Kompassen som pekar mot monster

Regnet duggade tätt och himlen var jämngrå idag. De flesta skulle nog klassa dagen som tråkhöst men bakvriden som jag är blev jag varm i magen, jag älskar hösten! Skulle kanske kunna ha något att göra med vetskapen att efter att ha varit ute och blivit kall i skogen väntade varma äpplen med kanel på att få värma magen lite till. Oavsett anledning kändes det iaf härligt att ta sig upp till stallet.

Danica kom ihåg äpplet hon hade fått i hagen innan jag cyklade hem sist och kom faktiskt fram och mötte mig i hagen. Vägen till hjärtat går definitivt genom magen.
Vi skulle ut och utforska skogen lite och jag hade suttit hemma igår kväll och studerat kartor. Med mitt lokalsinne var chansen nämligen lika stor att vi skulle komma fram till hakarps fotbollsklubb som att vi skulle passera en gran och stöta på pälsklädda människor som drack vodka och envisades med att säga njet. Men om man inte testar så får man ju aldrig veta och skulle vi hamna fel så skulle vodka kanske inte skada någon av oss. Iväg bar det iaf.

Det visade sig bli tio resor värre än spökhuset Gasten på liseberg, och det säger inte det lilla det. Vi travade en bit på vägarna vi hittade på och vek sedan av från stigen enligt planerna. När vi red förbi en hage med kossor (som Danica ska vara rädd för enligt förra ägaren) utan problem steg mitt självförtroende till maxnivå. Klart jag och pållen är födda till äventyrliga stigfinnare. Men det var innan vi hade vadat på den smala stigen med lera till knäna och vass upp till öron som prasslade och rörde sig från alla håll och kanter, trampat sönder en rabatt för att komma undan en enorm smurfblå pressening som det droppade på med ett läskigt ljud, jagats av en två meter hög stapel av packlårar, spolats ner av en högtryckstvätt, joggat förbi en enorm knallorange morrande grävskopa och precis när det på något sätt inte kunde hända något mer kom fotbollsmatchen. Det var droppen. Om Danica hade kunnat snyfta hade hon nog gjort det. Jag fick tröstande övertyga min vän om att sjuåriga pojkar som springer runt och skriker i tomteröda shorts inte bits med onekligen sparkas en del, "..och jag vet att din mage är rund som en boll men den är inte vit och svart rutig så försöök att ta dig samman lite".

Den som sa att travare inte kan skritta med ordentligt övertramp skulle ha sett oss när vi vände ryggen åt bollplanen och kom ut till asfaltsvägen hem. Vi hade gått förbi Hussein Bolt de sista tio metrarna i upploppet i OS om vi hade försökt! Danica skrittade på tårna och jag lät henne välja tempo själv, egen erfarenhet om att försöka hålla lågt tempo med alltför höga stillettklackar garvade nämligen ihjäl sig åt bara tanken på lunk i sakta mak.

Med en lång pust sänkte Danica huvudet när vi kom till den välkända hemvägen och efter den rundan så var Lexarps försök till att skrämmas ungefär lika läskiga som Nalle Puh och likväl som en puh-björn behöver en honingsstärkare efter, eller nej, en puh-björn behöver alltid honing, men Danica var väl förtjänd av det lass morötter i krubban, tussen hö och det mjuka fleecetäcket som väntade på henne i boxen.

Men vi red inte vilse!

Honingshö