Igår hade jag egentligen inte tänkt ta mig upp till stallet men när jag kom hem från jobbet vid fem hade jag en enorm hästabstinens och kunde inte hålla mig från att hoppa upp på cykeln och trampa iväg. Det var varmt och skönt i luften men ganska mulet så vädret var perfekt för en ridtur.
Trollet stod och betade med sin pojk och var inte alls besvärad av flugorna så både medlet och huvan verkar hjälpa henne och hennes ögon var inte alls lika rinniga. Jag torkade av dem något med en svamp och hon tyckte det var lite läskigt med en stor gul svamp vid ögonen men var väldigt snäll och stod nästan helt still med ett ytterst skeptiskt ansiktsuttryck.
Jag ville testa lite nya ridvägar så vi traskade rakt in i skogen på andra sidan stallet och efter två meter var vi helt omslutna av granar och hela marken var täckt av mjuk mossa och blåbärsris. Danica gick raskt upp för alla backar och sen följde vi några djurstigar på toppen av åsarna. Jag var helt övertygad om att jag hade full koll på vilket håll stallet låg åt men när jag tyckte att det var dags att vända insåg jag att så nog inte var fallet. Jag erkände mig besegrad och drog upp mobilen, någon slags vägbeskrivning hade Kinna gett mig och hon hade ett ungefärligt hum om vart i skogen vi höll till. Problemet var bara att jag inte fick tag i henne. Okej.. Helt plötsligt hade vi problem. Danica fick stå och tugga på granarna medan jag funderade. Det var inte lönt att börja rida hit och dit när jag inte hade någon uppfattning om vilket håll vi skulle så tillslut bara skänklade jag på trollet och gav henne långa tyglar, det tog knappa tio minuter så var vi hemma igen. Där ser man vilket lokalsinne djuren har och hur stark deras flockkänsla är, när trollet fick välja tog hon den rakaste och snabbaste vägen hem mellan åsarna utan att klättra vare sig upp eller ner. Det känns tryggt att veta att det är någon av oss som har koll på läget!
Då det var en ganska ansträngande klätterrunda igår skrittade vi bara ut längs grusvägarna idag och hon fick traska på i sitt eget tempo. Hon håller sig mest i gräskanten fortfarande men väljer ibland att gå på vägen så hon verkar inte vara särskilt öm efter att skorna åkte av vilket är jätteskönt. Hon har blivit så duktig på halt och skänkelvikningar och vi gjorde både och både på vägen bort och på hemvägen utan att hon ökade eller vill stressa iväg. Det känns som att hon äntligen har börjat landa på riktigt i ett ridhästliv där varje motionspass inte består av snabbjobb utan att hon hittar ett lugn i att lunka också. Naturligtvis blir hon pigg på hemvägen men vilken häst blir inte det så det är helt i sin ordning men det känns toppen att hon ändå kan stanna och stå still när hon har en raksträcka framför sig på hemvägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar