En dröm för många flickor är att komma till hagen och mötas av en gnäggande häst som kommer galopperande mot grinden för att möta en. Detta har Danica helt fått om bakfoten. Jag möttes idag av en allt rundare rumpa skumpandes uppför backen så långt bort från grinden som möjligt när jag kom. Demonstrativt fick jag sedan dra ut hästen ur vattenfyllda diken och först ute ur hagen kunde hon gå med på att det ändå var helt okej att gå rakt fram längs vägen.
Vi skulle ut på kvällstur med Karin och Myran idag och utforska stigarna runt stallet. Det varken jag eller Danica förstod var att här i småland så är skogen faktiskt en skog. Jag menar där är a) träd b) stenar och c) backar. Mycket av allt dessutom. Plus några halvt ihjälskrämda Bambisar, mossa och en och annan gråsparv. Danica klev raskt på och snart kom vi till första uppförsbacken. Myran visade vägen och första halvan av backen tog vi oss uppför smidiga som övergödda stenbockar. Sen tog det stopp. Det var en brant backen. En riktigt brant backe. Och vi var bara halvvägs. Flåsande gjorde Danica en snabb överläggning, vände sedan och traskade nöjt neråt igen. Smart tös. Jag fick snabbt hoppa av, vända kabrasket och snällt promenera bredvid hela vägen upp. Vi flåsade lika mycket båda två när vi kom upp, skogsovana som vi är.
Resten av rundan gick det tacksamt nog nerför och halvspringande fick vi markkontakt i civiliserade asfalterade trakter och tursamt nog har Karin en stoor hink med tröstande äpplen i stallet när vi kom hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar