Regnet duggade stadigt ner och det var för en gångs skull en glad Danica som väntade i hagen och snabbsprang in i stallet med vattenpölarna jagandes efter hovarna. Tanken på att sedan behöva gå ut igen gjorde pållan snäll som ett lamm och helt stillastående medan jag glatt kunde gå loss med hela borstartilleriet. Glänsande tog vi oss sedan ut i skogsleran.
Som den kloka flicka hon är har Danica förstått att det inte spelar någon roll hur många gånger man stannar på vägen från stallet till skogen för rundan tar bara längre tid då. Dessutom måste man gå hela vägen och gräset kommer inte närmare om man går mitt på vägen eller står där. Smart tjej! Men istället för att stilla stå och begrunda avstånd och magkurrande har hon istället, inspirerad av idol-uttagningarna, börjat träna upp sin sångröst. Så motvilligt men konstant lunkandes tar vi oss nu mot skogen ackompanjerade av Danica solo uppskruvat till ett röstläge Celine Dion hade mördat för att kunna uppnå. Det går inte snabbt, men det är en syn värd att vänta på.
Vi har börjat trava lite på våra vändor nu också. Då håller Danica truten för det är synnerligen jobbigt att sjunga och flåsa samtidigt, särskilt när det går uppför. Så skogen får inte njuta av skönsången men lite av motviljan med stigar och uppför har hon kommit över. Efter uppför kommer ju nämligen nerför och en mycket fin sak med leriga skogsstigar och nerförsbackar är att man kan luta sig bakåt och gliiida nerför så slipper man springa själv, fiffigt va?! Jag kan bara buga mig för denna intelligens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar