Vintervägar

Hypotes: När det börjar snöa slutar det aldrig
Bevis: Det började snöa och det slutar aldrig, v.s.b.

När man söker på blocket efter fyrhjuling vet man att man har sjunkit lågt. Men med alternativet att varje dag pulsa i över en timme till och från stallet i snön verkade überbonnig trimmad fyrhjuling att åka runt på á la femtonårig kille fullproppad med finnar, hormoner och drömmar om personligt rekord i WoW som en bra idé. Och ja, jag har tänkt tre steg till nu och tagit mitt förnuft till fånga. Men det tog emot. Benen är fortfarande inte helt övertygade även om imagen skriker åt dem att bara hålla tyst och traska på.

Danica verkar däremot inte alls ha något emot att vara ute och pulsa. Jag trodde att hon skulle vara lite motvillig till att glida utför isiga backar men med broddarna på spetsade hon bara öronen och pep wiiiie när det gick utför.  Så oskyldigt anklagad fick snön vara för att orsaka problem och det som jag trodde skulle gå smärtfritt visade sig bli en utmaning. 163 cm lång alicia + 153 cm hög hästrygg = bara att hoppa upp, hur svårt kan det på en skala vara att lösa den ekvationen egentligen. Det var pinsamt nog mycket svårare än jag trodde. För tjusningen med barbackaridning är något som jag på sistone upptäckt (varvid man definitivt kan fråga sig hur viktigt det där sadelköpet var..) och nu rids det nästan bara utan sadel vilket är helt underbart, men att komma upp..! Efter många mer eller mindre graciösa försök att kravla runt utefter min stackars flickas sida fick jag ge upp och hämta ryktlådan. 20 cm bonus till Alicias ben, nema problema och vi kunde äntligen komma iväg.

Men det är mer än broddar som behövs för att kunna njuta av skogsturer i snöhögarna. Hovslagaren var här för inte så längesedan och snösulor är pållan nu fint utrustad med. Vi fick vänta i trekvart mer än vad som var utlovat men tjo så tjusigt det blev. Danica var nöjd med att få ny design på fossingarna att visa upp i hagen och när de andra hästarna stapplade runt på styltor såg hon märkligt lycklig ut, det gömmer sig skadeglädje i det allra renaste hästhjärtat också ibland. Det fick hon dock snabbt äta upp för när jag kom upp till stallet dagen efter var täcket sönderslitet på tre ställen, så kan det gå när man kaxar sig trots att man är minst och svagast. Täcket går att laga men jag tror att vi får jobba på att lappa ihop stoltheten ett tag.

Kyla och snålblåst härjar runt i skogen och letar sig in i märgen på alla som vågar sig ut men den bekämpas som tur är av den värme som sprider sig i hela kroppen då man efter att ha trevat sig runt med grimskaft och övningar i paddocken upptäcker att om man släpper sin vän helt fri på banan så fortsätter hon ändå följa efter en och alla övningar går tjugo gånger bättre utan lina som binder fast henne. Den tilliten är utan tvekan den finaste julklappen jag kommer få i år!

IT-konservativa skogstokar

Med måttligt dåligt samvete över prioritering matematik framför brun mjukis cyklade jag upp till stallet i lördags fast besluten för långtur trots regn och rusk. I stallet var det fullt med folk och Danica hade gått ensam ett tag så hon var måttligt glad att jag kom och hämtade henne samtidigt som de andra släppte tillbaka Myran och Nickan i hagen, ytterligare tre timmars ensamhet för pållan. Man skulle kunna hoppas att det skulle glädja henne att hon fick spendera dem med mig men jag tror snarare att hon var nöjd över att mitt dåliga samvete fick mig att ge henne morötter så fort hon tittade åt mitt håll. Säg den kärlek som inte går att nära med god mat.. Vi var iaf båda nöjda när vi knaprade oss igenom ryktningen och det får gå som det viktigaste. Tur att det viktigaste inte är att ha en ren häst. Min älg har konstant lera till knäna minst och hagen ser mer ut som ett kärr för tillfället, det går skapligt att spola av benen upp till knäna men de som har sett en häst vet att det är en hel del kvar ovanför dessa, högtryckstvätt står på önskelistan!

Leriga eller mycket leriga spelar kanske inte så stor roll, iväg kom vi iaf tillslut. Danica var yster och glad över att få komma bort från hagen även om de ihållande gnäggningarna efter sina kompisar följde med längs hela vägen. På hemvägen kom vi ifatt en annan tjej på en liten vit ponny och hon såg helt förskräckt ut när Danica älgade ifatt henne med sina enorma ben, magen gömd i lera och konstant skriande. Hon måste trott vi var komplett galna. Men pållans stress kan ha sin förklaring av de enormt läskiga rullarna med bredbandskablar vi mötte dessförinnan längs vägen. Jag kan inte säga något annat än att jag ofta är väldigt negativt inställd till ny teknologi och att jag tycker den invaderar överallt där den inte har något att göra men jag vet nu att jag har mött min överman i teknologi-fobi. Danica höll först på att sätta sig på ändan när hon fick se tre stycken två meter höga trärullarna med kablar på som (definitivt lurade, de verkligen skrek ut sina onda planer om påhoppning på oskyldiga små hästar och dess ägare, jag kan intyga att om rullar kan se onda och planerande ut så gjorde dessa det) stod längs vägen. När jag pressade henne lite att ta sig förbi dem ändå, de stod trots allt helt stilla på andra sidan vägen med ett brett dike emellan oss och dem, fick hon panik. Hon tog världens skutt in i en liten skogsdunge bredvid, supertravade fram längs träden som hon slängde sig undan för att i farten undvika och slog med nöd och näppe inte huvudet i en osyldig björk innan jag fick stopp på henne. Där stod vi sen och pustade, björken, Danica och jag. Björken var nog lättad över att inte blivit nerboxad, Danica fortfarande sysselsatt med att försöka övertyga mig om rullarnas ondskefullhet och jag komplenterade över hur mycket som kan ställas till med av IT. Rullarna låg där de låg, jag vette sjutton om de tänkte något alls. Världsherravälde får man knappast genom att tänka så många tankar, det handlar nog mer om att köra på ursprungsplanen att utrota allt som gör motstånd, här i form av en häst.
Efter ett par minuter fick vi iaf fart på benen igen, något spagettiaktiga måhända och med ett språng och lätt taktande satte Danica kurs hemåt. Summa av kardemumma, när vi mötte ponnyn var vi inte riktigt samlade och spåret av björkris som vi lämnade efter oss från Danicas svans kanske gav ponnyns ryttare en hint om att det inte hade varit den vanligaste lugna turen av turer som vi varit med om.

Efter denna eskapad tog vi det lugnt i söndags. Svansen blev schamponerad och lite mer lerfri, manen friserad och pannluggen klippt till en längd så att tjejen ser någorlunda vad som pågår kring henne. Vem vet hur hämdlystna kabelrullar är, om de smyger runt i hagen och planerar bakhåll vill jag att hon ska kunna se dem! Det positiva med ett bakhåll hade dock varit att de definitivt hade kört fast i leran i hagen och det hade gett världen en liten liten fristad utan konstant uppkoppling till nyhetsflödet från låt oss säga facebook. Skandal? Knappast.

Beskjuten cowboy-wannabe

I helgen var som sagt min syssling-pyssling här och vi pysslade oss mest hela tiden med olika sysslor. Lördagens promenad i skog och mark var lugn och skön och vi tog oss därför an uppgiften att upprepa bedrift mysig skogspromenad på söndagen. Vädret höll sig snällt i uppehållstillstånd och det var milt och skönt i luften. Uppgiften hade med största säkerhet gått med beröm godkänt om vi försökt oss på den men efter ett plötsligt infall var det inte en promenerande ägare Danica hade utan med en alldelses egen uppkastare flög jag snabbt upp på ryggen för barbacka lät mycket roligare tyckte tanken och fötterna höll nickande med. Att vi slarvat lite med ryktningen märktes snart då de från början svarta joggingbyxorna långsamt blev mer och mer grådammiga men skorna höll sig torra och sköna på betryggande avstånd från marken och allt vad vattenpölar heter. Inte för att de inte försökte hoppa upp och bita mig i tårna. Jag såg dem allt.
Oryktad eller inte, hal som en ål är hästen min. Detta tänker man inte på när man har sadel eller för den sakens skull sålänge marken inte får för sig att luta. Men skulle vi ta en kort tur på platta vägar? Nejdå, utan någon betänketid hade vi ju bestämt oss för rundan med flest backar. Klyftigt? Inte alls. Med fingrarna tätt inflätade i manen och benen svajandes gled jag runt på Danicas bakdel i uppförsbackarna bara för att snabbt få övergå till att knipa mig fast med knäna kring hennes framdel glidandes nerför halsen i nerförsbackarna. Jag vet inte riktigt hur men runt hela rundan kom vi faktiskt på detta sätt och alla sysslings tår klarade sig otroligt nog också från de agressiva vattenpölarna, tur var väl det.

Idag hade jag bara tänkt åka upp och hälsa på flickan för regnet piskade på rutorna men väl där så var det faktiskt uppehåll så en promenad lät faktiskt riktigt skönt. Tji fick jag. För de som inte har försökt balansera på grästuvor för att slippa få vatten långt upp över fotknölarna i ett kärr (f.d. ridsig) med en sprallig Danica som springer snabbaste vägen hem i motvind med hagel stadigt dunkande i huvudet och känner att de vill tetsa detta så kan jag upplysa om att det gör synnerligen ont och är så långt från en behaglig och avslappnande stund bland skogstrollen man kan tänka sig. Jag kan dessutom sluta mig till att vattenpölar är både väldigt agressiva och långsinta varelser. Kommer man undan dem ena dagen så ligger de bara och lurar till de för nästa chans och då släpper de en inte. Blöta och blåslagna stängde jag och Danica stalldörren bakom oss och drog varsin djup suck. Dags att börja räkna ner till maj snart?!