Efter att ha debuterat i galoppspåret tog jag och Danica en lugn dag och tog en lång promenad i repgrimman, borrade ner mulen i snön, käkade på granar, gjorde snöänglar och förföljde rådjur.
Det är en sådan enorm skillnad på hur Danica beter sig när man leder henne i grimskaftet jämfört med när hon flyttade hem till mig. Första gången kunde jag knappt leda henne i tränset och hon var väldigt stressad och gick mer på mina tår än på vägen. Efter någon träning med repgrimma kunde jag hantera henne någorlunda men jag minns hur jag och Vanja gick vägen fram med varsin ända av ett rep emellan oss för att hon inte skulle springa förbi oss. Nu går hon avslappnat med sänkt huvud bakom och stannar direkt när jag stannar och svänger utan att jag behöver dra alls i grimskaftet, ibland undrar jag om det alls behövs. Jo när det är mat längs stigen är det högst nödvändigt för annars hade vi aldrig kommit hem. Mysigt är det i alla fall och det är alltid kul att tiden man lägger ner på träning ger någonting tillbaka. Det är dessutom något som jag tror Danica uppskattar väldigt mycket, efter en långpromenad är hon alltid väldigt harmonisk i stallets vrå.
Men jag var också tvungen att testa om det skulle kunna tänkas gå att galoppera igen, denna gång utan sällskap av Nickan som pustade bakom och hotade med att hugga in på den rumpa som inte snabbade sig uppför backen tillräckligt fort. Det vet jag nu att det behöver jag inte vara det minsta orolig över. Det sa tjobong när hon fick syn på första backen och sen fick jag inte stopp på flickan tills vi kom ut ur skogen och upp till på vägen igen. Så galoppera kan hon nu. Ingen tvekan.
Idag tog vi en långtur i skritt och på långa tyglar. Det är knäpptyst i skogen och snön är bländande vit, känns som att vara i en isoleringscell. Hade inte Danica varit med hade jag nog gått och blivit paranoid. Det har varit väldigt svårt att gå förbi en stor gård med kossor som ligger längs vägen och jag har ett tag fått hoppa av och promenera bredvid pållan för att vi över huvud taget ska komma framåt. Hon låser benen och höjer huvud tills halsen är i nittio graders vinkel till kroppen och sen står vi där. Jag kan vänta och vänta och vänta och.... och vänta men där står vi. Pressar man henne i den situationen så går jag från att sitta på en stelfrusen fiskpinne till en turbotravande kamel på hemväg. Förbi gården går det inte iaf. Så det är bara till att snällt hoppa ner och med fötterna på jorden och stort tålamod lirka oss förbi höbalar, jättegula jättastora jättebehållare av gud vet vad, kostall, hundgården, parkeringen, traktorhuset etc och när jag darrar av all frustration som tvingas hålla inne passarar vi till sist den sista soptunnan och kan fortsätta. Men idag var jag listig. Oooh så listig. Ni skulle bara veta. Man rider rundan åt ANDRA hållet så gården är det sista som vi ska förbi innan vi är hemma vid stallet igen. Danica hade en enorm beslutsångest. Läskig gård, borde vara fiskpinne vid det här laget men åh vad nära hemma vi är och bäst att skynda dit, eller stanna, eller gå, eller springa, eller nej, eller vad sjutton jag vet inte. På långa tyglar gick vi förbi hela gården och när hon väl bestämt sig för att det nog var bäst att ta sig hemåt var vi redan förbi och jag satt och tjoade bravo, bravissimo!! från ryggen. Hon var fortfarande smått förbryllad när vi kom in i stallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar