Igår var systerliten med mig uppe i stallet och hälsade på pållen, hon var helt enkelt på pysselhumör igen. Danica suckade djupt men slank undan med bara en fläta i svansen. Medan Vanja högg i med mankamen och kratsade hovar så att leran flög funderade jag på vad vi skulle ta oss för i motionsväg, ingenting tyckte Danica och satte bestämt ner hovarna i stallbacken. Upptäcksfärd hojtade Vanja och jag och släpade överentusiastiska ut en sur häst i snårskogen. Först var det en fin och öppen stig under bokkronor och genom svampklungor. Hösten är så himla vacker. Problemet kom först när bokidyllen tog slut och övergick till granskog och stigen tog slut vid en bergvägg. Men det fanns hovspår på den smala trappan som gick uppför berget och lite mindre entusiastiska började vi dra upp oss och en tvärvägrande häst. Ibland ska man lyssna på fyrahundra kilo motvilja när man stöter på bergväggar. Det var helt enkelt ingen bra idé insåg även systrarna mañana snart och med två skrapsår på Danicas bakben vände vi om och tog oss tillbaka till asfalten. Fick bli den vanliga rundan på grusvägarna istället. Skogen hade varit så mycket mer lätt att transportera sig i om trollen hade tänkt på att installera hissar, rulltrappor och älgövergångsställen istället för att bara lufsa runt och slå på varandra med trädstammar.
Som kompensation för gårdagens dramatik tog vi en lugn tur på banan idag. Vi skrittade på långa tyglar, korta tyglar, gjorde halt, svängde, gick på volt, svängde snett igenom och travade ett varv åt båda hållen. Sen tog mina minnen från ridskolan slut och vi tittade på den stora lastbilen som lämnade spånbalar istället. Eller Danica tittade längtansfullt på gräset utanför banan och jag småskrattade åt killen som fick slita med avlastningen. Man har olika nöjen här i livet. Tyvärr anar jag att det är ett skratt jag kommer få äta upp när alla 115 balar ska flyttas från gårdsplanen till höloftet.. men som sagt: ena syster mañana. Skjut på det, skjut på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar