Älgatider

Det märks så tydligt på trollet vad hon tycker är kul och vad hon inte gillar. De gånger vi varit ute och ridit och det inte gått bra utan vi båda kommit hem och varit frustrerade och arga så möts man av en Danica med bakåtlutande öron och en allmänt grinig uppsyn nästa dag i hagen. Men denna veckan har hon kommit fram med spetsade öron till grinden så fort jag visslar, ger ett hum om vilken träning hon föredrar kan man säga!

För att Danica inte ska tröttna på att träna på banan så longerade jag bara några varv åt båda hållen där igår och sedan tog vi oss en promenad i skogen. Det börjar kännas så tryggt på banan nu och det är lockande att stanna där bara för att det går bra men samtidigt så hamnar jag i samma fälla som vi var i på banan innan. Man gör det som redan går bra om och om igen bara för att det är tryggt men man utvecklas inte och jag vet egentligen inte om arbetet kommer framåt eller om Danica börjar svara på signalerna bara för att hon lärt sig vilken reaktion jag letar efter. Så ut i skogen alltså.

Bort från stallet gick det så bra så. Danica gick på långt grimskaft med sänkt huvud och höll sig bakom på ett lagom avstånd. Hon stannade snällt och stod still, backade, gick med myrsteg och följde med i både cirklar och serpentiner. Ungefär halvvägs började hon bli otålig och jag fick korrigera oftare men när jag hajade till och stannade så stod hon still och tittade lite undrande på mig. Då stod det en älg trettio meter in i skogen och tittade på oss. Det var först när jag fått upp mobilen för att fota som trollet själv hajade till och då åkte huvudet högt, högt upp men hon stod helt still bakom mig. Jag lyckades få en halvsuddig bild och efter fem minuter ungefär vände sig älgen om och började trava bort i skogsbrynet. Det var först då det brakade till strax bredvid den och en till älg följde efter den som jag såg att det var två stycken. Danica började bli oroligare men jag kunde inte annat än att skratta och sa högt: Titta vännen, de ser ju ut precis som dig när du springer. Jag har aldrig sett på maken till förnärmad blick från hästen och sen var stressen borta och hon såg faktiskt ut att sura ett tag.

På hemvägen började tålamodet tryta ordentligt och Danica var trött på att lunka fram och träna på lydighetsövningar. Vi kom då till en korsning i skogen där flera stigar möts och jag kände själv hur jag började förlora tålamodet på att behöva korrigera henne när hon vet vart gränserna går vid det här laget. Så jag tog ut henne på en cirkel i korsningen och sen longerade jag henne i skritt. Det tog ett bra tag innan hon slutade försöka sätta av i trav när hon såg hemvägen och jag avbröt övningen först när hon gått två varv i sträck på volten utan att stissa. Jag hoppas att budskapet gick fram, börjar du vara jobbig så får du jobba, lyssnar du så kan vi gå och ha det lugnt och trevligt istället.
Hon följde i alla fall snällt med efter det ända fram tills den sista lilla biten bakom stallet, då ökade hon igen men lyssnade när jag korrigerade så allt som allt så gick det ändå bättre i skogen än vad jag trodde när vi gick iväg men det är mycket träning kvar. Samtidigt så är det bra att trollet visar att hon inte helt accepterat visa övningar än så man vet vad man ska fokusera på. Det är ju ganska dumt att träna på att flytta rumpan till exempel när hon vet precis vad det innebär men inte vill backa bara för att vi inte är på banan. Då får vi lägga mer krut på backningen men behöver inte nöta med något hon kan, då blir det tråkigt till slut.

Egna försök

Efter att Danica förstod vad vi menade när Karin och jag tränade henne i linan så var det dags att försöka på egen hand. I lördags tog jag ett kort pass på banan och körde igenom alla övningar vi gjorde men väldigt kort, bara för att se att hon reagerade på det sättet jag ville men utan att pressa henne. Jag har även introducerat att hon innan och efter varje träning står helt stilla fram tills dess att hon sänker huvudet och slappnar av, det blir mycket lättare att få henne fokuserad då i början och det blir hennes belöning när hon varit duktig.
Alla övningarna gick bra och hon gick till och med på en stor fin cirkel runt mig i både skritt och trav. När vi sedan stod i stallet så fick hon stå helt stilla utanför boxen medan jag la in mat och hö, sen fick hon gå fram till boxdörren där jag tog av grimman och sen stå still en halvminut till innan hon fick gå in. Efter den halvminuten så skjöt hon in i boxen som en kanonkula men hon lyssnade hela vägen fram och stod helt still i alla momenten!

I Söndags var jag ledig hela dagen för första gången den veckan och solen strålade. Det var förvisso femton minus ute men efter att ha tagit på mig kläder i en kvart traskade jag glad iväg bärandes dubbla ullstrumpor, varma skor, långkalsonger, ridbyxor, termobyxor, t-shirt, stickad tröja, fleecetröja, vinterjacka, mössa och vantar och när jag var framme i stallet var jag till och med nästan en aningens svettig, men bara nästan.
De hade precis fått middag i hagen när jag kom upp så efter att ha mockat och pysslat i lugn och ro satte jag mig på en sten i hagen i solen den sista kvarten och väntade på att hon åt upp, det var trots kylan riktigt vårigt med klarblå himmel och fågelkvitter och blundade man kunde man känna solen i ansiktet. Som jag längtar till sommaren nu.
Jag var riktigt sugen på en tur i skogen men samtidigt så vill jag verkligen träna in det vi påbörjat nu så att det inte lämnas halvfärdigt igen som första gången så det fick bli paddocken igen. Det gick kanonbra. Hon flyttade bakbenen bara jag pekade mot bakbenen och kunde fortsätta runt i ett helt varv, hon förstod trycket mot bogen och vi backade rakt längs staketet en hel kortsida på paddocken. Efter det fick hon både skritta och trava på en stor volt runt mig och hon tog det lugnt och fint, jag fick driva på mer än att bromsa och det räckte att jag sträckte ut handen mot bogen och placerade mig mer mot hennes mitt så stannade hon och sänkte huvudet och tuggade. Ibland blir man så glad!

Träningstider

Igår kväll hjälpte Karin oss med träning med repgrimman på banan. Det hela började så där underbart.. Jag stod i stallet och hade precis borstat färdigt Danica och skulle sätta på repgrimman. Jag har börjat introducera att tryck på huvudet betyder att hon ska sänka det och sen ska hon hålla det lågt när man tränsar eller sätter på grimman eller borstar etc. Detta tycker Danica sådär om. Så vi ägnade tio minuter åt att jag ger tryck på huvudet och Danica ger efter sen börjar jag sätta på grimman och Danica höjer det igen. Nickandes men ogillande gick Danica tillslut in i boxen så att vi därefter fick ta fem minuter till att ställa oss stilla i stallgången igen och efter tjugo minuter totalt kunde vi gå ut på banan. Så lång tid kan det ta att stå still och sätta på en grimma.

På banan repeterade vi det vi lärt oss från början och Karin höll med om att i de mest grundläggande övningarna var Danica väldigt trygg och uppmärksam. Problemen kommer när jag pressar henne och vill ta övningarna ett steg längre, som till exempel att Danica superlätt flyttar undan bakbenen några steg för tryck, det räcker ofta med en blick, men när man sedan kräver ett helt varv så blir det lite jobbigare. Men det gick ändå ganska bra fram tills dess att vi skulle börja longera. Jag är helt ovan vid detta och trollet också så kombinationen av överskottsenergi och missförstånd gjorde att den första kvarten såg ut som något helt annat än lugnt cirkulerande på en volt. Men tillslut med Karins hjälp så gick det.

Nu har vi mycket att träna på och jag förstår mer om hur Danica funkar. Att hon denna vinter varit så extremt lugn och snäll beror nog mycket på att den största delen av hennes energi gått åt till att hålla värmen så nu när hon får mycket mera mat så har hon energi tillövers och då kommer naturligtvis ifrågasättandet av min ledarroll fram. Jag tycker att det är jättekul att hon mår bra och är pigg och glad, även när vi är ute i skogen, jag avskyr verkligen att hela tiden behöva driva på en häst för att det ska gå framåt så med mycket träning nu så att hon litar på mig och accepterar att det finns en broms så kommer det här att bli kanon tillslut, men det är verkligen tur att man har så snälla och duktiga människor i sin omgivning som kan hjälpa en att nå dit.

Jag har alltid varit väldigt skeptisk till hjälptyglar och starka bett och (jo, jag får ta och erkänna detta) antagligen suttit som en liten besserwisser i soffan med hästtidningar i handen och gnällt på alla bilder på hästar med indraget huvud, metkrokshals, stirriga blickar och spända ryggar. Men jag förstår nu hur lätt det är att hamna där. När Danica drar på och jag känner att visst, jag kommer antagligen få stopp på henne men tänk om jag inte får det och sen kommer vägen tillslut etc, så blir man nervös och att det då finns bett som man vet skulle få henne att stanna utan att jag behövde göra mer än att kröka lillfingret och remmar att få hennes huvud att alltid vara fint nedsänkt så blir man väldigt lockad. Det kan säkert vara hjälpmedel i rätt händer för den person som verkligen vet vad denne sysslar med och som redan har en bra kommunikation med sin häst men för mig och Danica skulle det garanterat leda till en jättespänd häst med ryggont och som stressade upp sig ännu mer och tillslut kanske det hade blivit jobbigare än kul att gå till stallet. Det är inte säkert att det skulle bli så men antagligen. Då man ser de otaliga annonser om "rid"travare till salu med texter som: kräver en fast hand, blir stressad, älskar att dra på i skogen etc så anar jag att det hade blivit så.
Varmblod är pigga och glada hästar och jag älskar dem för det men de behöver också tid att coola ner efter banan och att man visar dem att det är okej att det går långsamt nu. För de vet inte det. Jag tror att det är här som de största missförstånden uppkommer i omskolningen av dem till ridhästar. Jag var beredd på att det skulle ta tid men inte såhär lång tid och än har vi bara börjat. Men samtidigt, om man inte har något att jobba för med hästen, vad ska man då pyssla med dagarna långa? Nu ska jag jobba dubbla skift på Lingon idag och antagligen imorgon med men sen blir det mer markträning med Danica, något som nu känns riktigt, riktigt kul att se fram emot.

Stillastående frustration

Oh vad Danica var arg på mig igår. Jag har nog aldrig sett henne annat än glad, otålig och trött men igår var hon arg, nästan förbannad ett tag tror jag. Som jag skrev igår så ska vi ta en månads markarbete har jag planerat (okej, det kanske blir någon barbackarunda med) och igår så tog vi därför en promenad till hundklubben. Men att snällt följa efter i grimskaftet, gå långsamt och snabbt, stanna när jag gör och byts sida av vägen vet jag redan att hon kan så jag tänkte att vi tar träningen en liten bit till nu, det är vissa saker vi måste komma tillrätta med ändå, så när vi kom fram till parkeringen vi brukar vända vid så tränade vi på att: stå stilla.

De första sekunderna såg Danica lite förbryllad ut men sen gick det ganska bra någon minut. Hon nosade på mig, på marken och på sig själv men jag lät henne hållas så länge hon stod still med benen. Efter någon minut började hon dock ana ugglor i mossen och hon blev allt mer otålig, tillslut stod hon och vispade runt, runt, runt med huvudet tills hon måste ha blivit alldeles yr. När hon slutade och stått still med huvudet rakt upp och ner en liten stund så gick vi hem igen. Det kändes som att det gått ganska bra ändå.

Men sen kom vi till stallet och Karin kom ner för en pratstund. Hon sa även att hästarna skulle gå in lite tidigare idag och jag kunde ställa in Danica i boxen istället för att släppa ut henne. Jag hade tänkt mocka efter promenaden så Danica fick därför snällt vänta i stallgången medan jag gjorde det. Ojojoj. Där hade hennes tålamod nått en botten. Hon gjorde inte mycket, men hon blängde. Oj vad hon blängde. Tio minuter gick åt till att hon tog fram ett ben, jag korrigerade henne med en blick eller tryck på bogen så hon ställde bak det, väntade en halvminut, tog fram det, jag korrigerade igen etc. Efter det stod hon still och jag mockade på för fullt. När jag sedan tog av grimman och lät henne gå in i boxen joggade hon nästan ett varv av bara farten. Att ha varit ute och galopperat en halvtimme i fullttempo hade nog inte varit hälften så jobbigt för henne som att detta stillastående. Förhoppningsvis lär hon sig slappna av med mera träning och jag hoppas det gör att om jag sedan fortsätter den träningen när vi är ute och rider så kommer hon bli lugnare och mer avslappnad även då.

Stämmningsdags

Äntligen börjar saker stämma lite. Det har varit en inte så liten klump i magen ett tag för den första helgen i mars bär det av till egen lägenhet i metropolen Jönköping men jag har inte vetat hur jag ska lösa det med Danica. Jag kommer inte ha pengar till en bil och om hon skulle stå kvar i stallet hon nu bor i hade jag fått promenera ca 2,5 timmar varje dag, inte ens jag gillar att gå SÅ mycket.
Jag har trivts jättebra uppe hos Karin och Danica har blivit en väldigt lugn och snäll häst (för det mesta men jag kommer till det senare) och när ja började leta efter en ny stallplats insåg jag snabbt att små mysiga stall med bussförbindelser till inte växte på träd precis. Jag var och kikade på några olika, först var jag på Vissmålen. Det är en 4H-gård och de har en allsköns djur där plus att det är en ridskola så det är väldigt mycket stoj och stim på kvällarna. Hästarna står i spiltor och kommer in klockan tre på eftermiddagen men hagarna var stora, där fanns ridhus och det var fullservice. Hm. Men jag hade någonstans i bakhuvudet ett svagt minne om att det för några år sedan var en diskussion just om att stalla upp hästarna i spiltor och när jag frågade dem om det så svarade de att det var olagligt att ha hästen stående mer än sexton timmar i sträck och då de fick gå ute en så kort stund om dagen så gjorde de det varje dag om man inte red på kvällen, så nej tack. Där ströks det alternativet. Plus att det bor kor där, jag tror knappast Danica hade blivit överlycklig om man säger så..!

Nästa stall var också en ridskola, Klämmestorp, men där stod hästarna i små stall om tre-fyra boxar per stall men hela anläggningen  håller över hundra hästar totalt. Där fanns tre ridhus, galoppslingor i skogen, terränghinder, varma sadelkammare, ja allt man kan tänka sig. Men hästarna gick en och en i små grusiga hagar knappt mycket större än 20 kvadratmeter och igen fick de gå in tidigt på eftermiddagen. Jag tror inte att det gör en häst lycklig att bo så.

Efter det kollade jag på ett liknande stall men i mindre skala, elva hästar bodde där, och de gick en och en men möjligheten fanns att ha Danica tillsammans med gårdens shettis. Det fanns ridhus, spolspilta och de skötte om fodringar och in- och utsläpp etc. Om jag ville ha henne uppstallad så kändes det som ett vettigt alternativ men jag kan inte hjälpa det, när man ser hästarna stå uppradade i små enskilda hagar och hänga med huvudet eller maniskt vandra varv efter varv efter varv längs staketet för att sedan spännas in med rämmar och harva runt ett ridhus innan de får stå i en box utan möjlighet att ha någon kontakt med andra hästar så är det något som skär sig i mig. Danica är en väldigt hyggig liten tös och jag tvekar inte på att hon hade anpassat sig till ett sådant stall men mitt mål är inte att hon ska anpassa sig, jag vill att hon ska trivas och må bra. Så efter mycket velande tackade jag nej även till den platsen. Med en stor klump i magen, det är bara en dryg månad kvar tills jag ska flytta.

Men nu har det löst sig! Jag tog tag i de få trådar jag har i hästvärlden här och kontaktade en tjej vars häst jag var medryttare på för många år sedan och frågade vart hon hade sin häst. Ägaren (Sanna heter hon) är också student och billös så jag tyckte att det var värt att kolla upp, plus att hon är vettig och trevlig. Hon har sin häst på en lösdrift visade det sig och jag ringde upp ägaren till denna. Efter mycket tjat och gnat fick jag ett slutligt vänligt men bestämt nej, han ville inte ha mer hästar men han gav mig numret till en granne som också hade en lösdrift fast i mindre skala. Så, slutligen. Alicia ringer och säger Hej. Jag hörde av er granne att ni har lösdrift, vill ni ta emot en häst till? Och de kunde de tänka sig.

Det känns som att jag har hittat den perfekta platsen för Danica nu. Jag kan ta mig dit via buss och cykel och de dagar jag inte hinner komma upp så ser Kinna (stallägaren) efter hästarna. De får rejält med hö fyra gånger per dag och fri tillgång till halm att gnaga på emellan. Vindskyddet var stort och rejält och mockas varje dag, de har vatten och får gå ute tillsammans jämt i en liten flock. Hennes kommande kompisar är en vit fullblodsarab som kallas Sava och en liten mörkbrun ung shettistös som heter Maja.
Hagarna ligger jättevackert i en liten dalgång med skogsdungar och mycket plats och där finns en grusad cirkel som är gjord för NH-arbete. Det är dessutom skrittavstånd till grannen med lösdrift som har två stora paddockar om man vill ta tag i dressyrträningen igen. Runt stallet finns jättemycket ridvägar och vill man kan man rida till Klämmestorp och deras iordninggjorda slinor så tji fick dem! Allt bara klaffade. Jag har pratat med Kinna, som verkar väldigt trevlig och jordnära och hon föreslog att vi släpper ihop hästarna när det blir barmark vilkat jag håller med om är en bra idé. Hon kommer alltså flytta till våren och klumpen i magen har sakta löst upp sig till en känsla av förväntan. Det ska bli sorgligt att lämna stallet men nu tror och hoppas jag att hon (och jag) iaf kommer kunna trivas jättebra i det nya stallet, det blir inte en nödlösningsflytt.

Sen det där med att ha en så lugn och snäll häst. Mjo. För det mesta. Men nu när skolan närmar sig tentaperioder har jag inte hunnit rida så mycket som jag vill och Danica var verkligen på helspänn när vi var ute i söndags på tur. Jag vet att det inte är hennes fel och hon gör inget allvarligt men hon är väldigt stressad och lyssnar inte när man bromsar utan tar varje anledning att få öka till att öka och detta leder till stora frustrationer mellan oss. Men jag tror att jag ska göra så att jag backar lite i träningen, jag kommer ändå inte hinna rida så mycket denna månaden utan det blir träning i repgrimman och promenader så att vi jobbar på kommunikationen mellan oss. Annnars blir det så lätt så att man kortar tyglarna mer och mer och mer och då blir hon mer och mer stressad och het och det blir en ond cirkel av det hela, vilket ingen av oss vill. Så Karin ska hålla en träning för oss på banan vilket ska bli jättekul och sen får vi se om det hjälper att knata runt i skogarna för yrhönans temperament. Vi får se.

Jag funderar fortfarande på hur man är teknisk och får saker från youtube inbäddade i bloggen (om någon vet får denne person mer än gärna upplysa mig!) det känns b att bara kunna länka men med den här videon är det faktiskt värt den pinsamheten.

http://www.youtube.com/watch?v=PMfcc0hzGMU&feature=player_embedded


Efter att ha sett hela så är jag i smått chocktillstånd. Alla som någon gång funderat på vad ett bett gör i hästen mun kan ta sig en titt, fast om man vill fortsätta ha bett på hästen rekommenderas det inte. De där tankarna som väcktes av att Danica tycker att det är så roligt med repgrimman om att kunna rida med den istället för träns fick sig helt plötsligt en rejält skjuts framåt!

Dags för vår(d)bidrag

Precis när man började hoppas på att året började gå mot mildare vindar så kommer nästa attack av snöstormar invällande. Förra veckan fick Danica gå en dag i hagen utan täcket på för solen värmde från en klarblå himmel och luften var alldeles stilla, men tji fick vi. Nu har nordan blåst hela veckan och snön har mer eller mindre konstant fallit så världen är tillbaka på en isvärld á la Narnia igen. Tyvärr blir det inte mycket ridet i den typen av klimat men i onsdags tog vi på den nya repgrimman och tog en lång morgonpromenad i skogen i alla fall. Danica var så snäll, hon verkar tycka att det är väldigt kul att jobba i repgrimma, speciellt nu när hon verkligen verkar börja förstå vad det handlar om, och hon lyssnar kanon.

Det var väldigt halt och på hemvägen var det många nerförsbackar som både jag och Danica hade lite problem med att ta oss ner för helt stadiga. Men trollet vet att hon ska gå bakom mig och hon var så söt när hon gång på gång fick glida ner för en isfläck bara för att stanna som i givvakt när hon såg att hon av misstag gliiidit förbi mig. När hon sen ändå stod still så passade hon även på att sakta och försiktigt sträcka ut halsen låååångt åt sidan för att nappa åt sig några kvistar från närmaste gran, naturligtvis bara när hon inte trodde jag såg. Så varje gång jag vände på huvudet och gav henne en Blick såg det ut som att det var världens oskyldigaste lilla skogstroll som inte hade något annat för sig att än att beundra utsikten som stod bakom mig. Hon hade precis samma uppsyn som ett barn som blir ertappat med handen nere i kakburken. Som jag skrattade åt henne!

Mat i magen, hela dagen

Senaste tiden har handlat mycket om att lyckas komma fram till en foderstat som funkar bra för tjejen så att hon håller sig rund om magen men utan att hon får fnatt när vi är ute och rider.
Karin var och hjälpte mig i mitten av förra veckan och vi ökade på både lusernen och högivan rejält och även kraften. Efter detta åkte jag till Skåne så trollet fick mysa i hagen hela helgen och jag antar att ni kan gissa att jag var väldigt nyfiken på vilket tempo det skulle bli på ridturen igår efter att hon fått så mycket mer mat utan motion hela helgen.
Men Danica var så snäll så, hon hade öronen lite mer framåt än i vanliga fall men hon kändes nästan lugnare. Utan i sista backen när Alicia tyckte att det var en jättebra idé att testa en galopp när hon var så lugn och snäll och Danica flög iväg framåt och tänkte Jippie, både galopp och hemväg. Jag erkänner att det var ganska korkat av mig.
Hon ska få testa denna foderstaten i en vecka till nu ungefär och jag hoppas verkligen att det funkar, jag var och köpte havrefri müsli till henne igår med för att minska risken för ett humörsfnatt men fortsätter det såhär bra så känns det som att man ntligen hittat en lösning!