Piggi-Lyra

Vad är det som är knotigt med stor mage, för det mesta fyra ben, halm i svansen och låter ratatatatatatatatata? Jo, en Lyra på hemväg i skogen såklart! Jag var ute i Måndags på tur på egen hand och nu har det inte snöat på flera dagar så marken var stenhård men bar. Vi red längs vägen som blev isigare och isigare och tillslut insåg jag att det kommer vara ett rent helvete att vända damen och ta sig hem över isgatan i hemvägsfart. På väg bort från stallet lyssnar hon för det mest fint på långsam skritt och halt men på hemvägen blir det fortfarande lätt giraffhals, trippande, skritt på sidan, taktningar, och allmän otålighet om jag med översikt ger förslag om lugnare tempo. Att det sedan beror på att hon där uppe ser att vägen är glashal, full med djupa hål eller korsas av 1,5 m höga buskage brukar inte spela så stor roll. Är Lyra på väg hem så går Lyra hem och då går hon raka vägen hem. Allt annat är omständigt och onödigt. Nåja. Vi tog oss helskinnade hem genom att braka fram genom skogen istället och klättra backe upp och ner, mycket bra träning tyckte hon som slapp gå.

Men hon är så söt att man inte kan låta bli att älska den lilla damen. Trots att det ofta går i 190 med öronen rätt fram i skritten ute i skogen så släpper hon allt när hon ser stallet igen och när jag öppnar och stänger grindar behöver jag aldrig hålla i henne, jag kan hoppa av, släppa henne, öppna grinden medan hon står still och väntar, vända mig mot henne och smacka, då går hon igenom vänder sig runt mig och ställer sig med huvudet mot grinden igen och väntar tills jag stängt. Hon är helt otrolig från marken att jobba med, så följsam och lyhörd och vill vara nära och tillags. Då står man ut med att få en del granruskor i ansiktet av bara farten när man inte hinnerr väja expresståget i backarna. 
Bilderna är utanför grinden till skogen, Lyra väntar snällt på att jag ska fippla klart med kamerafodral, vantar, tusen fickor och eltrådarna på grinden!

Idag var vi ute med Sanna och Alexandra på galoppbanan och skrittade i 2 timmar. Förutom att Lyra blev spänd när vi gick genom tunneln under motorvägen gick allt bra. Hon gjorde inget men trippade och man kände att hon tyckte det var obehagligt men Alexandras rumpa var trygg att följa så vi tog oss lugnt igenom trots allt.
Båda hästarna var väldigt framåt och ett tag blev både jag och Sanna lite nervösa för att de skulle börja försöka sticka iväg men de tog sitt förnuft till fånga och lugnade ner sig. Det är så svårt att ge hästarna något utlopp för sitt rörelsebehov när det är så hårt i backen. Det går varken att trava eller galoppera och ibland knappt att skritta, hagarna ser precis likadana ut. Lyra bygger mer och mer muskler nu också och det är ju jättekul men samtidigt så känner jag att hon kräver mer motion både fysiskt och psykiskt då och det blir ett problem. Men jag hoppas det snöar en 15-20 cm snart så det blir ett mjukt och härligt underlag att rida på igen, jag och Lyra röstar för snöyra!!