Vintervägar

Hypotes: När det börjar snöa slutar det aldrig
Bevis: Det började snöa och det slutar aldrig, v.s.b.

När man söker på blocket efter fyrhjuling vet man att man har sjunkit lågt. Men med alternativet att varje dag pulsa i över en timme till och från stallet i snön verkade überbonnig trimmad fyrhjuling att åka runt på á la femtonårig kille fullproppad med finnar, hormoner och drömmar om personligt rekord i WoW som en bra idé. Och ja, jag har tänkt tre steg till nu och tagit mitt förnuft till fånga. Men det tog emot. Benen är fortfarande inte helt övertygade även om imagen skriker åt dem att bara hålla tyst och traska på.

Danica verkar däremot inte alls ha något emot att vara ute och pulsa. Jag trodde att hon skulle vara lite motvillig till att glida utför isiga backar men med broddarna på spetsade hon bara öronen och pep wiiiie när det gick utför.  Så oskyldigt anklagad fick snön vara för att orsaka problem och det som jag trodde skulle gå smärtfritt visade sig bli en utmaning. 163 cm lång alicia + 153 cm hög hästrygg = bara att hoppa upp, hur svårt kan det på en skala vara att lösa den ekvationen egentligen. Det var pinsamt nog mycket svårare än jag trodde. För tjusningen med barbackaridning är något som jag på sistone upptäckt (varvid man definitivt kan fråga sig hur viktigt det där sadelköpet var..) och nu rids det nästan bara utan sadel vilket är helt underbart, men att komma upp..! Efter många mer eller mindre graciösa försök att kravla runt utefter min stackars flickas sida fick jag ge upp och hämta ryktlådan. 20 cm bonus till Alicias ben, nema problema och vi kunde äntligen komma iväg.

Men det är mer än broddar som behövs för att kunna njuta av skogsturer i snöhögarna. Hovslagaren var här för inte så längesedan och snösulor är pållan nu fint utrustad med. Vi fick vänta i trekvart mer än vad som var utlovat men tjo så tjusigt det blev. Danica var nöjd med att få ny design på fossingarna att visa upp i hagen och när de andra hästarna stapplade runt på styltor såg hon märkligt lycklig ut, det gömmer sig skadeglädje i det allra renaste hästhjärtat också ibland. Det fick hon dock snabbt äta upp för när jag kom upp till stallet dagen efter var täcket sönderslitet på tre ställen, så kan det gå när man kaxar sig trots att man är minst och svagast. Täcket går att laga men jag tror att vi får jobba på att lappa ihop stoltheten ett tag.

Kyla och snålblåst härjar runt i skogen och letar sig in i märgen på alla som vågar sig ut men den bekämpas som tur är av den värme som sprider sig i hela kroppen då man efter att ha trevat sig runt med grimskaft och övningar i paddocken upptäcker att om man släpper sin vän helt fri på banan så fortsätter hon ändå följa efter en och alla övningar går tjugo gånger bättre utan lina som binder fast henne. Den tilliten är utan tvekan den finaste julklappen jag kommer få i år!