Tävlingsdebut

I förrgår hade marken frusit och förvandlats till betong så även om vägen inte var hal längre gick det nu inte att ta sig ut i skogen då de upptrampade stigarna förfrusit i ett snubbel-inbjudande månlandskap. Men jag la ut fyra granruskor i den stora hagen och så tränade vi på bakdelsvändningar.
För en gångs skull så får jag säga att jag är stolt, över mig själv. När vi började var Lyra lite ovillig och det blev mest ett kaos av drag i tyglar, tryck med skänklar och händer som gick högre och högre upp. Jag blev frustrerad och Lyra fattade ingenting. Det gick ju så bra på den första träningen.
Men jag tog ett djupt andetag och så blev det lösa tyglar. Vi började nu med att skritta och göra halt flera gånger om på den lilla fyrkanten för att se att gas och broms funkade och att Lyra var fokuserad. När det föll på plats gjorde jag halterna i hörnen vid ruskorna och bad sen Lyra ta ett steg åt sidan för skänkeln. Så fort hon gjorde minsta ansatts till att flytta åt rätt håll fick hon överdrivet mycket beröm och gå framåt. Efter en kvart kunde vi stå helt still och bakbenen gick ett helt varv runt frambenen i båda varven. Helt otroligt vilken skillnad den gör när man berömmer det som går bra och bryter ner problemet i små bitar istället för att "ge sig sjutton på att bara klara det och hästen är ju helt puckad när den inte fattar idag det som det fattade förra veckan". När det flöt på avbröt vi övningen och gjorde något helt annat, lite små skänkelvikningar, lite trav på de få ställen som tillät det i hagen, lite halter och ryggningar etc. Vi avslutade därefter med att skritta fyrkanten runt igen och försöka göra bakdelsvändningarna i skritt utan att stanna. Det var inte klockrent men skillnaden var markant. Framförallt gick Lyra med halvlånga tyglar och sög på bettet med huvudet sänkt istället för att gå med giraffhals och steppa runt, det är den viktigaste skillnaden.

Igår gjorde vi tävlingsdebut! Nja, fullt så allvarligt var det inte men när jag kom upp till Toveryd för vår träning stod det en hinderbana på banan. Sanna och Alexandra hade ridit före oss och nu skulle vi minsann se om vi kunde slå deras tid.

Man började med att hästen stod bredvid en bom med frambenen på ena sidan och bakbenen på andra. Sen ska hästen flytta sig längs bommen utan att backa över den eller gå framåt och ingen hov får slå i bommen. Vivvi sa att det är den svåraste eller mest avancerade typen av skänkelvikning. När man klarat det rider man vidare till L:et. Utrymmet mellan bommarna är väldigt smalt så det är lite balansgång för hästen att inte slå i med någon hov och sedan är det en väldigt tight vändning i mitten, så nära man kan komma en framdelsvändning utan att göra den. Rakt fram och avslut med slalom. Tiden slutar när hästens rumpa passerat sista stödet.
Banan var stenhård så man fick tidstillägg om man travade eller om man slog i en bom eller rev ett hinderstöd i slalombanan.

Vi fick börja med att träna på de enskilda momenten var för sig och Lyra visade sig vara som en ål i slalomen så avståndet minskades i etapper från 3 till 2 meter mellan varje stöd och det var fortfarande lätt. L:et klarade vi bra från ena hållet men det var svårare i det andra. Efter ungefär åtta försök gick det dock felfritt där med och bommarna placerades på tävlingsavstånd. Då var det inte mer än 30-40 centimeter emellan dem.
Skänkelvikning har inte jag och Lyra tränat på riktigt än, vi har bara flyttat från ena sidan vägen till andra och liknande saker men då har jag bara krävt att Lyra går undan för skänkeln och går framåt samtidigt, det blir väldigt naturligt just på uteritter. Att gå därifrån till den mest avancerade formen av skänkelvikning visade sig vara en väldigt stor utmaning. Vivvi hjälpte till från marken och vi kunde göra några steg själva efter det men det var inte många. Dock kan man träna på den övningen från marken först väldigt enkelt så jag tänkte göra det nu i veckan så att Lyra överhuvudtaget förstår vad det är hon ska göra.
Innan tävlingen började skulle man dock lyckas göra halt med benen på ena sidan bommen, bara det visade sig vara en utmaning! Men när vi var i startposition och klockan startade gjorde vi några stapplande steg över bommen, klarade L:et och ägde slalomen. Vi fick tre försök och bättrade på tiden varje gång. Och vi slog Sanna och Alexandra.

Det var riktigt roligt att träna med hinderbanan och både jag och Lyra var totalt fokuserade lektionen igenom. Lyra var riktigt på alerten och hon tuggade och tuggade på bettet och hade spetsade öron hela vägen. När vi sedan avslutat och skrittade hemåt ruskade hon med huvudet och frustade om och om igen och tog ut stegen till max, vilken underbar känsla när man rider från en träning och känner att hästen tyckt att det varit precis lika kul som man själv!