Så var då äntligen jullovet här och en månads härlig ledighet ligger väntandes på att fyllas av pulsande i snön framöver. Danica tycker att det är superlajbans med allt det vita och är pigg och yster som en liten fölunge. Hon vill springa snabbare, snabbare, snabbast och när man väl övertygat henne om att det är skritt som gäller går hon med enorma kliv och öronen rakt framåt konstant frustande. Det är härligt att se henne så glad. Men en snötäckt värld innebär också att alla saker som man redan tittat på och konstaterat inte är farliga helt plötsligt övergår till illvita, gnistrande moster redo att sätta tänderna i en. Många ridturer går därför nu ut på att vi superskrittar fram hundra meter, Danica tvärstannar och står blixtstilla rädd för en soptunna, en grävskopa eller framför hennes största skräck, ett hus! Jag väntar medan hon långsamt återfår lite puls och hoppar sedan av och leder henne förbi detta tegelmonster och därefter skyndar vi vidare så fort det bara går till nästa monster en halvkilometer längre fram. Hade inte Danicas stora kliv kompenserat för de konstanta pauserna hade det tagit dubbelt så lång tid att rida ut nu i snön än mot i höstas. Men det känns som att hon litar mer på mig nu än när hon först kom till stallet. När vi då promenerade igenom den skrämmande Lexarpsgården gick hon lika mycket på mina hälar som på marken bredvid, nu har hon förvisso fortfarande huvudet högt lyftat och är spänd men hon kan ändå sansa sig och låter mig leda henne. Lite nytta har vår kommunikationsträning gjort.
Det är jätteskönt att rida i snön och kanonträning för Danica men just den där kommunikationen är lagd på hyllan för tillfället känns det som. Hur kul det än är att leka i snön så drar man sig lite för att pulsa runt i paddocken i en halvmeter av den. Danica gör ju det så bra själv!
Men en beställning på en egen repgrimma är gjord samt två stycken långa, smala grimskaft så när de kommer är tanken att vi ska ta tag i saken igen och kanske till och med försöka rida lite i bara repgrimma på banan.
Träningen på banan går sådär annars för tillfället. Vissa stunder går det jättebra och Danica kan både ställa sig på volten och flytta sig för skänkeln men det är den där lilla detaljen som heter stopp. Det funkar inte riktigt i vår värld. Alicia läser på internet:
För att stanna, skjut ut hakan och spänn magen medan du har kroppen i den då bromsande positionen. Hästen stannar då för ditt sätes inverkan och du hamnar inte i en situation då det blir en dragkamp mellan dig och hästen med bettet.
Rumpan ska vara med andra ord vara så gele, mums mums, ryggen rak men bakåtlutande, hakan ska framåt, händerna lätt höjda och mjuka, tyglarna korta men med bara ett lätt stöd i munnen, benen ska ligga an om hästen men inte driva och när allt detta bankats in i huvudet och görs på hästen stannar den med andra ord snällt på stället och väntar sedan med en oändligt tålamod på ett lätt tryck med skänklarna innan den går framåt.
Riiight..
Verkligheten ropar. Jag skjuter ut hakan som á la fisförnäm överklasskärring, lutar som pisatornet och tar och ger i tygeln med handen allt enligt instruktion men Danica ruskar bara på huvudet och traskar på tills dess att jag drar till i tygeln varav hon blir sur och kämpar emot och hej, var det någon som sa att detta inte ledde till dragkamp? Ingen? Nej jag trodde väll inte det. När vi väl tagit oss samman och står still är det inte en lugn häst med fötterna på jorden utan en otålig bomb med halsen viftandes som en propeller och som studsar upp i luften och iväg vid minsta tecken på tryck från benen. Tjoho. Blev stannad av en pratsjuk man häromdagen och efter trettio sekunder av vårt skådespel gav han mig en konstig blick och drog till i hundens koppel innan han vände sig om och gick.
Så nu ska extrajobbspengarna gå till ridlektioner. Har fått kontakt med en tränare som ska komma ut och kolla efter nyår och sen blir det förhoppningsvis hårdträning.
Att hamna i situationen att allt jag kan göra är att dra hårdare i tyglarna och sätta in ett skarpare bett ville jag till varje pris undvika när jag köpte häst och det är precis där jag har hamnat nu så hjälp känns välbehövligt.
Så se upp därute i världen. Nästa ridtur kanske jag inte får stopp på det lilla lokomotivet innan vi plaskar runt i medelhavet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar