Stora vägen

Nu har vi börjat sätta igång efter jullovet och det känns som att trollet tycker det är skönt att få röra på sig igen. Hon har helt enkelt en väldigt hög ambitionsnivå för tillfället! Det är inte varje dag man kan åka häst i skritt rakt fram medan den tuggar som en tok på bettet och jobbar på, det är ganska lyxigt.

Vi började med en kortare tur i skogen i tisdags med tömkörning och en hel del klättring. Jag vill inte vara elak på något sätt mot trollet men när jag ryktade låren kan man säga att det som för tre veckor sedan var stenhårt mest dallrade. Så klättring kändes som ett bra alternativ. Danica var jättepigg men lyssnade fint och det gick att göra halt i både upp- och nerförsbackar och en liten introduktion till framdelsvändning pysslade vi med en stund också.

Igår skulle vi ha tagit oss upp till Toveryd på eftermiddagen men det blåste som stryk och var kolsvart så efter att ha snurrat ett par varv vid grinden och blåst i trumpetnäsborrarna tog jag in trollet i hagen igen så red vi på volten vid spåret istället. Danica var riktigt duktig. Jag kanske inbillar mig men det känns som att hon är mycket mjukare och mer lyhörd än innan vilan. Hon har ju även fått två genomgångar av massören och det kan ju ha gjort sitt med. Vi roade oss med ryggningar, fram- och bakdelsvändningar, åttavolter och hörnpasseringar i alla fall och det gick som tåget. Innan jag hoppade lyckades vi göra framdelsvändningar på helt lösa tyglar och med ett minimalt tryck från skänkeln. Det var superkul! När jag hoppat av följde hon mig som en hund och vi lekte lite i skritt och trav och hon verkade tycka att det var riktigt kul. Efteråt fick hon stå och mumsa på en tuss hö medan jag mockade ligghallen, söt hon är min lilla tös. 
Idag var vädret inte så mycket roligare men det var åtminstone ljust så vi red ut. Precis lagom till att vi stängde grinden till hagen började det regna med inslag av snö och det höll i sig ganska exakt den tiden det tog för oss att rida en runda. Men Danica var pigg och glad ändå så det störde inte särskilt mycket. Marken är väldigt vattenskadad nu så vi övergav ganska snabbt alla försök av att ta oss fram längs några stigar utan red ut på stora vägen istället.
Jag tycker det är lite obehagligt att rida på vägar där bilarna kör i 70 - 90 km/h men trollet brydde sig inte det minsta så det var mer miljöträning för mig än för tösen. Vi tog in på en grusväg vid go-cart banan och kom sedan ut på stora vägen igen en bit framåt. Då var det hemväg och i vanlig ordning blev trollets steg dubbelt så långa men hon gjorde inga försök att börja trava! Den enda gången hon hoppade till var när vi blev omkörda av en bil i en kurva som skvätte snöslask i storlek tsunamivåg. Till och med ridhjälmen blev blöt. Jag blev hyfsat sur men Danica tog som sagt bara ett travsteg och lunkade sedan på utan att tänka mer på det, ibland är hon rolig.
Ytterligare miljöträning fick jag stå ut med när vi kom upp för sista krönet innan stallet och möts av tre lösa kamphundar. Danica stod helt still och bara tittade på dem men jag blev livrädd. Jag har aldrig varit rädd för hundar men när man sitter på en häst och man inte vet hur hundarna reagerar, där är tre stycken och man inte ser någon i närheten som bryr sig om vad de gör blir man ganska nervös. Ägaren kom efter en liten stund och kallade på hundarna men hon kopplade dem inte och jag andades inte ut förrän vi var inne i hagen igen. Då stirrade tre par ögon fortfarande på oss. Skönt att trollet är så lugn som hon är i alla fall!