Repgrimmor och beslutsångest

Efter att ha debuterat i galoppspåret tog jag och Danica en lugn dag och tog en lång promenad i repgrimman, borrade ner mulen i snön, käkade på granar, gjorde snöänglar och förföljde rådjur.
Det är en sådan enorm skillnad på hur Danica beter sig när man leder henne i grimskaftet jämfört med när hon flyttade hem till mig. Första gången kunde jag knappt leda henne i tränset och hon var väldigt stressad och gick mer på mina tår än på vägen. Efter någon träning med repgrimma kunde jag hantera henne någorlunda men jag minns hur jag och Vanja gick vägen fram med varsin ända av ett rep emellan oss för att hon inte skulle springa förbi oss. Nu går hon avslappnat med sänkt huvud bakom och stannar direkt när jag stannar och svänger utan att jag behöver dra alls i grimskaftet, ibland undrar jag om det alls behövs. Jo när det är mat längs stigen är det högst nödvändigt för annars hade vi aldrig kommit hem. Mysigt är det i alla fall och det är alltid kul att tiden man lägger ner på träning ger någonting tillbaka. Det är dessutom något som jag tror Danica uppskattar väldigt mycket, efter en långpromenad är hon alltid väldigt harmonisk i stallets vrå.

Men jag var också tvungen att testa om det skulle kunna tänkas gå att galoppera igen, denna gång utan sällskap av Nickan som pustade bakom och hotade med att hugga in på den rumpa som inte snabbade sig uppför backen tillräckligt fort. Det vet jag nu att det behöver jag inte vara det minsta orolig över. Det sa tjobong när hon fick syn på första backen och sen fick jag inte stopp på flickan tills vi kom ut ur skogen och upp till på vägen igen. Så galoppera kan hon nu. Ingen tvekan.

Idag tog vi en långtur i skritt och på långa tyglar. Det är knäpptyst i skogen och snön är bländande vit, känns som att vara i en isoleringscell. Hade inte Danica varit med hade jag nog gått och blivit paranoid. Det har varit väldigt svårt att gå förbi en stor gård med kossor som ligger längs vägen och jag har ett tag fått hoppa av och promenera bredvid pållan för att vi över huvud taget ska komma framåt. Hon låser benen och höjer huvud tills halsen är i nittio graders vinkel till kroppen och sen står vi där. Jag kan vänta och vänta och vänta och.... och vänta men där står vi. Pressar man henne i den situationen så går jag från att sitta på en stelfrusen fiskpinne till en turbotravande kamel på hemväg. Förbi gården går det inte iaf. Så det är bara till att snällt hoppa ner och med fötterna på jorden och stort tålamod lirka oss förbi höbalar, jättegula jättastora jättebehållare av gud vet vad, kostall, hundgården, parkeringen, traktorhuset etc och när jag darrar av all frustration som tvingas hålla inne passarar vi till sist den sista soptunnan och kan fortsätta. Men idag var jag listig. Oooh så listig. Ni skulle bara veta. Man rider rundan åt ANDRA hållet så gården är det sista som vi ska förbi innan vi är hemma vid stallet igen. Danica hade en enorm beslutsångest. Läskig gård, borde vara fiskpinne vid det här laget men åh vad nära hemma vi är och bäst att skynda dit, eller stanna, eller gå, eller springa, eller nej, eller vad sjutton jag vet inte. På långa tyglar gick vi förbi hela gården och när hon väl bestämt sig för att det nog var bäst att ta sig hemåt var vi redan förbi och jag satt och tjoade bravo, bravissimo!! från ryggen. Hon var fortfarande smått förbryllad när vi kom in i stallet.

Galopp i snöbackarna

Hoppetti hoppetti galoppetti!!
Frustande och pigga som unghästar skuttade Danica och Nickan sig fram i den knähöga snön. Vi tog oss utan problem igenom Kikstorps fasanfulla gårdsplan och hittade ridspåret vid sidan av vägen. Rakt ut i snön red vi och hästarna släppte loss och hade det lika kul som vi hade. Danica lyfte högt, högt på benen och travade med jättekliv medan Nickan galopperade bredvid för att hålla takten.
När vi sedan kom till Nettanrundan och uppförsbackarna var hästarna i gasen och med högt tempo fortsatte vi rakt upp mot toppen. Dock var det väldigt jobbigt att trava upp i den höga snön så när vägen svängde lite och det ena frambenet hamnade lite mer under magen blev det helt plötsligt galopp uppför backen. Tjoho! Som jag har längtat! Hästarna fick pusta ett litet slag på långa tyglar men sen var det full fart igen och ytterligare en backe bar det fram i galopp. Så mycket beröm flickan fick!
Det var svårt att säga om hästarna eller ryttarna hade det roligast.

Att gå bet på bett i juletid

Bytte bett på Danica för ett tag sedan för att hon kan bli så väldigt stark att hålla när hon får upp farten men snart började jag undra om det bara var snön som fick flickans ben att trumma extra snabbt på snön. Det bettet jag har testat är ett relativt skarpt bett och trots att det gör att jag visserligen får stopp på flickan om jag drar tillräckligt hårt så känns det som att hon stressade upp sig med det i munnen och inte riktigt trivdes med det. Därför bytte jag tillbaka till det gamla bettet sist vi var ute i skogen och jag vet inte om det var inbillning eller inte men det kändes verkligen som att hon inte var lika stressad. Pigg och glad var hon definitivt men lite av den värsta hetsen var borta.  Något som jag märkt som definitivt får upp henne i varv är dessutom när man rider med korta tyglar. Så fort man får lite kontakt med munnen så är det full fart framåt i tösens huvud. Blir lätt galet när det som är min broms är hennes gas och kommunikationsproblem är ett faktum, big time.
Detta har fått mig att tänka om lite och avbokade träningarna i akademisk ridning häromkvällen för att ta kontakt med en westerntränare istället. Har nu haft lite mailkontakt med en kvinna som ska komma ut till stallet, vi får se hur det går. Det ska bli sjukt spännande i alla fall och jag hoppas vi trivs med varandra.

Om inte annat så är ett bettlöst träns något som jag funderat på lite på sistone. Har beställt en repgrimma som är på väg men jag vet inte om jag vågar hoppa upp och ge mig ut i skogen bara sådär utan träns, det känns lite läskigt men samtidigt kanske det går bättre utan bett. Jag går helt enkelt bet i den här frågan, det blir till att testa sig fram helt enkelt.
Jag vet inte hur många gånger jag suttit vid datorn och flinat åt inlägg av folk som diskuterar sadelpassform, bett, kvalité på täcken etc, etc i det oändliga och muttrat saker om överklassfasoner och stackars bortskämda flickor som inte vet vad de ska lägga tiden på mer än att byta metalldel efter metalldel på hästens utrustning, hade det inte varit bättre att spendera mer tid med den helt enkelt?!
Men med skolan som kräver uppmärksamhet, ett jobb på kvällstid och Danica att ta hand om så kan jag inte säga att jag har överdrivet mycket tid till att fundera på just metallbitar och hade jag haft en större inkomstkälla hade jag definitivt inte jobbat extra utan satsat på att hinna andas ibland med, kan vara praktiskt faktiskt att kunna, borde träna på det, ännu en sak att sätta upp på listan.
Poängen är att jag vette sjutton om jag kan sälla mig till överklasseliten inom hästvärlden men det hindrar mig inte från att nu sitta och med glädje sjunka in i diskussioner om varenda liten detalj av utrustningen och slaviskt följa uppdateringarna hos återförsäljare av hästprylar, för grejen är att det märks. Det blir en jättestor skillnad om bettet är en millimeter längre eller sadeln en halv centimeter bredare. Det kan vara skillnad mot ett jättebra träningspass och ett stressade sjumilasteg. Men om man känner sig löjlig? Definitivt!

Igår var det julafton och Karin bjöd på julegröt i stallet och långbordet stod dukat i spolspiltan. Danica ratade bestämt både knäckebröd och äpplen som jag tagit med som julklapp, kräsen som hon är, men det extra kilot hö som alla hästar fick att hugga in på på morgonkvisten slank snabbt ner. Rimfrosten fyllde alla fönster, ljusen var tända, det luktade sött av kanel och hö och bara Bob rusade runt. Resten av oss högg in och en bättre julaftonsmorgon tror jag inte att jag har varit med om.

Ensam hemma nr femtusentjugosex

Med inget annat för sig så kan man ju alltid ägna en morgon ensam hemma åt att surfa runt bland de nya hingstkatalogerna som kommer nu kring årsskiftet och dagdrömma om de föl som Danica hade kunnat få (kommer få??) i framtiden. Okej, framtid långt fram, men ändå.

För de som har följt bloggen från början kan jag påminna om att Danica är ganska nära släkt med min förra foderhäst Nelly Speed via hingstarna Speedy Scot och Superbowl som de båda härstammar från på farfar- och morfarsavstånd. När jag nu sitter och söker och börjar gå in på stamtavlor hos de hingstar jag fastnar för exteriört upptäcker jag, gissa vad?
Här kommer en kort lista över de hingstar som jag fastnade mest för, få se om ni kan lista ut det?!

Mythical Lindy

Gentle Star

Min favorit så här långt, Mythical Lindy, härstammar bakåt i tiden från Superbowl

Gentle Star, har stamlinjer av Speedy Crown, Superbowl, Speedy Scot och stoet Somoli (Ledtråd: varav alla finns i Danicas stamtavla)

Duke of York

Tap In

Duke of York, samma härstamning som ovan.


Tap in, Speedy scot och Speedy Crown.










Resterande hingstar jag scannat av har jag hittat fel på dittan eller dattan eller duttan. Börjar ana att det är något i just dessa blodslinjer som faller mig mycket väl i smaken gällande hästar.
Dessa hingstar är ju naturligtvis väldigt duktiga travhästar och det är inte konstigt att de framträder ofta i avelslinjerna men det är ganska träffande att alla hästar jag fallit för härstammar från dessa på ett eller annat sätt.

Alla bilder är kopierade från http://www.offspring.se/ och för de som vill njuta mer finns fler bilder där. Den sista bilden är återigen på vackre Mythical Lindy.

Nästa stopp, olivlunden

Så var då äntligen jullovet här och en månads härlig ledighet ligger väntandes på att fyllas av pulsande i snön framöver. Danica tycker att det är superlajbans med allt det vita och är pigg och yster som en liten fölunge. Hon vill springa snabbare, snabbare, snabbast och när man väl övertygat henne om att det är skritt som gäller går hon med enorma kliv och öronen rakt framåt konstant frustande. Det är härligt att se henne så glad. Men en snötäckt värld innebär också att alla saker som man redan tittat på och konstaterat inte är farliga helt plötsligt övergår till illvita, gnistrande moster redo att sätta tänderna i en. Många ridturer går därför nu ut på att vi superskrittar fram hundra meter, Danica tvärstannar och står blixtstilla rädd för en soptunna, en grävskopa eller framför hennes största skräck, ett hus! Jag väntar medan hon långsamt återfår lite puls och hoppar sedan av och leder henne förbi detta tegelmonster och därefter skyndar vi vidare så fort det bara går till nästa monster en halvkilometer längre fram. Hade inte Danicas stora kliv kompenserat för de konstanta pauserna hade det tagit dubbelt så lång tid att rida ut nu i snön än mot i höstas. Men det känns som att hon litar mer på mig nu än när hon först kom till stallet. När vi då promenerade igenom den skrämmande Lexarpsgården gick hon lika mycket på mina hälar som på marken bredvid, nu har hon förvisso fortfarande huvudet högt lyftat och är spänd men hon kan ändå sansa sig och låter mig leda henne. Lite nytta har vår kommunikationsträning gjort.

Det är jätteskönt att rida i snön och kanonträning för Danica men just den där kommunikationen är lagd på hyllan för tillfället känns det som. Hur kul det än är att leka i snön så drar man sig lite för att pulsa runt i paddocken i en halvmeter av den. Danica gör ju det så bra själv!
Men en beställning på en egen repgrimma är gjord samt två stycken långa, smala grimskaft så när de kommer är tanken att vi ska ta tag i saken igen och kanske till och med försöka rida lite i bara repgrimma på banan.

Träningen på banan går sådär annars för tillfället. Vissa stunder går det jättebra och Danica kan både ställa sig på volten och flytta sig för skänkeln men det är den där lilla detaljen som heter stopp. Det funkar inte riktigt i vår värld. Alicia läser på internet:
För att stanna, skjut ut hakan och spänn magen medan du har kroppen i den då bromsande positionen. Hästen stannar då för ditt sätes inverkan och du hamnar inte i en situation då det blir en dragkamp mellan dig och hästen med bettet.
Rumpan ska vara med andra ord vara så gele, mums mums, ryggen rak men bakåtlutande, hakan ska framåt, händerna lätt höjda och mjuka, tyglarna korta men med bara ett lätt stöd i munnen, benen ska ligga an om hästen men inte driva och när allt detta bankats in i huvudet och görs på hästen stannar den med andra ord snällt på stället och väntar sedan med en oändligt tålamod på ett lätt tryck med skänklarna innan den går framåt.
Riiight..
Verkligheten ropar. Jag skjuter ut hakan som á la fisförnäm överklasskärring, lutar som pisatornet och tar och ger i tygeln med handen allt enligt instruktion men Danica ruskar bara på huvudet och traskar på tills dess att jag drar till i tygeln varav hon blir sur och kämpar emot och hej, var det någon som sa att detta inte ledde till dragkamp? Ingen? Nej jag trodde väll inte det. När vi väl tagit oss samman och står still är det inte en lugn häst med fötterna på jorden utan en otålig bomb med halsen viftandes som en propeller och som studsar upp i luften och iväg vid minsta tecken på tryck från benen. Tjoho. Blev stannad av en pratsjuk man häromdagen och efter trettio sekunder av vårt skådespel gav han mig en konstig blick och drog till i hundens koppel innan han vände sig om och gick.
Så nu ska extrajobbspengarna gå till ridlektioner. Har fått kontakt med en tränare som ska komma ut och kolla efter nyår och sen blir det förhoppningsvis hårdträning.
Att hamna i situationen att allt jag kan göra är att dra hårdare i tyglarna och sätta in ett skarpare bett ville jag till varje pris undvika när jag köpte häst och det är precis där jag har hamnat nu så hjälp känns välbehövligt.
Så se upp därute i världen. Nästa ridtur kanske jag inte får stopp på det lilla lokomotivet innan vi plaskar runt i medelhavet!

Klara, färdiga, spring

Inte allt för sällan finner jag att jag lever mig igenom veckorna bara för att nå helgen. Undrar hur det är för Danica. Antagligen tvärtom för det är på helgerna hon får springa runt och dra på mig i skogen men på något sätt verkar hon uppskatta det, hon kanske också lever för våra helger.. hon är konstig hon.
I lördags red jag ut med Anna och Myran på stigar som jag aldrig varit på innan. Solen silade genom snöflingor som sakta dalade ner mot marken, det var som att befinna sig i en saga. Jag kom på mig själv med att återigen överväga om vintern verkligen är så hemsk, med all denna snö är den faktiskt nära det vackraste jag upplevt i år. Hästarna var superpigga och spralliga så trots att vi fick pulsa en hel del så gick det undan. Danicas öron pekade rakt fram och hade inte Myrans rumpa blockerat stigen på hemvägen så hade rådjuren fått kasta sig av vägen för att inte bli överkörda. Det är allt ett litet snömonster jag har haft äran att stifta bekantskap med.

Det är kul när Danica är så positiv och visar så tydligt att hon vill ut i skogen och springa men för att det inte ska bli för mycket av det goda har jag insett att lite broms kan vara bra att ha till hands då och då. Anna lånade mig ett annat bett och jag testade det igår. Helt plötsligt satt jag inte på en framrusande ångvält med giraffhals utan flickan sänkte huvudet och samlade in alla bakben under magen. Det är helt otroligt att ett bett kan göra en sådan skillnad. Jag ska låna det ett litet tag nu så att jag ser att det inte bara var träninsverk från lördagens pulsande som fick pållan att dra ner på tempot men om det funkar så får det bli en bra julklapp till oss båda.
Även om det är väldigt kul att bara vara ute och gasa i skogen så hade det varit ännu roligare att lära vännen min att galoppera. Dock kräver detta väldigt starka ryggmuskler av en travare som inte alls förstår begreppet galopp. Men lugnare tempo + mycket snö -> höga benlyft och sänkt hals -> arbete med rygg -> allt klart för galoppinlärning till våren! Det är faktiskt värt att lägga skogsrace på hyllan under vintern bara för att kunna göra dem i galopp till sommaren.

Några som kommer bli väldigt lättade är alla skidåkare. Tänk dig: Du glider fram, inga ljud hörs mer än din andning och frasandet av snön samt dunsarna när du sätter ner stavarna (och nej, jag har ingen aning om hur det är att åka skidor, jag har aldrig testat, antagligen är man genomsvettig med snor över halva ansiktet, kolossal smärta i armar och ben och allmänt förbannande idéen om att en skidtur skulle vara ett bra sätt att fördriva förmiddagen) helt plötsligt hör du ett accelererande dunkande ljud och dun vänder dig lite halvt om bara för att se ett svart odjur runda en kurva halvliggandes för att inte snubbla i farten med långt hår rakt upp i luften och benen svängande ut under magen som roterande trumpinnar. På ryggen sitter något ihopkurat med en två meter lång illröd halsduk flygande ut över djurets rygg. Du kastar dig av spåret och undviker att få mer närkontakt med snön än avd du någonsin önskat med en hårsmån och hör ett högt god tidig jul sakta klinga ut i takt med att dunkandet av benen försvinner.
Riktigt så illa kanske det inte är. Jag vet inte. Borde kanske erbjuda skidåkarna ett byte någon gång. De kan få testa att köra travrally i skogen med danica och jag får testa att gliiiida genom tillvaron. Har dock svårt att tänka mig att det är jag som byter över till deras sida efteråt. Tur att de bytt över till joggingskorna när sommaren kommer, där vet jag åtminstonde att även om man inte trodde att det var trevligt att trilla ner i backen så upptäcker man snabbt att det är väldigt angenämt att tillbringa sommarkvällen i gröngräset bland ängsblommorna. Bara det inte blir en kö av joggare längs ridspåret som väntar på att bli nerknuffade i gräset, då måste jag lägga till en stor kudde för att skydda Danica till inköpslistan. Det är mycket att tänka på när galoppträningen ska startas.

Somliga siktar högt

Snösulor till trots så går Danica på styltor höga som hus för tillfället. Kramsnö är det inte men isen packas under skorna på pållan så att hon kommer 15 cm närmare himlen och jag har 10 minuters arbete per fot för att ta ner henne på jorden igen.
Ibland är snön underbar och ibland vill man slänga den dit pepparn växer.
Underbar var den när jag var ute med Nickans medryttare Anna och hennes dotter Hilda på barbacka tur i snöfallet. Det gnistrade och glimmade om vartannat och de hästar vi red ut på liknade mest isbjörnar när vi var hemma.
Jobbig är den när det tar 35 minuter att gå till stallet en väg och bilen bara sladdar när den försöker rulla dit. Det är synd att man mäter dygnet i timmar och minuter. Om man inte hade gjort det hade det inte varit någon fara men nu måste man hinna hem efter skolan så man hinner till stallet innan maten som skall hinnas innan TV:n börjar för de intresserade och skolan skall hinnas ikapp innan nästa dag och sömnen skall hinnas med i ett lämpligt antal timmar och stickningen ska hinnas byggas på etcetc. Det är inte lätt att veta i vilken ända man ska börja men det hade varit häftigt att göra ett experiment med en värld som inte styrdes av en fast tid utan människor fick sova och äta efter sin egen kropps rytm och jobba lika många timmar per dygn som nu men välja när man skulle göra det. Alltså inte ta bort några uppgifter men vara friare i disponeringen av tiden. Stallet är inte fett kul att gå till själv när det är kolsvart ute men inte sjutton bryr jag mig om att jag sitter och räknar algebra när kvällen glider förbi.
Nåja, det är ingenting som Danica kan styra över, hon som knappt kan styra över sina egna ben för tillfället. Det är (trots gnäll över mörkret) skönt att veta att hon står och väntar på en varje kväll och inte bryr sig om att man inte orkat plugga eller klä sig fint. Hon har bara en mjuk mule att låna ut i utbyte mot en morot eller två. Plus att hon har de snällaste ögonen i världen. När man kan se dem.