Att hacka sig fram

Brr vad kallt det är, närmare -15 står termometern på, jag kan inte minnas att det var så här kallt förra vintern. Freud har säkert en fin teori om förträngning på grund av barndomstrauman eller något, vad vet jag, men nu känns det ordentligt när man sticker näsan utanför dörren.
Men upp till stallet kom jag och jag slängde ut lite extra hö till hästarna innan jag kom igång med att mocka. Det går en hel del hö för tillfället och halm med för den delen för att de ska hålla värmen ordentligt. Jag hade någon fin tanke om att låta Lyra gå utan täcke hela denna vintern för hon är ju ändå en häst och lite kyla ska de ju klara av. Men se kom höstregnen och nordan och snöstorm och minusgrader så att termometern fryser sönder och då känns det som att även hästar uppskattar att krypa ner i en filt. Så täcke har hon och har haft dagligen sedan mitten av december.

Lyra har vilat både tisdag, torsdag och igår för det har helt enkelt varit för kallt för mig att ta mig upp och jag kan säga att det märktes. Utan någon anledning mer än att jag inte ville värma bettet tränsade jag henne idag med hacket och det är jag väldigt glad för. Vi skulle rida ut på tur med Sanna och Alexandra men Sanna var sen så vi red upp till Toveryd och red lite på banan medan vi inväntade dem.
På väg dit mötte vi världens läskigaste shettis, Lyra höll på att flyga i taket innan vi passerade och banan var också superläskig innan vi gått ett par varv. Efter det släppte det lite och hon fick trava på ett ganska bra tag, först på fyrkanten och sedan på volt med bommar i. Lyra frustade och frustade och tyckte det var superskönt att få sträcka på benen lite och vi hittade en riktigt bra takt. På volten sköt hon ut innerbogen lite men höll ändå en bra balans och bibehåll takten och när vi bröt av till skritt var hon mjuk att ställa och flyttade sig fint för skänkeln. I traven hade hon en ganska trevlig form med och sänkte faktiskt sig lite neråt och i skritten hittade hon en mycket härlig form och balans så jag var supernöjd.
Jag blev dessutom glad över att hon tog stöd på hacket, jag tror jag ska börja rida mer med det igen. Efter att vi börjat träna för Vivvi tar hon mer stöd i handen och vågar sänka sig mot bettet och det märkte jag av med hacket också. Hon blir känsligare på hacket vilket är väldigt kul och jag kunde idag ställa henne enbart med hjälp av min sits och vikt och genom att mjukt, mjukt krama i innerhanden. Superduktig tjej!

Efter några om och men så var Sanna klar och då skulle vi ut från gårdsplanen. Lyra var spänd som en fiolsträng och taktade och blåste som en älg och jag var väldigt tacksam för att jag hade hacket på henne som jag kan bromsa med utan att behöva ta i hennes mun och som hon lyssnar på utan att man hamnar i någon dragkamp vilket hade gjort henne ännu mer nervös. Nu tog vi oss sakta ner mot vägen med Alexandra i släp och gjorde halt var femte meter ungefär och när vi var nere igen hade hon lugnat sig lite.
Jag kommer ihåg min första vinter med henne då jag inte kunde fullfölja en enda ridtur utan att behöva hoppa av och leda henne för att hon var så spänd, det är en ganska stor skillnad till nu. Alla hästar blir ju lite mer på g när det är kallt och nu har hon dessutom stått en del den här veckan så jag klandrar henne inte på något sätt för att hon hade för mycket pirr i kroppen. Dock är jag väldigt stolt för att hon lyssnade på halterna och stod så still som hon kunde i det läget, det är ett stort framsteg.
Jag känner att jag litar så mycket mer på henne idag än vad jag gjorde för ett år sedan med. Det är inte ofta nu för tiden hon blir så spänd som hon var där och nu vet jag hur jag kan hantera det med. Så länge man sitter djupt i sadeln och gör upprepade halter och pratar med henne så gör hon inget mer än att blåsa luft och gå med huvudet högt, hon sticker inte, hon stegrar inte, hon kastar sig inte åt sidan. Det värsta hon kan göra är att takta några steg och vända sig runt. Hon är en väldigt schysst liten tjej. Nu känner jag mig så lugn i hanteringen med henne också så jag vet att skulle det vara så att jag inte känner att jag behärskar situationen från ryggen kan jag sitta av och då vara säker på att hon lyssnar på mig. Jag har helt enkelt en helt annan tillit till henne. 

Efter att sedan ha skrittat i trekvart ungefär var mina tår obefintliga och jag hoppade av och ledde henne de sista km hem. Hon var så söt när jag hoppade av då hon gick från att ha varit lite småspänd till att titta på mig, frusta och sänka huvudet och sedan följa efter när jag gick. Då gäspade hon och ögonen blev så trötta så. Allt som allt var vi ute i 2 timmar ungefär och sista 20 minuterna ledde jag henne och det kändes som att hon uppskattade att få röra på kroppen. Nästan lika mycket som hon uppskattade att få kraftfoder och hö när vi kom hem igen.

En sak till som jag har tänkt på är hur mycket mer säker på foten hon är. Jag vill koppla det till tiden efter att jag skodde av henne. Som barfotahäst upplever jag att hon mycket lättare hittar bra fotfästen på stigar och i skogen, det kan bero på att vi har varit ute en hel del i skogen sen jag bytte stall men störst skillnad är det sen skorna åkte av i somras. Det har fungerat förvånansvärt bra nu på halt underlag med. Det är klart att när det blir isgata har helskodda hästar med brodd runt om en enorm fördel men så länge det ligger lite snö på kanten av vägen tar vi oss fram på precis samma ställen och det är så skönt! Jämför man sedan med Save som har skor fram och inga brodd i hagen är det en stor skillnad, Save glider och halkar medan Lyra och shettisarna lugnt traskar fram.