Snösulor till trots så går Danica på styltor höga som hus för tillfället. Kramsnö är det inte men isen packas under skorna på pållan så att hon kommer 15 cm närmare himlen och jag har 10 minuters arbete per fot för att ta ner henne på jorden igen.
Ibland är snön underbar och ibland vill man slänga den dit pepparn växer.
Underbar var den när jag var ute med Nickans medryttare Anna och hennes dotter Hilda på barbacka tur i snöfallet. Det gnistrade och glimmade om vartannat och de hästar vi red ut på liknade mest isbjörnar när vi var hemma.
Jobbig är den när det tar 35 minuter att gå till stallet en väg och bilen bara sladdar när den försöker rulla dit. Det är synd att man mäter dygnet i timmar och minuter. Om man inte hade gjort det hade det inte varit någon fara men nu måste man hinna hem efter skolan så man hinner till stallet innan maten som skall hinnas innan TV:n börjar för de intresserade och skolan skall hinnas ikapp innan nästa dag och sömnen skall hinnas med i ett lämpligt antal timmar och stickningen ska hinnas byggas på etcetc. Det är inte lätt att veta i vilken ända man ska börja men det hade varit häftigt att göra ett experiment med en värld som inte styrdes av en fast tid utan människor fick sova och äta efter sin egen kropps rytm och jobba lika många timmar per dygn som nu men välja när man skulle göra det. Alltså inte ta bort några uppgifter men vara friare i disponeringen av tiden. Stallet är inte fett kul att gå till själv när det är kolsvart ute men inte sjutton bryr jag mig om att jag sitter och räknar algebra när kvällen glider förbi.
Nåja, det är ingenting som Danica kan styra över, hon som knappt kan styra över sina egna ben för tillfället. Det är (trots gnäll över mörkret) skönt att veta att hon står och väntar på en varje kväll och inte bryr sig om att man inte orkat plugga eller klä sig fint. Hon har bara en mjuk mule att låna ut i utbyte mot en morot eller två. Plus att hon har de snällaste ögonen i världen. När man kan se dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar