Gummiboll

Nu var det återigen längesedan jag uppdaterade, tiden rinner iväg! Veckan som gått har varit lite upp och ner. Vi hade en träning i onsdags för Vivvi och det gick riktigt bra stundtals. Vi arbetade en del på volten i båda varven och jobbade med att Lyra skulle gå avslappnat i skritt och trav. När vi hade värmt upp ett tag genom att jag skulle räkna 20 steg i skritt, gå över till trav, räkna 20 steg i trav, bryta av osv. (en jättenyttig övning, jag tyckte det var otroligt svårt att känna bakbenen i skritten, i traven kunde jag fuska och snegla på hennes bog men det fungerade inte i skritt) försökte jag så gott jag kunde att sänka hastigheten i skritten så mycket jag kunde så att hon nästan, nästan stod still och verkligen lyfte benen så sakta hon bara kunde. När hon lyssnade gav jag eftergift och ur den skritten började vi trava. Vi travade sedan ett par steg och när hon drog upp tempot och började skjuta ut innerbogen för att få upp farten bröt vi av igen. Upp och ner, upp och ner. Lyra tuggade och sänkte huvudet och det kändes som att hon jobbade för att förstå men det är en jobbig övning för henne både fysiskt och mentalt så även om det tog ett tag att komma ner i myrsteg i skritt och att vi inte klarade så många travsteg i taget så var jag jättenöjd över att hon jobbade på och försökte förstå så fint som hon gjorde.
Vi avslutade med att Vivvi longerade mig några varv i skritt och trav när jag hade stigbyglarna upplagda framför sadeln och de sista varven släppte jag tyglarna med. Det var otroligt svårt, det värsta var nog den mentala spärren att faktiskt släppa tyglarna helt. Jag rider ofta på långa tyglar utan något stöd i handen men att inte hålla i något var jättesvårt, särskilt i trav! Att jag sedan tycker nedsittning är en plåga gjorde inte saken bättre. Men Lyra var otroligt lyhörd och så fort jag gled ur position saktade hon av och väntade på att jag kravlat mig tillbaka mitt över henne. Det gav väll bara mer ved till hennes idéer om att hon är den som tar hand om mig vid ridningen och inte tvärtom men nåja, låt gå för det om det betyder att hon hellre saktar av än låter mig studsa ner i snön. 
Jag valde att rida med hackamore den dagen och det är första gången vi rider på banan med det men det gick över förväntan. Jag upptäckte att jag kan böja igenom hennes sidor genom min sits och då spelar det ingen roll att bettet inte är där. Det är klart att om man jobbar med ställning på en högre nivå kanske det blir svårare men samtidigt förväntar jag mig att man är duktigare som ryttare då med och då kanske man har en såpass stadig sits och känsla för hästen att man ändå inte behöver bettet. Når jag den nivån någon gång så lovar jag att återkomma och berätta.

På torsdagen fick hon vila och på fredagen kom hovslagaren och filade lite på hovarna så Lyra fick vila till på lördagen. Då red vi en stund i hagen och jobbade lite med framdelsvändningar och halter. Det gick sådär, hon var lite spänd stundtals men när hon slappnade av kändes hon väldigt mjuk och böjlig så det var både positiva och negativa stunder.
Igår var vi ute en sväng i skogen och jag hade bara planerat att vi skulle skritta en runda på långa tyglar och njuta av solen. Barbacka var ursprungsplanen men i sista stund slängde jag på sadeln för jag var nyfiken på hur det skulle kännas att rida i dressyrsadeln igen. Lugnt var som sagt ursprungstanken men tji fick jag. Det var inte en enda sak i skogen den dagen som inte var en potentiell livsfara. Grenar, stenar, skidåkare, hundar, människor, hästar, kvistar, gruskorn, bar mark, mark med is på, snö.. Jag var ganska tacksam för att jag hade satt på sadeln och tränsat med hacket när jag hoppade av 500 meter från stallet och ledde hem henne för att få henne att slappna av åtminstone fem minuter av rundan.

Idag red vi ut en lång runda till galoppbanan med en och endast en sak i fokus, avslappning! Jag satt på ryggen och gjorde andningsövningar jag lärt mig genom yogan för att vara säker på att det inte var jag som satt och spände mig och varvade det med att smånynna lite tillsammans med fåglarna. Tyglarna fick hänga för att vara säker på att jag inte satt och tjuvhöll i henne heller. I början gick det väldigt bra. Hon skyggade rejält för en bil en gång vilket hon aldrig gör i vanliga fall men hon fick stå still tills hon drog en suck och sänkte huvudet och sen var hon lugn tills hon fick span på nästa bil. Den stannade dock och stängde av motorn helt, ibland älskar jag kloka människor, och då gick hon helt lugnt förbi. I skogen tog hon ett enormt skutt då vi höll på att bli anfallna av ett grönt, tyst, litet elskåp men förutom det skötte hon sig fint. Det gick undan på hemvägen men hon höll sig till skritt och stannade (om än motvilligt) när jag bad henne och stod (hyfsat) still tills jag kände att hon andades ut och slappnade av. När jag sedan spände benen minimalt ryckte hon till och klivade iväg igen med sjumilasteg så helt avslappnad kan jag inte påstå att hon var men som sagt, hon lyssnade på vad jag bad henne göra. När vi skulle förbi sommarstugorna på hemvägen valde jag att sitta av och leda förbi henne, hon hade skött sig hela vägen och jag ville inte börja bråka det sista vi gjorde, så för enkelhetens skull ledde jag henne. Hon höll upp huvudet ganska högt och frustade men respekterade mitt område och att jag gick först i mitt tempo så även det var väldigt bra.
Jag vet att vissa anser att man i ett sådant läge ska rida förbi hästen men jag tycker att om jag vet att det är en dag när Lyra är på g och jag vet att jag kan undvika en potentiellt farlig situation där hon flyger i luften och eventuellt sticker enbart genom att sitta av och gå 200 meter bredvid henne så tycker inte jag att det är något svårt val. Det blir ett verktyg för mig istället att få henne att göra det jag vill, att lugnt skritta förbi husen, samtidigt som hon lär sig lite på mig när jag visar henne att det inte är någon fara. Åsikter är många men det funkar för oss. I stallet stod hon sedan med huvudet tryckt mot magen på mig i flera minuter och halvsov och gosade och det är bevis nog för mig om att hon tyckte att ridturen gick bra, vilket är det enda som faktiskt räknas.

Älskade