Beskjuten cowboy-wannabe

I helgen var som sagt min syssling-pyssling här och vi pysslade oss mest hela tiden med olika sysslor. Lördagens promenad i skog och mark var lugn och skön och vi tog oss därför an uppgiften att upprepa bedrift mysig skogspromenad på söndagen. Vädret höll sig snällt i uppehållstillstånd och det var milt och skönt i luften. Uppgiften hade med största säkerhet gått med beröm godkänt om vi försökt oss på den men efter ett plötsligt infall var det inte en promenerande ägare Danica hade utan med en alldelses egen uppkastare flög jag snabbt upp på ryggen för barbacka lät mycket roligare tyckte tanken och fötterna höll nickande med. Att vi slarvat lite med ryktningen märktes snart då de från början svarta joggingbyxorna långsamt blev mer och mer grådammiga men skorna höll sig torra och sköna på betryggande avstånd från marken och allt vad vattenpölar heter. Inte för att de inte försökte hoppa upp och bita mig i tårna. Jag såg dem allt.
Oryktad eller inte, hal som en ål är hästen min. Detta tänker man inte på när man har sadel eller för den sakens skull sålänge marken inte får för sig att luta. Men skulle vi ta en kort tur på platta vägar? Nejdå, utan någon betänketid hade vi ju bestämt oss för rundan med flest backar. Klyftigt? Inte alls. Med fingrarna tätt inflätade i manen och benen svajandes gled jag runt på Danicas bakdel i uppförsbackarna bara för att snabbt få övergå till att knipa mig fast med knäna kring hennes framdel glidandes nerför halsen i nerförsbackarna. Jag vet inte riktigt hur men runt hela rundan kom vi faktiskt på detta sätt och alla sysslings tår klarade sig otroligt nog också från de agressiva vattenpölarna, tur var väl det.

Idag hade jag bara tänkt åka upp och hälsa på flickan för regnet piskade på rutorna men väl där så var det faktiskt uppehåll så en promenad lät faktiskt riktigt skönt. Tji fick jag. För de som inte har försökt balansera på grästuvor för att slippa få vatten långt upp över fotknölarna i ett kärr (f.d. ridsig) med en sprallig Danica som springer snabbaste vägen hem i motvind med hagel stadigt dunkande i huvudet och känner att de vill tetsa detta så kan jag upplysa om att det gör synnerligen ont och är så långt från en behaglig och avslappnande stund bland skogstrollen man kan tänka sig. Jag kan dessutom sluta mig till att vattenpölar är både väldigt agressiva och långsinta varelser. Kommer man undan dem ena dagen så ligger de bara och lurar till de för nästa chans och då släpper de en inte. Blöta och blåslagna stängde jag och Danica stalldörren bakom oss och drog varsin djup suck. Dags att börja räkna ner till maj snart?!