Tankad på älgmos med lerinslag

I helgen var jag och besökte Kalmar där mina mysigaste tomtevänner numera bor och min mysigaste nissevän fick därför skrota i hagen hela helgen. När sen måndagen kom repeterade vi övningarna som Karin visade oss och för de snurrpannorna som tror att det är superlätt att bara gå runt runt i en cirkel som häst när en fåntratt står i mitten med ett rep viftandes, hojtandes och flummandes utan att verka ha en aning om vad en cirkel är eller hur man bäst går runt den, för just de snurrpannor som tror det skulle Danica vilja ha en mycket lång, tålmodig och allvarlig bevisföring för om att så inte alls är fallet. Det är i själva verket en i det närmaste omöjlighet skulle hon komma fram till, fnysa åt kvarvarande snurrpannor och sedan snällt lägga huvudet på sned och undra om det inte fanns några äpplen att undanvara till en ocirkulerande nisse?!

Igår var klockan sent när stallbesökstanken slog sig ner i mitt huvud och la sig tillrätta utan den minsta benägenhet att flytta på sig. Diktatortankar som blokerar tankepassager är synnerligen jobbiga att ha och göra med och det bästa sättet att bli av med dem är faktiskt ofta att göra som de diskussionslöst föreslår med yxan i handen, lojt tillbakalutade och väntandes på att bli åtlydda.
Jag i min tur lyckades plantera om tanken hos min lillasyster och därför satt två tankehunsade människor i smurfbilen i backen upp till stallet och nynnade med radion.
Jordaxlar, lutningar och elipsbanor kan man tycka är finurliga saker och stjärnklara nätter är förvisso synnerligen vackra men att med utsträckta händer treva sig fram i en hage omringad av elstaket, frenetiskt visslande och med lera upp till knäna gör att just de argumenten inte riktigt biter, dagsljus är skönt att ha! Promenaden för att hämta hästen i hagen drog ut från normala fem till trettio synnerligen vilsna och kladdiga minuter men skam den som ger sig, in kom vi alla tre tillslut. Att både jag och Vanja gick och höll tummarna ända till stalldörren för att det verkligen var rätt häst i andra änden av repet nämner jag inte tror jag. 

Mörker och vänner hade dock sett till att Danica inte blivit riden på fem dagar när jag idag hämtade in henne, något hon var mycket medveten om. Man kan lite förkortat säga att det var med största sannolikhet banrekord på våran vanliga skogsrunda ikväll, snacka om att den älg som försökt hoppa på oss snarare än vad den antagligen hade velat hade funnit sig själv överkörd på stigen och funderande på vad det är som har sex ben, flyger och har en blinkande lampa som högst punkt, dess slutsats vågar jag säga skulle bli: något jag inte vill träffa igen. Men trots (eller kanske på grund av) det höga tempot så var både jag och Danica överlyckliga när vi kom tillbaka till stallet, så lyckliga att vi unnade oss fem minuters studerande av stjärnorna, de är ju hyfsat fina när allt kommer omkring.