IT-konservativa skogstokar

Med måttligt dåligt samvete över prioritering matematik framför brun mjukis cyklade jag upp till stallet i lördags fast besluten för långtur trots regn och rusk. I stallet var det fullt med folk och Danica hade gått ensam ett tag så hon var måttligt glad att jag kom och hämtade henne samtidigt som de andra släppte tillbaka Myran och Nickan i hagen, ytterligare tre timmars ensamhet för pållan. Man skulle kunna hoppas att det skulle glädja henne att hon fick spendera dem med mig men jag tror snarare att hon var nöjd över att mitt dåliga samvete fick mig att ge henne morötter så fort hon tittade åt mitt håll. Säg den kärlek som inte går att nära med god mat.. Vi var iaf båda nöjda när vi knaprade oss igenom ryktningen och det får gå som det viktigaste. Tur att det viktigaste inte är att ha en ren häst. Min älg har konstant lera till knäna minst och hagen ser mer ut som ett kärr för tillfället, det går skapligt att spola av benen upp till knäna men de som har sett en häst vet att det är en hel del kvar ovanför dessa, högtryckstvätt står på önskelistan!

Leriga eller mycket leriga spelar kanske inte så stor roll, iväg kom vi iaf tillslut. Danica var yster och glad över att få komma bort från hagen även om de ihållande gnäggningarna efter sina kompisar följde med längs hela vägen. På hemvägen kom vi ifatt en annan tjej på en liten vit ponny och hon såg helt förskräckt ut när Danica älgade ifatt henne med sina enorma ben, magen gömd i lera och konstant skriande. Hon måste trott vi var komplett galna. Men pållans stress kan ha sin förklaring av de enormt läskiga rullarna med bredbandskablar vi mötte dessförinnan längs vägen. Jag kan inte säga något annat än att jag ofta är väldigt negativt inställd till ny teknologi och att jag tycker den invaderar överallt där den inte har något att göra men jag vet nu att jag har mött min överman i teknologi-fobi. Danica höll först på att sätta sig på ändan när hon fick se tre stycken två meter höga trärullarna med kablar på som (definitivt lurade, de verkligen skrek ut sina onda planer om påhoppning på oskyldiga små hästar och dess ägare, jag kan intyga att om rullar kan se onda och planerande ut så gjorde dessa det) stod längs vägen. När jag pressade henne lite att ta sig förbi dem ändå, de stod trots allt helt stilla på andra sidan vägen med ett brett dike emellan oss och dem, fick hon panik. Hon tog världens skutt in i en liten skogsdunge bredvid, supertravade fram längs träden som hon slängde sig undan för att i farten undvika och slog med nöd och näppe inte huvudet i en osyldig björk innan jag fick stopp på henne. Där stod vi sen och pustade, björken, Danica och jag. Björken var nog lättad över att inte blivit nerboxad, Danica fortfarande sysselsatt med att försöka övertyga mig om rullarnas ondskefullhet och jag komplenterade över hur mycket som kan ställas till med av IT. Rullarna låg där de låg, jag vette sjutton om de tänkte något alls. Världsherravälde får man knappast genom att tänka så många tankar, det handlar nog mer om att köra på ursprungsplanen att utrota allt som gör motstånd, här i form av en häst.
Efter ett par minuter fick vi iaf fart på benen igen, något spagettiaktiga måhända och med ett språng och lätt taktande satte Danica kurs hemåt. Summa av kardemumma, när vi mötte ponnyn var vi inte riktigt samlade och spåret av björkris som vi lämnade efter oss från Danicas svans kanske gav ponnyns ryttare en hint om att det inte hade varit den vanligaste lugna turen av turer som vi varit med om.

Efter denna eskapad tog vi det lugnt i söndags. Svansen blev schamponerad och lite mer lerfri, manen friserad och pannluggen klippt till en längd så att tjejen ser någorlunda vad som pågår kring henne. Vem vet hur hämdlystna kabelrullar är, om de smyger runt i hagen och planerar bakhåll vill jag att hon ska kunna se dem! Det positiva med ett bakhåll hade dock varit att de definitivt hade kört fast i leran i hagen och det hade gett världen en liten liten fristad utan konstant uppkoppling till nyhetsflödet från låt oss säga facebook. Skandal? Knappast.