Med häst i höstfunderingar

Ska avbryta mina funderingar kring min hästs intelligensnivå nu för jag har inte kommit så mycket längre själv, grejen med en blogg är att man ska uppdatera den, ahaaa, jag hajar!
Efter våra mer eller mindre lyckade försök med att list ut hur begreppet hinder funkar har jag och Danica tagit det ganska lungt. För tillfället tar skolan mycket tid och om det är någon som undrar om jag faktiskt längtar till jullovet så undanhåller jag mig att uttrycka min respons på höjden av den personens intelligensnivå.
Men det är inte bara skolan som gör att vi har hållit oss lugna uppe i skogen, fyra långa ben kan vara väldigt jobbigt att hålla reda på så för lite mer än en vecka sedan stod en ömklig tös och väntade vid grinden med blödande bakben. Hon hade antagligen snubblat på sig själv när hon busat runt i hagen för det var på insidan av benet men inte gjorde det henne något gladare inte. Vi fick tvätta och pyssla och med x antal tröstmorötter senare mjukt inlindade i magen såg hon lite mer nöjd ut. Dock blev hon halt ett par dagar så vi har tagit det lilla lugna som sagt.

I helgen är min syssling här och vi var uppe och tog en långdag i stallet igår med picknick, halsdukar och raggsockar i högsta hugg. En timme tog det innan Danica var i vad vi kallade presentabelt skick och en promenad senare var vi tre nöjda själar som skiljdes åt vid grinden till hagen. Danicas mage fylldes sakta men säkert med gulnande gräs och vi myste med kaffe och mackor i stallspånet.

Det är synd att de flesta människor blir nedstämda av hösten. Jag tycker att det är så vackert med löven som singlar ner mot marken och sedan ligger som ett prasslande duntäcke som bara väntar på att virvlas runt i. Jag kan hålla med om att de gråa dagarna och tidiga nätterna kan vara påfrestande men samtidigt så tillåts man gå ner ett par växlar ifrån sommarens höga tempo då man ska vara superaktiv konstant för annars utnyttjar man ju inte dagen till fullo. Nu är det helt okej att krypa upp i soffan och läsa en bok, tända ljus och dricka kaffe och de flesta blir imponerade av att man inte är deprimerad. Så på det sättet är senhösten väldigt behaglig.
Danica verkar tycka att vår vardag av kvällsryktningar, lite träning på banan och annars mest skrutt i hagen eller små promenader är ganska behaglig med. Vi får se sen när julen och eventuell snö kommer om vi höjer ambitionsnivån lite. Men vi sätter det som ett kanske. Tanken med livet måste ju ändå vara att just få hitta stunder att bara vara. Hästar verkar vara mycket duktigare på det. Så jag kan ibland fråga mig om varför jag ska lära henne att springa fortare, träna hårdare och hoppa högre när alternativet är att hon kan lära mig att en promenad görs bäst med flera stopp för att beta av det sista gräset innan snön med rådjuren stillastående tjugo meter bort blickandes för att se om vi utgör något hot och vinden som får träden att svaja och de sista löven att trilla ner. Ibland kanske det är bättre att ta ett steg tillbaka, inse att man inte vet bäst i alla frågor och istället lära av någon annan om hur man kan leva livet, även om denna någon råkar vara en häst.

Hopplös ridtur

Danica har börjat komma till ro med kvällsuppdragen. Det är en viktig insikt här i livet att inse att inne i stallet med massa kvällsmat att äta och spån att sova på slår att vara ute själv i en lerig, blåsig hage utan gräs hela natten. Ibland blir jag så stolt över min pålles intelligens. Ungefär lika imponerad blev jag sist jag red på banan och lite optimistiskt tänkte: Här sitter jag, på en häst, ganska högt ovanför marken vilket betyder att hon har ganska långa ben och där står ett hinder, väldigt lågt, undra om hon kan tänka sig att lyfta de långa benen över det ytterst låga hindret och kanske till och med ha en liten ljudeffekt till som skulle kunna låta skutt eller boijg eller något annat, det hade hon kunnat välja själv.. Så tänkte jag. Så tänkte inte Danica. Hon tänkte: Yttersta bevis på att hon där uppe är spritt språngande väck, hon drar iväg mig mot en massa pinnar, är hon helt blind?!! Fast vänta nu, ahaaaa, jag fattar! Själva fattningen bestod inte i någon galoppfattning eller hoppfattning, nejdå, det var helt enkelt så att hindret var gjort av små björkstammar och min kloka flicka fattade att poängen naturligtvis måste vara att stanna och ÄTA på dessa. Vad ska man säga.. jag börjar förstå att hon inte gjorde någon karriär på travbanan, tänk er på våren när de ställer blomkrukor som prydnad längs banan, jag kan se resultatet alltför tydligt.

Ett - noll, mörkermatch

Är det någon som har funderat på talespråket: sådan herre sådan hund? Jag ska i ärlighetens namn säga att om det stämmer in på hästar så betyder det att jag är en humörväxlande, mörkrädd, skogs-snubblande brunett med stresshanteringsproblem. Ganska bra beskrivning iofs. Var denna insikt kom ifrån? Jo jag fick ett samtal från Karin ikväll om att hon i nästan en timme försökt få Danica att komma in från hagen för att äta kvällsmat men pållen ifråga ränner runt som en tok i mörkret och visar på inga sätt några ambitioner om att dela denna tanke.

Jag och mamma satte oss i smurfbilen och tog oss upp för backarna till stallet där vi mycket riktigt hörde Danica springa och springa runt i mörkret för med stjärnorna som dioder ovanför oss såg vi knappt handen framför ansiktet. Det var kallt, leran kletade runt skorna, vinden följde sin otrevliga vana att krypa in under tröjan och Danica?! Hon sprang och sprang och sprang. Var börjar man?
Karin hade som sagt försökt ropa på henne i en timme utan resultat men på något sätt kände jag igen paniken och tanken slog mig att hämta en lampa. Om det var den eller att hon helt enkelt till slut gav upp vet jag inte men när jag tände ljuset vände hon direkt och kom sakta lunkande mot grinden.

Jag får kanske helt enkelt acceptera att mörkerrädsla är något som överförs mellan hästar och deras ägare. Konstigt värre. Skulle dock förklara den enorma mängden äpplen och morötter som jag har satt i mig på sista tiden. Min första teori var att jag ville ha något annat än naglarna att gnaga på medan böckerna sakta gnager sönder huvudet men en släng av hästifiering låter mycket mer angenämt. Jag tror jag hade kunnat stå ut med att få vara ute hela dagarna och ha någon som höll en sällskap en timme i skogen varje dag efter det att man fått en massage och så massa morötter efteråt. Fast tar man bort massagen så är det ju iofs inte så långt borta från sanningen. Undra om jag kan uppfostra Danica att trycka försiktigt med hovarna på ryggen på mig, då skulle vi ju faktiskt ha ett väldigt jämställt förhållande. Nästa steg blir att få henne att hitta till skolan så kan hon börja skriva mina tentor med. De timmar jag har lagt pluggandes i spånet i boxen medan hon äter är tillräckligt många för att hon utan tvivel ligger på samma kunskapsnivå om automatstål som jag. Tyvärr vet jag väldigt lite om just automatstål. Men det var inte det som skulle vara poängen. Poängen var att jag skulle veta mycket om dem. Till och med väldigt mycket. Men så är inte poängen. Vilket gör det till en synnerligen poänglös poäng och det är ju ganska så synd om den poängen då. Jag menar, vem vill veta av en poänglös poäng? Synnerligen dålig poäng. Tillräckligt dålig för att matcha de ytterst dåliga poängen i matchen mot Holland.Tillräckligt dålig för att jag borde inse att det är dags att lägga av för idag och gå och lägga mig, ska vi säga oavgjort?!

Tankad på älgmos med lerinslag

I helgen var jag och besökte Kalmar där mina mysigaste tomtevänner numera bor och min mysigaste nissevän fick därför skrota i hagen hela helgen. När sen måndagen kom repeterade vi övningarna som Karin visade oss och för de snurrpannorna som tror att det är superlätt att bara gå runt runt i en cirkel som häst när en fåntratt står i mitten med ett rep viftandes, hojtandes och flummandes utan att verka ha en aning om vad en cirkel är eller hur man bäst går runt den, för just de snurrpannor som tror det skulle Danica vilja ha en mycket lång, tålmodig och allvarlig bevisföring för om att så inte alls är fallet. Det är i själva verket en i det närmaste omöjlighet skulle hon komma fram till, fnysa åt kvarvarande snurrpannor och sedan snällt lägga huvudet på sned och undra om det inte fanns några äpplen att undanvara till en ocirkulerande nisse?!

Igår var klockan sent när stallbesökstanken slog sig ner i mitt huvud och la sig tillrätta utan den minsta benägenhet att flytta på sig. Diktatortankar som blokerar tankepassager är synnerligen jobbiga att ha och göra med och det bästa sättet att bli av med dem är faktiskt ofta att göra som de diskussionslöst föreslår med yxan i handen, lojt tillbakalutade och väntandes på att bli åtlydda.
Jag i min tur lyckades plantera om tanken hos min lillasyster och därför satt två tankehunsade människor i smurfbilen i backen upp till stallet och nynnade med radion.
Jordaxlar, lutningar och elipsbanor kan man tycka är finurliga saker och stjärnklara nätter är förvisso synnerligen vackra men att med utsträckta händer treva sig fram i en hage omringad av elstaket, frenetiskt visslande och med lera upp till knäna gör att just de argumenten inte riktigt biter, dagsljus är skönt att ha! Promenaden för att hämta hästen i hagen drog ut från normala fem till trettio synnerligen vilsna och kladdiga minuter men skam den som ger sig, in kom vi alla tre tillslut. Att både jag och Vanja gick och höll tummarna ända till stalldörren för att det verkligen var rätt häst i andra änden av repet nämner jag inte tror jag. 

Mörker och vänner hade dock sett till att Danica inte blivit riden på fem dagar när jag idag hämtade in henne, något hon var mycket medveten om. Man kan lite förkortat säga att det var med största sannolikhet banrekord på våran vanliga skogsrunda ikväll, snacka om att den älg som försökt hoppa på oss snarare än vad den antagligen hade velat hade funnit sig själv överkörd på stigen och funderande på vad det är som har sex ben, flyger och har en blinkande lampa som högst punkt, dess slutsats vågar jag säga skulle bli: något jag inte vill träffa igen. Men trots (eller kanske på grund av) det höga tempot så var både jag och Danica överlyckliga när vi kom tillbaka till stallet, så lyckliga att vi unnade oss fem minuters studerande av stjärnorna, de är ju hyfsat fina när allt kommer omkring.

Luftfärd

Snart en vecka sedan jag skrev nu, jag lovar att jag inte misshandlar hästen mer än nödvändigt, jag har tagit hand om henne dessa dagar men med två veckor kvar till tenta period börjar det bli svårt att motivera reflektioner framför intragglande av konstruktionsstål och marknära ozon. Men nu har jag ägnat dessa ämnen två timmar så en liten andningspaus för min sönderfallande hjärna passar ganska bra.

I måndags trillade jag in i Nickans medryttare Alexandra och vi slog följe ut i skogen. Detta tyckte Danica var väldigt spännande fram till den punkten hon insåg att skogen faktiskt menade skogen. Vi skulle inte rida på anlagda grusvägar, platt asfalt med träd vid sidan eller ens en smal upptrampad och jämn stig. Nej, skogen var målet. Trädrötter, diken, stenar, backar, träd, hästen höll på att tjura ihop totalt. Med framhovarna djupt nerkörda i leran på ena sidan diket med mig dragandes från marken i tyglarna på andra sidan, Nickan lungt betandes bredvid mig och Alexandra hojtande bakom hade Danica inga planer alls på att hälsa på några troll inte. Civilisationen utvecklades för att utnyttjas, hon ville inte veta av några som helst bakåtsträvande idéer om naturens överlägsenhet inte. Eller inte tills dess att ett rådjur kikade fram bakom en buske, då stod hon plötsligt efter ett enormt jämfotahopp bredvid mig och fick missnöjt finna sig i att beskåda myrstackar och vada i mossiga kärr och trampa ner barr i backen. Kände att jag inte riktigt kunde tycka synd om henne när hon trumpet blickade på mig under pannluggen i stallet med barr i hela huvudet och minen av "och hur kul var det där, egentligen?!!" så hon fick lite lätt utskrattad tugga på sitt trösthö.

På tisdagen var hon ändå på gott humör om än lite nervös och vi tränade på banan för att verkligen känna att de övningar vi lärt oss av Karin hade satt sig. Detta gjorde hon jättebra och som plåster på såren för gårdagens trauman pysslades det länge i stallet och jag skiljdes från en lite mindre avig häst en morgonen.

Onsdagmorgonen red vi ut med Challe och Nickan och nu skulle Danica minsan visa att hon inte alltid var en liten lort som var rädd för att blöta ner fötterna. Ut i skogen med stora kliv och om älgarna inte är nog jagade av skjutgalna gröngölingar så kände de sig nog extremt jagade av denna långbenade uppenbarelse med åsneöron på skaft som glatt travade vägen fram, Nickan fick kämpa hårt för att hinna med.
Vår första bocktur var vi också med om. I sin iver att hinna först till stallet genade Danica snävt förbi kurvor och helt plötsligt var det en uttråkad gren som stack ut. Där är ett fint knä att hacka sig fast i tänkte den och för att liva upp dagen lite var det precis vad den gjorde med. Tjoff så satt vi fast och pållan övergick från att älga sig fram till att bockandes försöka komma loss. Brak sa det i hela skogen, trädet blev en gren lättare, marken en gren tyngre, Danicas hovar tränade sig på att flyga och själv förstod jag vad överlevnadsinstinkt vill säga. Högljutt tjutandes ptroooo hela backen ner tröttnade snart Danicas öron och hovarna insåg att de inte var några naturbegåvningar på att flyga så abrupt stannade hela rörelsen av och mina lungor drog lättade ner luft. Vi var båda ganska omtumlade men utan några större men, då känner jag större sympati för den stackars grenen som får finna sig i att förmultna men den kan ju glädja sig åt att den i den processen minskar markförsurningen och bidrar till att rädda jorden, en ganska ärorik uppgift får man ju ändå säga.

Igår hade vi en ny lektion med Karin och jag fick snabbt lära mig att jag hade otroligt mycket kvar att lära mig. Men efter mycket om och men travade Danica hyfsat lungt run mig på en volt och vi kunde tillsammans förstå hur jag gjorde när jag sa stopp, spring, sakta och snabbt. Ett litet men växande vokabulär med andra ord. Vanja satt bredvid med en Bob som gnydde av glädje över att ha ett knä att vila rumpan på och medan mörkret föll hördes ljudet av Danicas malande käkar, Bobs förnöjda snusande i äppelkorgen och prasslet från mössen i höet på loftet, och inte en tanke gick till bokhögen hemma.