Med spetsade öron kom Danica snabbt gående mot grinden när jag visslande meddelande att jag var på intågande med sjukt dåligt samvete. I fredags blev hon som sagt skodd och i lördags hann jag inte rida för idag är det minitenta på gång. Detta betydde i Danicas värld hagen i två dagar, inte helt okej! Hon var onekligen glad att se mig i alla fall men trots att detta gjorde mig otroligt glad så gjorde det inte mitt samvete bättre precis.
Jag och Anna hade bestämt oss för att rida ut tillsammans på en längre runda och det var helt nya vägar för både mig och tjejen men trots att vinden tjöt och himlen var järngrå och asfalten mer eller mindre konstant klapprade bort under hovarna så var det en jättehärlig ridtur och det är svårt att säga om jag eller Danica njöt mest av den.
Vi travade en bit på grusvägar också och en lugnare trav har vi aldrig lyckats med innan på en helt avslappnad vän som tuggade på bettet på nästan helt långa tyglar och sänkt huvud, jag skyller på skorna, jag är också lycklig och harmonisk med nya skor.
Lyckligast denna dag var nog Nickan när vi alla kom tillbaka till stallet för tjurig och sur som hon är mot de andra hästarna så är det väldigt tomt att inte ha någon att bossa över i hagen och trots att välkomnandet bestod av bakåtstruckna öron och visade tänder så var det inte utan att det var med värme i blicken. Det kan inte vara lätt att vara Nickan inte..
Eller tillåt mig ändra mig, lyckligast var den Danica som efter långturen stod och åt hö i boxen medan ryggen masserades och pannan kliades flitigt. Om hästar hade kunnat sucka förnöjsamt och småle så är det precis vad hon hade gjort då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar