Dags för ny ridtur tänkte jag när jag svängde in på gårdsplanen. Monstrena från förra nya ridturen spökade visserligen fortfarande i huvudet men om det går att attackera regnmoln så måste man ju kunna attackera hjärnspöken.
Danica är nog en hejare på tankeläsning för precis när jag tänkt den tanken ut så öppnade jag grinden till hagen och visslade på henne. Hon stod uppe i backen med spetsade öron och jag hoppades att hon skulle vilja komma ner och möta mig igen men hjärnspöken kan verkligen vara precis lika skrämmande som verkliga så efter att ha pejlat av läget vände hon resolut baken till och flydde in i skogen, det var bara att följa efter. Väl framme i hagens mest isolerade hörn hittade jag henne där hon försökte inbilla sig att det är fullt möjligt att gömma 500 kilo hästmage bakom en liten snedblåst och kal gran och hon försökte intensivt föra över tanken du ser mig inte, du ser mig inte, du ser mig inte med ögonen stint fästa på mig. Tyvärr för henne gjorde jag det och vi traskade ner till stallet.
"Är det din häst? Vad heter hon? Kan du rida? Hur gammal är hon? Gillar hon äpplen? Är hon snäll? Kan man klappa henne? Varför ska man inte gå bakom en häst? Vad har hon på huvudet?" Ida och Maja, 7 år, mötte mig utanför stalldörren. En halvtimme senare och med öronen ringande av ytterligare tusen frågor gick en sadlad Danica med en blänkande mage (det är inte så lätt när man bara är ungefär 110 cm lång) och helflätad svans ut på gårdsplanen. Två par ögon följde oss länge bort med blicken. Om jag såg mig själv i dem för 14 år sedan? Glasklart. Lyckan av att bara få stryka en häst på halsen, att få lukta på en häst, intresset och behovet av att få veta mer, fråga, ta reda på och slutligen den enorma drömmen svävande ovanför huvudet om att en dag.. kanske.. kunna få borra ner näsan i en varm, sötdoftande hals och veta att man var den enda som hade rätt att göra det. Jag fick nästan nypa mig i armen när vi skrittade vägen bort. "Är hon din häst? Jag vill också ha en eeegen häst...." Ja hon är faktiskt min häst. Jag kan fortfarande bli vimmelkantig när jag inser att den drömmen faktiskt efter alla dagdrömmar, skisser i matteblock och suckar på internetsidor tillslut gick i uppfyllelse.
Och ridturen gick jättebra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar