Kvällstider

I fredags skulle vi ha haft träning för Emelie men hon ringde och hade blivit sjuk så vi sköt upp det till söndag. Istället gav jag och trollet oss ut på en klätterrunda i skogen och det var jättemysigt tyckte Alicia som slapp traska. Vi tog en riktigt brant backe uppåt och trollet var ganska rejält anfådd när vi kom upp men det var en fin utsikt! Skogen var helt tyst och stilla runt oss och trollet fick stå ett par minuter och pusta ut i mossan innan vi begav oss igen. Men med den framförhållning som jag är känd för hade jag råkat glömma faktumet att den väg som går upp sen kommer gå ner förr eller senare. Denna väg gick neråt i ett kalhygge med massor av pinnar, bröt och små stockar över hela stigen. Trollet såg mycket skeptisk ut men satte ner ena hoven framför den andra. Det var lite ostadigt och ibland knäcktes några pinnar och trollet tröttnade på att försiktigt sätta ner benen och blev nog lite stressad av knakandet så hon fnös till och gav sig av i trav. Det är så hon alltid tog sig ner för backar i början och hon tycker att jag är en mycket jobbig människa som vill gå ner för dem. Självbevarelsedrift är inte hennes starka sida. Men jag tog tag lite i tyglarna, svängde ut från stigen och lugnade henne med rösten, det tog inte mer än tio meter innan hon stod still och undrade vad jag ville, hon ansåg minsann att det inte var något fel alls på hennes lösning på backproblemet. Men efter att ha stått still en stund sänkte hon huvudet och pustade och sen gick vi sakta och försiktigt ner för resten av backen. Minsta möjliga slöseri av energi funkade uppenbarligen också som lösning för trollet.

I lördags var jag uppe i stallet ganska sent för jag jobbade hela dagen men jag och Sanna hade bestämt oss för att rida ut tillsammans så vid sjusnåret på kvällen skrittade jag iväg barbacka från gården. Sanna hade skrivit något om reflexväst i sms:et men jag tyckte att hon var skogstokig, det är ju sommar! Vi skrittade bort mot galoppbanan och det var så skönt att rida barbacka, det var en evighet sen kändes det som. Hästarna var glada att se varandra också och när vi efter halva turen lät dem stanna och dricka stod de nos mot nos vid samma vattenpöl och sedan lärde Alexandra Danica att det är störtkul att gå igenom vattenpölar istället för att klämma sig fram bland hallonsnår. Vi travade några korta sträckor och jag var övertygad om att jag skulle studsa av efter tre steg men trollet tog det så försiktigt, så försiktigt. Det var mycket skönare än att sitta ner i traven med sadeln på! Kvällen gick och mycket riktigt, när vi var tillbaka i stallet var trollets mage helt tom för det var lång tid efter kvällsmat och himlen var mörk. Tji fick jag i min sommarkänsla, det blir till att investera i en pannlampa snart.