Älgatider

Det märks så tydligt på trollet vad hon tycker är kul och vad hon inte gillar. De gånger vi varit ute och ridit och det inte gått bra utan vi båda kommit hem och varit frustrerade och arga så möts man av en Danica med bakåtlutande öron och en allmänt grinig uppsyn nästa dag i hagen. Men denna veckan har hon kommit fram med spetsade öron till grinden så fort jag visslar, ger ett hum om vilken träning hon föredrar kan man säga!

För att Danica inte ska tröttna på att träna på banan så longerade jag bara några varv åt båda hållen där igår och sedan tog vi oss en promenad i skogen. Det börjar kännas så tryggt på banan nu och det är lockande att stanna där bara för att det går bra men samtidigt så hamnar jag i samma fälla som vi var i på banan innan. Man gör det som redan går bra om och om igen bara för att det är tryggt men man utvecklas inte och jag vet egentligen inte om arbetet kommer framåt eller om Danica börjar svara på signalerna bara för att hon lärt sig vilken reaktion jag letar efter. Så ut i skogen alltså.

Bort från stallet gick det så bra så. Danica gick på långt grimskaft med sänkt huvud och höll sig bakom på ett lagom avstånd. Hon stannade snällt och stod still, backade, gick med myrsteg och följde med i både cirklar och serpentiner. Ungefär halvvägs började hon bli otålig och jag fick korrigera oftare men när jag hajade till och stannade så stod hon still och tittade lite undrande på mig. Då stod det en älg trettio meter in i skogen och tittade på oss. Det var först när jag fått upp mobilen för att fota som trollet själv hajade till och då åkte huvudet högt, högt upp men hon stod helt still bakom mig. Jag lyckades få en halvsuddig bild och efter fem minuter ungefär vände sig älgen om och började trava bort i skogsbrynet. Det var först då det brakade till strax bredvid den och en till älg följde efter den som jag såg att det var två stycken. Danica började bli oroligare men jag kunde inte annat än att skratta och sa högt: Titta vännen, de ser ju ut precis som dig när du springer. Jag har aldrig sett på maken till förnärmad blick från hästen och sen var stressen borta och hon såg faktiskt ut att sura ett tag.

På hemvägen började tålamodet tryta ordentligt och Danica var trött på att lunka fram och träna på lydighetsövningar. Vi kom då till en korsning i skogen där flera stigar möts och jag kände själv hur jag började förlora tålamodet på att behöva korrigera henne när hon vet vart gränserna går vid det här laget. Så jag tog ut henne på en cirkel i korsningen och sen longerade jag henne i skritt. Det tog ett bra tag innan hon slutade försöka sätta av i trav när hon såg hemvägen och jag avbröt övningen först när hon gått två varv i sträck på volten utan att stissa. Jag hoppas att budskapet gick fram, börjar du vara jobbig så får du jobba, lyssnar du så kan vi gå och ha det lugnt och trevligt istället.
Hon följde i alla fall snällt med efter det ända fram tills den sista lilla biten bakom stallet, då ökade hon igen men lyssnade när jag korrigerade så allt som allt så gick det ändå bättre i skogen än vad jag trodde när vi gick iväg men det är mycket träning kvar. Samtidigt så är det bra att trollet visar att hon inte helt accepterat visa övningar än så man vet vad man ska fokusera på. Det är ju ganska dumt att träna på att flytta rumpan till exempel när hon vet precis vad det innebär men inte vill backa bara för att vi inte är på banan. Då får vi lägga mer krut på backningen men behöver inte nöta med något hon kan, då blir det tråkigt till slut.