Det har varit ett par händelserika dagar nu som jag borde ha skrivit mer om men anar ett kommande långt inlägg. Vi har byggt en rundkorall ovanför grönsaksodlingarna och där har jag och Danica testat oss fram lite. Hon var lite konfunderad över hela konceptet men på det stora hela gick det ganska bra ändå. Jag drev på henne längs spåret och det tog inte många varv innan hon visade mig intresse och ville komma in till mitten så det var en bra början. Hon går väldigt gärna på en liten volt vid longering och jag trodde att hon skulle ha lättare med staketet som stöd att hålla sig på ett stort spår men hon valde ändå en liten volt men det är något vi får träna på. När hon sedan kom in till mig orkade hon inte hålla fokus särskiljt länge utan verkade bara tycka det var skönt att trycket släppte, då lockade gräset mer än mina klappar, men som sagt var det första gången vi båda testade så för att vara utfört av två glada amatörer var det ändå tio minuters rätt gött arbete.
I söndags tog jag sällskap med Kinna som tömkörde Maja och vi tog en barbackarunda i skogen. Det var väldigt längesedan jag red trollet barbacka och jag kände så tydligt hur mycket mer ryggmuskler hon har fått. Det var nästan riktigt bekvämt att sitta där man satt. Trollet var jätteduktig och lyssnade fint på både broms och gas så det var en riktigt mysig tur.
I måndags tömkörde vi ett slag och jag testade att spänna in henne lite, lite mer än vanligt med gummibandet för att se hur hon svarade på det. Hon var jätteduktig och gick och mumsade snällt på bettet och böjde igenom hela kroppen i svängarna. Jag tyckte att jag nästan fick igång lite bakbensaktivitet men den tanken dog när jag bad henne gå över ett 30 cm högt hinder. Det sa brak när hon smidig som ett kylskåp kravlade sig över utan att lyfta på ett enda ben, så mycket för den aktiviteten.
I tisdags var vi ute på en lite längre runda. Kinna och Maja följde med oss en bit bort längs vägen och sedan vek jag och damen av bort mot galoppbanan. Hon segade till lite när Maja försvann men så fort vi kom in på stigen mot banan ökade hon på takten igen. Det hade regnat en del på natten så stigarna var lite geggiga och hala men vi travade en del lite kortare sträckor och jag hade egentligen tänkt nöja mig med det, men sen kom gräsfältet som avslutas i en lagom brant, lagom svängd, lagom lång sandbacke och jag kunde bara inte låta bli. Jag drev på trollet och poff, så galopperade vi! Jag får inga stilpoäng för den fattningen men det var så otroligt härligt att få sträcka ut lite och trollet verkade nöjd när förvåningen lagt sig. Hon var riktigt pigg resten av ridturen och verkade väldigt sugen på att ge sig på det en gång till. Dock lyssnade hon på förhållningar och stod snällt still när jag bad henne. Hon har blivit så fin och duktig mitt lilla skogstroll.
Det var kul att känna hur galoppen utvecklats också, det fanns inte ett uns av den platta sprinterstilen som hon innan fallit in i utan hon tog sig upp med stora riktiga språng och hela rumpan fick hon med sig med bakben och allt. Det är inte för inte man får smeknamnet Dönica!
I onsdags fick hon vila och idag har vi ridit lektion! Jag kontaktade en tjej som heter Emelie Josefsson som kom ut till oss på lösdriften. Jag började lite innan med att mjuka upp tösen i repgrimman för att få lite fokus och se så att hon inte var stel någonstans, hon var väldigt uppmärksam och ovanligt gosig vilket var väldigt kul.
När Emelie kom hoppade jag upp och vi stängde in oss i ponnyhagen. Hon lägger stor vikt vid att man ska kunna rida hästen i alla gångarter och i alla rörelser på i princip lösa tyglar och ha kontakten och kontrollen med hästen via sätet och med hjälp av vikten. Det kändes som att det var en dressyrfilosofi som kunde passa mig och trollet då hon lät blir stressig när man sitter och hänger henne i munnen, och vilken häst borde inte bli det egentligen. Vi red i en halvtimme och det gick så himla bra!! Vi red i stort sett bara på större och mindre volter men Emelie visade hur jag kunde stanna hästen enbart genom att vinkla bäckenet och krama om med knäna. Danica stannade som en staty. Med ganska lång och glappande tyglar fick vi sedan träna upp kontakten med bettet via snabba kramningar och växlande av att ge eftergift och plocka upp tygeln. Danica tuggade så att spottet flög men ville då och då lägga sig lite på bettet. När jag har ridit själv har jag då hållit emot och drivit på för att hon inte ska tro att det är rätt att göra så men Emelie sa åt mig att göra precis tvärtom. Det är den dragkampen man aldrig vill hamna i med hästen så istället släppte jag tygeln och gav henne därmed inte stöd för tanken är ju att hon i slutändan ska orka bära sig själv. Det tog inte många minuter för trollet att fatta galoppen och hon gick nöjt och tuggade själv med ställning och lätt stöd för yttertygeln. Så häftigt! Det bästa är att hon kunde göra exakt samma sak i trav i båda varven innan halvtimmen var slut..!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar