En Bob i trassel

Hämtade Danica från längst bort och högst upp i hagen idag med Bob som glatt svansviftande sällskap. Han sprang i förväg och hälsade på Danica med stora språng och attityden: jag vet att du är 10 ggr så stor som jag och har en ganska hopplös svans men vi kan väll leka ändå?! Snälla!! Danica vinklade ena örat och gav mig en: Den där saken är ju helt hopplös blick.

De håller på att gjuta grunden till en sadelkammare bakom stallet och därför stog det flera stora bilar med massa verktyg på gårdsplanen, Danica var högst misstänksam men efter Bobs entusiastiska intrassling i 90 % av allt som på något möjligt eller omöjligt sätt gick att trassla in sig i hade hon blivit såpass uttråkad av dem att hon bara traskade förbi.

Vi red ut i skogen idag igen men jag lovad dyrt och heligt att vi inte skulle rida in i träsket igen. Vi skulle minsann testa en ny runda och den skulle vara så torr så!! På vanligt manér stannade vi ett par gånger innan Lexarp men det var betydligt färre stopp idag och jag kunde rida förbi gården utan att sitta av och inte ens mopsarna stannade oss. De såg så snopna ut som en mops kan göra, inte särskilt ovanligt från deras vanliga ansiktsuttryck med andra ord. De som läser bloggen regelbundet börjar nog ana mina åsikter om mopsar. De är inte helt trevliga kan jag avslöja för de oinvigda.

Efter att vi lämnat Lexarp och odjuren bakom oss (nej, det är inte ponnyerna jag pratar om, vi är sååå över ponnyerna, det var såå förra veckan att vara rädd för ponnyer!) så skrittade vi på långa tyglar hela rundan runt. Och ja, jag menar hela rundan. Tänkte först leda henna iom att vi inte hade tagit den svängen innan men det var inga problem över huvud taget. För huvudet var ju helt torrt. Hrrm. Jag fick ganska snabbt ta tillbaka mina löften och med lätt dåligt samvete satt jag och gnolade på Hej Hej Danica (till melodin Hej Hej Monica, Nic Schröder i allas våra hjärtan <3) medan damen ifråga klafsade genom vattenpöl efter lervälling efter odefinierbar sörja. Men framåt gick det och hem kom vi bara för att återigen titta noga på verktygsbilar och sedan glömma bort dessa helt för att fly hals över huvud in i stallets lugna vrå innan Bob hyperentusiastiskt kunde sätta sina stora leriga tassar i rumpan på oss.