Luftfärd

Snart en vecka sedan jag skrev nu, jag lovar att jag inte misshandlar hästen mer än nödvändigt, jag har tagit hand om henne dessa dagar men med två veckor kvar till tenta period börjar det bli svårt att motivera reflektioner framför intragglande av konstruktionsstål och marknära ozon. Men nu har jag ägnat dessa ämnen två timmar så en liten andningspaus för min sönderfallande hjärna passar ganska bra.

I måndags trillade jag in i Nickans medryttare Alexandra och vi slog följe ut i skogen. Detta tyckte Danica var väldigt spännande fram till den punkten hon insåg att skogen faktiskt menade skogen. Vi skulle inte rida på anlagda grusvägar, platt asfalt med träd vid sidan eller ens en smal upptrampad och jämn stig. Nej, skogen var målet. Trädrötter, diken, stenar, backar, träd, hästen höll på att tjura ihop totalt. Med framhovarna djupt nerkörda i leran på ena sidan diket med mig dragandes från marken i tyglarna på andra sidan, Nickan lungt betandes bredvid mig och Alexandra hojtande bakom hade Danica inga planer alls på att hälsa på några troll inte. Civilisationen utvecklades för att utnyttjas, hon ville inte veta av några som helst bakåtsträvande idéer om naturens överlägsenhet inte. Eller inte tills dess att ett rådjur kikade fram bakom en buske, då stod hon plötsligt efter ett enormt jämfotahopp bredvid mig och fick missnöjt finna sig i att beskåda myrstackar och vada i mossiga kärr och trampa ner barr i backen. Kände att jag inte riktigt kunde tycka synd om henne när hon trumpet blickade på mig under pannluggen i stallet med barr i hela huvudet och minen av "och hur kul var det där, egentligen?!!" så hon fick lite lätt utskrattad tugga på sitt trösthö.

På tisdagen var hon ändå på gott humör om än lite nervös och vi tränade på banan för att verkligen känna att de övningar vi lärt oss av Karin hade satt sig. Detta gjorde hon jättebra och som plåster på såren för gårdagens trauman pysslades det länge i stallet och jag skiljdes från en lite mindre avig häst en morgonen.

Onsdagmorgonen red vi ut med Challe och Nickan och nu skulle Danica minsan visa att hon inte alltid var en liten lort som var rädd för att blöta ner fötterna. Ut i skogen med stora kliv och om älgarna inte är nog jagade av skjutgalna gröngölingar så kände de sig nog extremt jagade av denna långbenade uppenbarelse med åsneöron på skaft som glatt travade vägen fram, Nickan fick kämpa hårt för att hinna med.
Vår första bocktur var vi också med om. I sin iver att hinna först till stallet genade Danica snävt förbi kurvor och helt plötsligt var det en uttråkad gren som stack ut. Där är ett fint knä att hacka sig fast i tänkte den och för att liva upp dagen lite var det precis vad den gjorde med. Tjoff så satt vi fast och pållan övergick från att älga sig fram till att bockandes försöka komma loss. Brak sa det i hela skogen, trädet blev en gren lättare, marken en gren tyngre, Danicas hovar tränade sig på att flyga och själv förstod jag vad överlevnadsinstinkt vill säga. Högljutt tjutandes ptroooo hela backen ner tröttnade snart Danicas öron och hovarna insåg att de inte var några naturbegåvningar på att flyga så abrupt stannade hela rörelsen av och mina lungor drog lättade ner luft. Vi var båda ganska omtumlade men utan några större men, då känner jag större sympati för den stackars grenen som får finna sig i att förmultna men den kan ju glädja sig åt att den i den processen minskar markförsurningen och bidrar till att rädda jorden, en ganska ärorik uppgift får man ju ändå säga.

Igår hade vi en ny lektion med Karin och jag fick snabbt lära mig att jag hade otroligt mycket kvar att lära mig. Men efter mycket om och men travade Danica hyfsat lungt run mig på en volt och vi kunde tillsammans förstå hur jag gjorde när jag sa stopp, spring, sakta och snabbt. Ett litet men växande vokabulär med andra ord. Vanja satt bredvid med en Bob som gnydde av glädje över att ha ett knä att vila rumpan på och medan mörkret föll hördes ljudet av Danicas malande käkar, Bobs förnöjda snusande i äppelkorgen och prasslet från mössen i höet på loftet, och inte en tanke gick till bokhögen hemma.