Hästhöst

Veckan som har gått har vi för det mesta spenderat traskandes i skogen med repgrimma och lugna kliv. Det har varit fantastiskt väder med sol, kylig luft och mjuk mark, helt omöjligt att inte njuta av tillsammans under granarna.
Trollet ha verkligen anammat våra promenadrutiner och följer snällt efter i grimman genom nedhängande grenar, under nedfallna träd, i djup mossa, genom snår och buskar och tvekar inte att hoppa en stock eller två med mig skuttandes framför. Sålänge det inte finns alltför gott gräs på marken såklart. Då kräver hon regelbundna stopp för att fylla på energidepåerna.

Vi har tränat lite mer på NH-övningar på banan med. Att gå i en åtta runt två tunnor medan jag står still i mitten är fortfarande lite svårt men jag kan nu utan problem leda henne i mankhöjd på lång lina i skritt och trav från båda sidor och hon stannar från trav då jag stannar och vänder in mot mig för att få beröm, och ja, en morotsbit eller två också. Jag prövade att göra samma sak utan grimma också och hon följde med precis lika snällt trots att hon var helt fri och att gräset fortfarande gror på marken.
Idag gnäggade hon när jag kom ner till hagen med!!
Hon kommer emot mig när jag ropar och sänker snällt ner huvudet när jag håller fram grimman.
Helt plötsligt funkar alla de där momenten som man jobbat och jobbat för att nå, det känns helt otroligt.

Det kommer nog bli en höst som följer i samma spår. Jag försöker rida mycket barbacka och i repgrimma för att få henne att följa med på sväng, fram och halt bara genom sätet. Det blir många promenader i skritt i backarna i skogen för att bygga upp musklerna i rumpan och ryggen ännu mer. Mer longering på små och stora volter för att mjuka upp sidorna. Mer NH-träning med nya moment som presenningar, grindar, bommar och nya ledpositioner, kanske kan det fungera att leda hästen när man går bakom?!
Förhoppningsvis kommer hon att förstå mer och mer om vad jag menar och jag kommer lära mig hitta sätt att nå henne som hon förstår. Att longera henne i galopp har jag fortfarande svårt för men Kinna longerar Danica och Save tillsammans mellan varven och då tar hon galopp jättefint i båda varven, när Save är med verkar hon förstå tydligare vad som förväntas av henne och hon är en så ärlig häst att så länge hon bara förstår vad det är man vill gör hon alltid sitt bästa för att vara till lags. När det inte finns gräs i närheten såklart.
Håller det här vädret i sig ett tag till känns det som att det kommer bli en störtskön höst!

Chocktillstånd

Det där med att hinna uppdatera bloggen var det ja. Nåja. Ibland lyckas jag i alla fall.
Förra veckan mådde jag lite bättre, även om näsan fortfarande är täppt och så söndersnuten att det börjar blöda varje gång jag snyter mig nu, men febern höll sig på avstånd så jag är nöjd.
I måndags tog jag en skön tur i skogen med trollet och skrittade i trekvart ungefär. Måndag är en av mina två monsterdagar i skolan så jag var inte i stallet förrän vid sex men skogen var fin i skymningen och hösten börjar märkas av nu. Mossan var mjuk och ormbunkarna gula men solen sken medan den gick ner och det silade mjuk ner genom granarna. Vi klättrade en hel del men tog i princip hela turen på långa tyglar och bara njöt av de friska vindarna och fågelsången. Trollet frustade nöjt mellan varven och trampade på i stigen.

I tisdags var vädret långt från lika trevligt men jag cyklade upp i stormvindarna med regnkläderna på och vi gav oss iväg till Toveryd där Sanna och Alexandra väntade. De var inte riktigt med på banan så jag och trollet hängde på stallplanen medan Alexandra fick sadel och träns på sig. Det var bilar som kom och gick, hästar i hagar omkring oss, på banan och utanför stallet, skällande hundar och småbarn som skrek samt alla vanliga hästmänniskor som sprang runt med höpåsar, hinkar, täcken och all annan aktivitet som pågår i och kring ett stall. Tio minuter stod vi utanför stallet och jag försökte hålla en så oberörd och oförvånad min som jag bara kunde över mitt lilla sto som stod blick stilla hela tiden. De som gick förbi höjde på ögonbrynen så jag var tvungen att hålla upp vår image om att detta var något helt normalt. Jag höll på att spricka av stolthet när vi sedan gav oss av med Sanna och Alexandra. 
Vi tog en ganska lugn runda i skritt och trav och vågade oss inte in i skogen ifall träden skulle trilla omkull men hästarna var lugna men det var faktiskt ganska skönt att komma tillbaka till stallet sedan kan jag avslöja.

I torsdags var det ny träning med Emelie och vi skulle börja med att longera. Jag kan säga att det inte gick så bra. Danica var jättelugn och snäll i skritt och trav och Emelie föreslog att vi skulle testa en galoppfattning. Jag litade på hennes omdöme då hon sa att hon har lång erfarenhet av att longera och rida in oerfarna hästar men Danica förstod inte och hon gick på med spöt och drev på så det slog slint i trollets huvud och travaren kom tillbaka. Det tog mig en halvtimme att lugna ner henne igen såpass att hon kunde ta ett varv i trav i någorlunda lugnt tempo. Emelie sa att trollet testade mig som ledare när hon sprang undan men jag tror hon var osäker och letade efter en flyktväg och det går helt emot det sätt vi tränat på innan, vilket har gett stora framsteg, så det kommer nog ta ett bra tag innan jag ber henne komma ut igen.

För att lugna ner oss efter en smått chockartad träning för både mig och trollet tog vi en lång skogspromenad med Kinna och Save på fredagen som avslutades med några NH-övningar och en lång rykt samt vin och brieost för trötta ben. Det var en jättefin eftermiddag, vi gick längs åsarna runt gården, långt från allt vad stigar heter. Vi såg vart älgarna har sina viloplatser om kvällarna och räven smög runt oss i snåren.

I söndags red jag ut med Kinnas medryttare Sanna. Det var väldigt sankt i skogen efter mycket regn så vi höll oss på landsvägen och skrittade och travade. Jag har konstruerat om tränset så jag kan rida med det bettlöst och jag testade min idé i praktiken. Danica var väldigt pigg men hon lyssnade ganska bra så jag ska testa det på banan och några gånger till i skogen så får vi se men det hade varit kanon om det funkade att rida med!
Det tog inte så lång tid att rida på grusvägarna så Sanna red en stund i hagen när vi kom tillbaka men jag slängde på trollet repgrimman istället och testade lite lätt med åttan runt tunnorna som Johanna visade oss och även att leda trollet från lite olika positioner. Hon var inte på sitt bästa humör men det gick ganska bra ändå.

Idag tog jag mig upp till stallet efter ännu en monsterdag i skolan och hade inte ork att slänga på massa utrustning så vi tog en lång skogspromenad igen och det gick superbra. Trollet var ganska rejält sugen på gräs men i slutet gick hon fram utan att stanna och rycka i repet hela tiden. Jag testade där terrängen tillät att driva upp henne framför mig så att jag gick i höjd med hennes manke eller rumpa och trots att hon blev väldigt pigg så lyssnade hon och då hon sneddade upp för nära mig kunde jag flytta ut henne genom att höja handen mot hennes huvud. Efteråt travade hon på lång lina efter mig, stannade precis när jag stannade, vände och travade efter mig igen, så kul. Vi avslutade med några minuter i rundcorallen och bara mös.

Snörvel och sniff

Träningen i söndags var det ja. Emelie kom upp till stallet och en halvtimme ägnade vi åt att rida på banan. Det gick faktiskt väldigt bra. Vi övade ännu mer på tygeltag, förhållningar med sätet och ställning på volt. Jag har haft problem med att trollet skjuter in innerbogen på volten för att balansera upp sig och jag har velat jobba bort det genom skjuta på med innerskänkeln och leda med innertygeln vilket har gjort att jag hamnar snett över trollet som går på en mindre och mindre volt utan det minsta stöd på yttersidan. Emelie visade hur jag istället kunde jobba genom att helt sonika sitta rakt över hästen och behålla en mjuk kontakt med yttertygeln och jobba med mjuka kramningar av innertygeln med lite längre tyglar. Det tog tio minuter innan trollet var såpass mjuk att hon gick med rätt ställning på volten i båda varven i skritt och ena varvet i trav. Det gör så mycket att ha någon till hjälp från backen som visar var man hamnar fel och hur man kan göra istället. Som avslutning testade vi även en galoppfattning och på andra försöket gick det! Vi galopperade en hel långsida innan trollet bröt av och även om hon travade i ett ganska högt tempo efteråt så gick det att lugna ner henne. Vi pratade lite under avskrittningen och målen för träningen ligger nu på att hitta ett bra tempo i trav i båda varven på volt, jobba med ställningen i skritt, göra halt och avsaktningar med sätet och galoppfattning med därefter kommande lugn arbetstrav. Kan låta som a piece of cake men jag misstänker att det kan ta ett tag att få det att flyta på ändå!
Galoppen ska vi även jobba med genom longering så nästa träning blir i trekvart med en halvtimmes ridning och en kvarts longering så får vi se!

På måndagen fick trollet vila och på tisdagen var jag och Kinna ute och gick med hästarna i en och en halv timme med repgrimmorna. Jag och trollet tränade lite på att gå på olika positioner, jag går först och trollet bakom, jag går vid manken med trollet bredvid. Efter mycket träning ska jag kunna leda henne medan jag går bakom. Det var en skön stund i skogen och alla fyra var nöjda och glada när vi kom hem igen.

Jag har haft feber sen i onsdags och därför har jag inte varit i stallet förrän idag men Kinna har varit en ängel och linat trollet både tors, fre och lör. Hon har linat henne både ensam och med Save och alla tre dagar har trollet självmant fallit in i galopp på volten., helt underbart! Hon har svårare för ena varvet men med Save bakom sig klarar hon båda varven utan att stressa vare sig i fattningen, i själva galoppen eller efter den. Kinna har sån erfarenhet av markarbete med hästar och hon har lovat att hjälpa mig att lära mig longera så någon dag ska jag få testa med Save som är väldigt erfaren för att sedan kunna jobba med trollet själv.
Galoppen har varit en sådan milstolpe som jag verligen jobbat fram emot och det känns fantastiskt att det börjar lossna nu, hoppas bara att den här evinnerliga snuvan också gör det snart!

Sommarens sista bete avnjuts

Kvällstider

I fredags skulle vi ha haft träning för Emelie men hon ringde och hade blivit sjuk så vi sköt upp det till söndag. Istället gav jag och trollet oss ut på en klätterrunda i skogen och det var jättemysigt tyckte Alicia som slapp traska. Vi tog en riktigt brant backe uppåt och trollet var ganska rejält anfådd när vi kom upp men det var en fin utsikt! Skogen var helt tyst och stilla runt oss och trollet fick stå ett par minuter och pusta ut i mossan innan vi begav oss igen. Men med den framförhållning som jag är känd för hade jag råkat glömma faktumet att den väg som går upp sen kommer gå ner förr eller senare. Denna väg gick neråt i ett kalhygge med massor av pinnar, bröt och små stockar över hela stigen. Trollet såg mycket skeptisk ut men satte ner ena hoven framför den andra. Det var lite ostadigt och ibland knäcktes några pinnar och trollet tröttnade på att försiktigt sätta ner benen och blev nog lite stressad av knakandet så hon fnös till och gav sig av i trav. Det är så hon alltid tog sig ner för backar i början och hon tycker att jag är en mycket jobbig människa som vill gå ner för dem. Självbevarelsedrift är inte hennes starka sida. Men jag tog tag lite i tyglarna, svängde ut från stigen och lugnade henne med rösten, det tog inte mer än tio meter innan hon stod still och undrade vad jag ville, hon ansåg minsann att det inte var något fel alls på hennes lösning på backproblemet. Men efter att ha stått still en stund sänkte hon huvudet och pustade och sen gick vi sakta och försiktigt ner för resten av backen. Minsta möjliga slöseri av energi funkade uppenbarligen också som lösning för trollet.

I lördags var jag uppe i stallet ganska sent för jag jobbade hela dagen men jag och Sanna hade bestämt oss för att rida ut tillsammans så vid sjusnåret på kvällen skrittade jag iväg barbacka från gården. Sanna hade skrivit något om reflexväst i sms:et men jag tyckte att hon var skogstokig, det är ju sommar! Vi skrittade bort mot galoppbanan och det var så skönt att rida barbacka, det var en evighet sen kändes det som. Hästarna var glada att se varandra också och när vi efter halva turen lät dem stanna och dricka stod de nos mot nos vid samma vattenpöl och sedan lärde Alexandra Danica att det är störtkul att gå igenom vattenpölar istället för att klämma sig fram bland hallonsnår. Vi travade några korta sträckor och jag var övertygad om att jag skulle studsa av efter tre steg men trollet tog det så försiktigt, så försiktigt. Det var mycket skönare än att sitta ner i traven med sadeln på! Kvällen gick och mycket riktigt, när vi var tillbaka i stallet var trollets mage helt tom för det var lång tid efter kvällsmat och himlen var mörk. Tji fick jag i min sommarkänsla, det blir till att investera i en pannlampa snart.

Mys, mys, massa pys

Igår var jag uppe tidigt i stallet för det var dagen med stort d i kalendern, vaccineringsdagen. Jag och Kinna tänkte aktivera hästarna innan så att de kunde vila i lugn och ro efter och spontant bestämde vi oss för att ge oss iväg till dressyrbanan på Toveryd. Vi snirklade oss dit på skogsstigarna och både Save och Danica var mjuka och varma när vi traskade in på den mjuka, plana banan av träflis. Att lite hackat trä med ofärgade trästammar längs marken och plastbokstäver utsatta med jämna mellanrum kan kännas så lyxigt, helt otroligt! Det var kul att testa att rida med utgångspunkt från bokstäverna och se hur de första vägarna man fick lära sig på ridskolan funkade. Vi tog oss snabbt igenom snett igenom, halvt igenom och vändning rätt över. Att följa fyrkanten var betydligt svårare! Men efter några varv klarade vi det med, till trollets stora förtret. Det blir väldigt tydligt på ett så plant underlag att ena sidan är stelare än den andra, hon skjuter ut innerbogen ganska kraftigt i ena varvet och går lätt utåtställd. I skritt är det inte så farligt, där går det att böja igenom rörelserna betydligt bättre men traven är det mycket kvar att jobba i. Nedsittning till exempel. Jag känner mig som en professionell vinstampare på Danicas stackars rygg när jag ger mig på det så tills vidare rider jag bara lätt, man får träna på en sak i taget.
Skänkelvikningar börjar hon bli ganska säker på också, vårt vinglande över vägarna verkar ha gett lite resultat och lossnar det ännu mer så att man kan rida snett igenom i skänkelvikning tror jag inte det tar lång tid att jobba upp liksidigheten mycket bättre, det är ju väldigt lösgörande.

Efter en halvtimme satt jag av och Kinna tog Danica i longerlina medan jag red Save en stund och galopperade runt. Danica travade i ett så lugnt och avslappnat tempo att Kinna frågade om hon fick testa att ta upp henne i galopp på en stor volt och ja, det är ju bara att försöka! Trollet studsade till och tog en lite chockad fattning med bakbenen men travade sedan på medan hon kikade in mot mitten, vad var det nu vi ville. Ett försök till gav samma resultat men det känns som att den där fattningen inte är långt borta nu, i hagen galopperar hon både snabbt och långsamt och väljer galopp mer och mer självmant när hon ska förflytta sig, så snart...!

När vi kom hem fick hästarna skrota en timme innan veterinärens bil rullade ner för backen. Save har varit väldigt svår att spruta innan så Kinna tog honom i repgrimman och han fick vara först ut. Han snurrade som en vit karusellhäst i linan men efter några minuter var vaccinet där det skulle och Save var orange om mulen efter alla morötter som sex händer proppat in i vaga avledningsförsök. Men han var duktig för att vara så rädd som han är och efteråt stod han i solen och såg nästan lite stolt ut.
Lite nervös var jag när jag hämtade trollet för jag hade ingen aning om hur hon skulle reagera på sprutan. Jag ledde in henne i ligghallen och band upp henne på ena sidan och skulle precis gå runt och sätta fast henne från andra hållet, bättre att vara på den säkra sidan resonerade Alicia, när veterinären kikade på mig och sa att allt var klart. Jag stod lätt förvånad och tittade oförstående på henne. Danica stod fortfarande med huvudet vid min hand och halvstängd ögonlock. Jaha, det behöver vi åtminstone inte vara nervösa för till nästa år. Trollet verkade också förbryllad när jag tog av henne grimman, drog du hit mig bara för att ta av grimman tycktes hon tänka och plirade mot den där konstiga typen som alltid kommer och komplicerar tillvaron i hagens dagliga små rutiner, men efter ett äpple och massa klappar lunkade hon bort och verkade ganska nöjd ändå.

Idag skulle vi haft en träning med Emelie men hon var tyvärr sjuk så vi tog en klätterrunda i skogen och hade det lite skönt istället. Eller okej, jag hade det jätteskönt, jag slapp gå!
Men trollet såg nöjd ut när vi kom hem och hon har verkligen nappat på idéen med att efter ridtur blir det stretching med morot, mums!!! När jag tar av grimman böjer hon snabbt halsen åt alla håll och kanter på jakt efter det orangea guldet, hon borde ha mörkersyn som en lokatt när vintern kommer.