Hopplös ridtur

Danica har börjat komma till ro med kvällsuppdragen. Det är en viktig insikt här i livet att inse att inne i stallet med massa kvällsmat att äta och spån att sova på slår att vara ute själv i en lerig, blåsig hage utan gräs hela natten. Ibland blir jag så stolt över min pålles intelligens. Ungefär lika imponerad blev jag sist jag red på banan och lite optimistiskt tänkte: Här sitter jag, på en häst, ganska högt ovanför marken vilket betyder att hon har ganska långa ben och där står ett hinder, väldigt lågt, undra om hon kan tänka sig att lyfta de långa benen över det ytterst låga hindret och kanske till och med ha en liten ljudeffekt till som skulle kunna låta skutt eller boijg eller något annat, det hade hon kunnat välja själv.. Så tänkte jag. Så tänkte inte Danica. Hon tänkte: Yttersta bevis på att hon där uppe är spritt språngande väck, hon drar iväg mig mot en massa pinnar, är hon helt blind?!! Fast vänta nu, ahaaaa, jag fattar! Själva fattningen bestod inte i någon galoppfattning eller hoppfattning, nejdå, det var helt enkelt så att hindret var gjort av små björkstammar och min kloka flicka fattade att poängen naturligtvis måste vara att stanna och ÄTA på dessa. Vad ska man säga.. jag börjar förstå att hon inte gjorde någon karriär på travbanan, tänk er på våren när de ställer blomkrukor som prydnad längs banan, jag kan se resultatet alltför tydligt.