Last och påskliljeblast

Igår var det den stora flyttdagen! Jag hade ärligt talat inte riktigt fattat vad som var på gång innan vi jag och mamma kom upp till stallet och började mocka ur boxen och tömma hyllan. Det kändes jättekonstigt att läsa Hej då Alicia och Danica på stalltavlan. Hej då, vadå? Jojo vi ska ju flytta men hej då..? Jo kanske.

Danica fick gå ut som vanligt på morgonen och då jag inte hann upp till stallet för att pyssla igår såg hon ut som ett kärt lermonster när jag ledde tillbaka henne in i stallet. Hon hade verkligen intorkad lera precis överallt! Jag vet inte vilken tidning hon har läst om lerinpackningar i men jag ska verkligen leta upp den och slänga den all världens väg. Jag och mamma ville inte stå i stallet och damma så vi tog med oss ryktlådan till paddocken och sen stod hon parkerad med långt grimskaft i morgonsolen med ett växande moln av damm runt sig. Till slut hade jag lyckats gnugga fram en någonsånär häst i allting men såg själv ut som något som katten släpat in, men det är smällar man får ta här i livet, det var en grymt skön morgonstund åtminstone.
När transporten rullade in på parkeringen anade trollet missråd och lämnade(!) höhögen som vi lagt ut åt henne och skrittade runt längs staketet men hon stod helt still när jag gick fram till henne och ledde fram henne. Dottern till familjen som vi lånade transporten av slängde på ett par rejäla transportskydd och de var mycket konstiga när man gick med dem så Danica blev lite orolig och gick med huvudet högt men (nu vet jag inte hur hon är att lasta i vanliga fall) de kanske fick henne att fokusera mer på benen än på transporten för hon gick upp för rampen, backade av den så att jag fick räta upp henne och få huvudet riktat in mot öppningen och sen gick hon rakt på. Det kan vara att hon alltid är snäll att lasta, att ledarskapsövningarna hjälpt, att det vackra och vindstilla vädret var på vår sida eller benskydden, men smidigt gick det! När vi så satt fast henne och stängt såg jag hur mina händer skakade okontrollerat, så spänd hade jag varit utan att vilja erkänna det.

Även när vi körde stod trollet helt still i transporten och när vi kom fram fick vi vänta några minuter på Kinna i och med att lastningen hade gått så extremt snabbt. När vi sen öppnade upp luckan backade hon fint ut, ett steg i taget och gjorde även halt mitt på rampen, så skönt!! Jag ska aldrig, aldrig mer se ett avsnitt på något hästprogram där pållen slänger sig handlöst bakåt när man lastar av och bryter alla ben i kroppen, aldrig!

Det var två väldigt förväntansfulla hästar som mötte oss i hagen och Kinna höll i båda medan jag ledde runt trollet lite bortåt så hon fick ett hum om hur hon kunde röra sig och sen släppte vi dem helt enkelt. Gissa vem som sprang snabbast? Jo lilla lurviga shettisen Maja. Hon fick upp en sån hastighet i kurvorna så jag glömde bort att titta på trollet, det gick undan kan jag säga! Hästarna hälsade några gånger på varandra och sprang något varv till, sen hittade Sava och Maja höet och Danica gick på upptäcktsfärd i hagarnas alla krokar och vrår, hela dalen var öppen för dem att röra sig i nämligen. Efter en kvart kom hon tillbaka, nyrullad och fin, suck, och de sa hej till varandra igen. Efter det var det klart. Speciellt Sava och Danica klickade direkt. Trollet fick brunst med en gång och efter det stod de och åt h ur samma hög och kraftfoder ur samma krubba. Först fick Sava ta en tugga, sen Danica och så turades de om, inget tjafs över huvud taget och huvudena fem centimeter från varandra. Även Maja insåg att uppståndelsen var över snart. Det kändes som femton kilo sten lyftes från mina axlar. Det var så skönt att se henne trivas med andra hästar, speciellt eftersom hon inte alls passade med de på Hökhult.

Vi spenderade många timmar i solen bland påskliljeblasten som vågade sig upp och njöt den eftermiddagen. Kaffe, tuggande hästar och sol. Jag fattar inte varför folk ska komplicera livet mer än så.

En egen bild i brist på kamera:

Det är en sak till. Det här med sadel. Jag har hittat en westernsadel av bra märke till salu för ett långt lägre pris än vad de brukar säljas för, den har legat på en arab innan med lite bredare rygg och en unghäst med smal rygg med en tjockare padd under och passat bra på dessa och jag är så sugen. Vet verkligen inte hur jag ska göra. Så håll utkik på bloggen, snart kanske uppdateringen Totally Cowgirl kommer, och då vet ni som följer bloggen vad det handlar om!

Join up

Idag har vi gjort vår första join up! Igår hade jag inte så mycket tid så vi tränade lite halt och flytta från skänkeln i paddocken vilket gick jättebra så för att inte tråka ut henne satt jag av och jobbade några minuter från marken. Vi slutade med att longera några varv och jag tyckte mig då ana en väldigt svag betoning på ena bakbenet och då hon har varit lite ovillig att lyfta ena bakbenet när man kratsar hovarna blev jag lite misstänksam. Så jag väntar med att rida ett tag och har bestämt tid med Karin som ska känna igenom henne ordentligt så att det inte är något som ligger och spökar i henne. Det är så små tecken hon visar så det är antagligen ingenting alls men det känns bättre att vara säker än att ångra sig efteråt.
Men jag börjar få lite slut på idéer om hur man kan variera övningarna i repgrimman. De vi jobbar med behöver vi jobba mycket mer med men det är inte så stimulerande att jobba med samma saker dag efter dag så jag tänkte att vi skulle testa att göra en join up på riktigt. Fram tills nu har jag fegat och haft henne i repet medan jag snarare longerar henne men med samma tänk som om hon varit lös. Skillnaden är att hon aldrig kan springa iväg från mig och blir hon okoncentrerad är det lätt att korrigera henne, men nu åkte stödhjulen av.
Först förstod hon inte alls att hon var lös utan gick snällt i sitt spår i skritt men när hon tittade bort drev jag på henne för att få uppmärksamhet och då gick det upp ett ljus för henne. Aha, jag kan slippa jobba genom att kuta bort från den här dåren. Sen bar det av. Hon blev bara piggare och piggare och jag fick jobba för att byta varv på henne med jämna mellanrum och hela tiden se till att det var jag som bestämde tempo och håll. Det är mycket svårare än det ser ut. Danica frustade som en trumpet och det ekade över hela stallplanen men efter ett tag hade hon sprungit av sig och började leta efter en möjlighet att sakta av. Jag fortsatte att driva på henne och de första gångerna exploderade hon bara jag höjde handen men allt eftersom sänkte hon huvudet och jag började bli mer passiv i mitt kroppsspråk. Varje gång hon stannade och vände sig mot mig med spetsade öron stannade jag helt och kallade på henne. Jag gav henne en stund men hon tog inte steget att lämna staketet och komma fram till mig så jag drev på henne igen och så tillslut så kom hon in. Då fick hon vila och pusta ut innan jag vände och gick och hon följde efter! Fram tills dess att hon hittade höstråna vid grinden, men då vände jag om, drev på henne bort från mig och snart var hon med. Efter tre gånger så kom hon in till mitten, stannde, föjde med när jag gick och när jag svängde och stannade när jag stannade. Det är coolt att hon fattar direkt vad jag menar när jag lär mig sätt att förklara för henne vad jag vill. Fokuserar jag på hennes bakben så springer hon, det är inga diskussioner. Flyttar jag fram blicken saktar hon av. Det gör att man förstår med vilket extremt förfinat kroppsspråk hästarna kommunicerar med varandra. Trots att de är så stora djur är de extremt känsliga för signaler och den här månaden har Danica lärt mig otroligt mycket, både om sig själv och om hästar, och inte tvärtom. Det ska bli spännande imorgon och se hur hon reagerar när jag kommer i hagen.

Nostalgi

In summer, the song sings itself.
-- William Carlos Williams

 Sitter i lägenheten och tittar ut på snöblasket och längtar efter våren. Lägger upp en bild på trollet från någon av de första dagarna vi hade tillsammans. Jag förundras över hur mycket både hon och marken har förändrats till utseendet. Nostalginivån skruvas upp, eller är det förväntan? Men trots att det ibland är  skönt att driva iväg i minnen av tidigare somrar eller bädda in sig i längtan så ska man inte glömma att trots snö och kyla så står det ett troll i boxen nu och tuggar hö och funderar på sina egna små trolltankar. För det är som Brenda sa i Six feet under:

"The future is just a fucking concept that we use to avoid living today"

Men nu är det inte dag längre, det är kväll och tid för drömmar. Hoppas trollet drömmer om något fint, så att hon småler.

Halt och halt

Kvällen till den dag då vi hade varit ute på den härliga morgonpromenaden så ringde Karin och sa att Danica var jättehalt på ena bakbenet och inte ville stödja på det men att hon hade satt på liniment och lindat om bakbenen. Så nästa dag fick hon stå inne i boxen tills dess att jag kunde ta mig till stallet och kika på henne. När jag lindade av såg det inte så svullet ut och hon stödde på benet igen och hade ingen puls i det så jag och syster liten tog med henne ut på en promenad så att hon fick upp lite cirkulation i benen. Vanja stod och pysslade med henne i säkert en timme efteråt medan jag mockade och fixade. Jag har aldrig tålamod för att finlira med till exempel man och svans utan när den åkte av innan i vintras så klippte jag av den rakt av och tunnade ut den lite med trimkniv och sen har den fått vara. Men manen bakom öronen har varit snaggad och håller på att växa ut så med halv punkfrisyr och halv spretman så har hon onekligen sett ganska lustig ut. Vanja älskar att pyssla och pilla så efter att trollet otaliga gånger ruskat på sig och frustat och allmänt visat att hon inte heller har så stort tålamod för detaljer så såg hon mycket mer välskött ut och en hel ny spånbal hade åkt in i boxen för henne att mysa på. Mer liniment på benen men hon fick vila benen några timmar från lindorna.
När jag kom upp såg jag att det var hö kvar i boxen och blev först ganska orolig för att hon inte åt ordentligt men Karin var i stallet och sa at hon stuckit till henne extra hö under dagen för henne att sysselsätta sig med så hon var antagligen helt enkelt mätt. Tänka sig, ett mätt troll som inte kan trycka ner mer mat i magen, det är nog första gången!

Hon stod inne igår med och jag åkte upp för att släppa ut de andra hästarna. Det var snorhalt på vägen så vi kunde inte gå bort från stallet men hon fick äta något kilo hö ute i paddocken medan jag och mamma ordnade inne i stallet och sen gjorde jag lite NH-övningar och lät henne gå ett par varv på en stor volt för att återigen få upp cirkulationen. Lindorna åkte av efter natten och jag satte på mer örtliniment. Hon stödde på benet och verkade inte ha så ont längre så idag släpper Karin ut henne i hagen igen. Jag vågade inte riktigt låta henne gå ute igår då det vid lunchtid är ganska oroligt i hagen och det var antagligen så hon vrickade till sig i början men jag hoppas att det ska gå bra idag. Hon behöver ju rörelsen också för att bli av med hältan helt och all svullnad var som sagt borta igår. Vanja och en kompis till henne skulle åka upp under dagen och ta ut henne på en promenad igen och pyssla för jag jobbar hela dagen och kan inte komma ifrån. Hoppas att de ringer efteråt och säger att hon mår bra och är glad! Då kan vi ta en riktig långpromenad med picknick imorgon och njuta av vårsolen.

Härdsmälta av det goda slaget

Kan man explodera av glädje? Det känns så ibland. Idag var jag nära. Idag var en dag när allting bara gick helt rätt. Jag hade utsläppet och efter att ha lotsat ut Myran och Nickan i hagen pysslade jag med Danica och satte sedan på repgrimman. Klockan var bara åtta-halv nio men solen sken och hade redan börjat värma lite, hela skogen kvittrade och träden gnisslade, det lät som att de långsamt sträckte på sig efter att ha sovit en lång tid, vilket de ju också har. Träningarna på banan börjar gå så bra så ofta nu så jag vill trappa upp svårighetsgraden lite och utmana henne genom att hitta samma lugn och kommunikation i skogen. I början var hon väldigt okoncentrerad på banan med så det ska inte vara en omöjlighet tycker jag, det kanske tar längre tid i och med att väder och vind ändras hela tiden, man går till olika platser och ingen dag är den andra lik men man blir bra på det man övar på.
Det är dock isgata i skogen och då jag har bestämt att det nu är vår så har trollet  inga sulor eller broddar på sig längre så det kändes som att vi kanske skulle hålla oss lite borta från den värsta halkan men alla asfaltsvägar är helt rena så vi började gå bort från stallet längs vägen helt enkelt. En bit bort har jag sedan innan spanat in en bokdunge som jag nu tänkte att vi skulle gå till, det tar bara tjugo minuter dit ungefär så det kändes ganska lagom. På vägen gick hon supersnällt i linan och när jag tittade bak på henne så hon riktigt nöjd ut, det finns inget bättre ord, utan helt och fullt nöjd. När vi svängt av efter lexarp stod det en stor traktor och lyfte stockar från flaket och staplade dem i diket och jag blev lite fundersam på om jag skulle vänta tills den var klar eller inte men kände att det var onödigt för vem vet, den kunde ju stå där en timme till. Så jag fortsatte gå utan att slå av på tempot och utan att korta repet eller ändra någonting och trollet traskade lugnt efter. Vi har mött liknande situationer nr vi ridit ut och då har hon blivit väldigt spänd men nu luktade hon lite på en stock och ruskade bara på huvudet. Det kändes som en stor seger. Men jag har märkt att när man rider ut med andra och hon går efter en annan häst är hon som en filbunke men sätter man henne först blir hon väldigt "på tårna". Detsamma gäller tydligen från marken. Jag funderar på om det har att göra med att hon är en ranglåg häst naturligt och därför trivs med att hålla sig i bakgrunden och hellre lita på andras omdöme. Jag vet inte men jag är stolt över att hon verkar tycka att mitt omdöme är att lita på!

När vi kom fram till dungen busade jag runt lite med henne, snurrade runt träd, lekte kurragömma, klev över stockar och cirkeltränade. Volten var det hon tyckte var svårast, då gick hon och kikade åt massa olika håll och hade svårt att koncentrera sig på var jag befann mig och att hålla sig på spåret så det blev mer utav en oval men några varv runt i varje varv och några stopp blev det och just att träna på volten är det hon har tyckt vara svårast att förstå på banan med så det är kanske inte så konstigt att hon inte är helt med på vad jag menar än.
Vi gick över någon mer stock efteråt och sen vände jag och fick ett infall, jag har inte kunnat få henne att följa efter mig i trav på banan utan att hon stretar emot men igår gick det så bra med "följa John" i paddocken och hon var så uppmärksam på mig så jag började helt enkelt springa och hon följde efter i trav med öronen glatt spetsade. När jag stannade och berättade att hon var den utan tvekan finaste hästen som någonsin funnits ruskade hon på huvudet och verkade tycka att det hela var stenkul. Så nu är platsen döpt till busdungen och det blir nog någon mer vända dit innan flytten kan jag tro!

På hemvägen möttes vi av den enorma blåa traktorn som är känd i hela trakten. Bonden som äger den kör som en idiot och både bilister, hundägare och hästar får kasta sig av vägen när han kommer. Som tur var så var dikesgrenen ganska bred precis där vi möte honom så jag ställde mig så långt ut i kanten som möjligt. Han drog förbi med monstret och något slags enormt skördesläp och jag kan inte klandra trollet för att hon blev orolig, det finns inte en häst på miljonen som inte reagerar på 400 ton gasar förbi två meter ifrån en. Det som jag blev glad över var att när hon tog ett par oroliga steg framåt så gick hon inte bort från mig utan som i en cirkel och när han var borta stod hon nervöst kvar. Jag pratade lite med henne och gjorde en snabb övning i att backa och vända, hon lyssnade direkt och sen gick vi hem som att inget hade hänt. En större skillnad från söndagens panikupplevelse kan man inte få.
Vissa dagar är som sagt nästan för bra för att vara sanna.

Lugna puckar

Alla benen var i behåll på trollet när jag kom upp till stallet igår och huvudet var också där det skulle. Hon var sötare än vanligt och roade sig kungligt med att i över fem minuter stå med mulen mot min mage, sen ta bort det lite, ge magen en puff, hålla kvar och blåsa lite luft och sen göra om allt igen. Det är skönt att man kan underhålla någon här i världen!
Vi pysslade mest i stallet och konstaterade att en vårstädning av hela tösen snart är av akut behov. Det blir nog högtryckstvätten när vattnet börjar rinna i ledningarna igen och hennes punkfrisyr är verkligen, personlig, vid det här laget.
En liten stund på banan var vi också och tränade på att leka jojo med repet, backa, stanna och gå fram på avstånd. När vi började med detta tyckte trollet att det var jätteklurigt att förstå vad jag menade men det känns som att poletten börjar trilla ner nu. Efteråt släppte jag henne lös och hon följde efter mig med huvudet vid min hand och ville bara stanna och bli kliad hela tiden så det tog ett tag innan hon insåg att hon faktiskt var lös. Jag fick börja springa en bit och sen driva på henne bakifrån som när vi cirkeltränar och då gick det upp ett ljus för henne. Hon brallade till rakt upp i luften och galopperade runt något varv och hade det lite allmänt kul innan jag gick fram till henne, strök henne över huvudet och sen följde hon efter igen. Det var en riktigt häftig känsla!

Snubbel-trubbel

Jag fick precis ett sms från Karin där hon berättade att Danica hade varit väldigt nervös nu på kvällen, så illa att hon snubblat i stallgången och trillat ner på frambenen. Karin kunde inte se att hon slagit sig illa någonstans men jag blir så orolig ändå. Tankarna börjar dessutom mala om att det sitter i något från igår när hon var så vettskrämd ute vid gården men efter att vi varit på banan och arbetat i repgrimman när vi kom tillbaka var hon precis så lugn som jag har vant mig vid att hon är och inte heller när jag släppte ut henne märkte jag av något.
Idag har jag pluggat hela dagen så mamma erbjöd sig att åka upp och ta stallet idag så jag har inte träffat henne på hela dagen. Usch vad olustigt det känns. Man tänker att om det är något från gårdagen som satt kvar och stressade henne så hade det kanske försvunnit om man åkt upp idag eller om det var någon släng av överskottsenergi eller om eller om eller om. Skyldig och orolig känner jag mig i alla fall, men det är inte mycket att göra nu mer än att vänta på morgondagen och hoppas att hon har det bra nu i boxen och inte har ont någonstans. Det är baksidan med att fästa sig vid levande varelser, man känner ett enormt ansvar för att de mår bra hela tiden. Nåja, Karin sa ju att det inte såg farligt ut så det är säkert ingen fara. Attans att hon ska ha så långa ben att snubbla runt på!

Händelserik dag

Igår jobbade jag i tolv timmar totalt så mamma ryckte in och hjälpte mig med Danica och såg till att hon fick mat och rent i boxen, det är ganska omständigt att ta sig dit från stan och ett storprojekt mäktade jag inte riktigt med. Det blev en hel del räknande av övningstentorna till den matematiska analysen istället, kanske inte den roligaste dagen men det gjorde att jag idag tog helledigt från både jobb och skola och bara ägnade mig åt saker som sovmorgon med egenvald bok, virkning på filten så den blir klar någon gång och en lång dag i stallet. Minisemester helt enkelt.

Det började som det också. Jag gav hästarna middagshö när jag kom upp och mockade och fixade lite medan de njöt av att fylla magarna i plusgraderna. När jag tog in Danica verkade hon vara på ett lugnt och gott humör och när vi red iväg var hon pigg men med fullt fokus på vad jag sa. Allt gick så bra. Hon stannade, vände över vägen och skrittade lugnt på långa tyglar så när vi kom till skogen bad jag henne trava några steg med, fortfarande på långa tyglar och hon travade så lugnt, så lugnt och saktade av när jag lutade mig bakåt och höjde handen en aning. Jag hade tänkt att vi skulle ta rundan längs ridspåret och få de läskiga stora gårdarna på hemvägen för det har funkat att gå förbi dem så innan och när vi kom till den första mötte vi en ryttare, jag tror inte trollet är riktigt med på hur det ser ut när en människa sitter på en häst, hon har ju nästan bara sett dem i vagnar bakom, för hon blir alltid på helspänn så fort vi möter hästekipage. Men hon stannade när jag bad henne och stod still och mer kan jag ju inte begära. Det fortsatte inne på första gården, hon var nervös men fullt hanterbar och lyssnade jättefint trots att hon tyckte att det var döläskigt så jag var jättestolt. Tills vi kom till gård nummer två. Ko-gården. Mitt på gårdsplanen stod en enorm lastbil med rampen nerfälld och kossorna lastades in. Redan på håll kände Danica lukten och tillsammans med den ovana synen, allmän nervositet kring hus och gårdar, en traktor som kom bakifrån och en konstig brevlåda så blev det helt enkelt för mycket. Hon fick tvärpanik. Jag lyckades sitta av på något vänster men hade noll kontakt med henne. Hon drog inte iväg helt men det var inte långt borta. När vi är mitt på gårdsplanen är visst alla (stackars!) kor inbankade i bilen och bönderna tittar upp och får syn på mig och mitt helsvettiga troll som jag försöker lugna ner bäst jag kan. När de ser detta och själva har djurvana så skulle man ju kunna få för sig att tro att de skulle ta det lugnt men tror man det så tror man fel. Istället slänger de igen varenda metalllucka de hittar bak på bilen och flinar vid varenda klang som ekar högt. Ibland har man faktiskt rätt att kalla folk idioter!

När vi väl passerat gården med alla benen i behåll ville jag ta tillbaka kontrollen och få bort paniken som håll tjejen i ett järngrepp, jag har aldrig sett en häst så spänd innan. Hennes näsborrar var enorma och hon exploderade av luft med jämna mellanrum och flåsade däremellan. Sidorna gick in och ut och hon stod inte still på hovarna många hundradelar i taget. Men jag ville ändå att hon skulle gå bakom mig, på ett behörigt avstånd (desto viktigare när hon hade noll koll på var hon trampade ner sina hovar någonstans) och stå still när jag stannade. Så efter ett par hundra meter vände jag och ställde henne så att hon var vänd mot gården och bad henne stå still där. Min tanke var att hon efter ett tag skulle lugna ner sig. Det gjorde hon inte. Efter tjugo minuter - en halvtimme hade jag en fortfarande lika nervös häst att handskas med så när hon sänkte huvudet en millimeter vände jag henne igen och gick hem. Det var ett evigt stannande och backande då hon nästan klev på mig hela tiden och det kändes som att all träning var som bortblåst men jag gjorde som Karin rått mig när jag kom tillbaka till stallet, jag satte på repgrimman över tränset och tog fem minuter på banan. Det räckte med en sekund så var mitt goa lilla skogstroll tillbaka och hon andades ut. Det var skönt att få det avslutet så att jag fick kontakt med henne igen då jag kände själv att jag varit ganska tuff i skogen. Men samtidigt så måste man kanske stå på sig och behålla de gränser man satt upp trots att hästen är rädd, vad ska man annars ha för nytta av dem? När hon är glad spelar det ju ingen roll vart hon går när jag leder henne, då är hon ju trygg oavsett.

Nåja, efter detta var det dags att åka och skriva kontrakt för hennes nästa hem så det bar iväg uppför Dalviksbacken och ut i skogen. Det var precis lika vackert som jag mindes det och efter att ha hälsat på Sava och Maja igen tillsammans med Kinna blev vi inbjudna på kaffe. Mums. Det ingick dessutom presentation av Ymer, en hund som tittade väldigt mycket på djungelboken när han var liten för han har lyssnat på baloo och är verkligen som en jättebamsing till björn! Men han var lika snäll och glad som stor. En liten svart panterkatt låg och sov i fåtöljen med så även Baghera var på plats. Men trots alla vilda och tama djur där så är det så lugnt och jag tror Danica kommer trivas så bra där så nu längtar jag tills det är dags att flytta henne, två veckor till är det ganska exakt. Två tentor och en transport ska vi klara av innan dess. En ren baggis jämfört med resande kor.

Nu är det fredagsmys

Idag gick det mycket bättre som tur var. Mamma tog en promenad bakom och med många tips från Karin gav vi oss iväg tillsammans. Det är bara att inte ge sig så ger hon sig. Ingen av oss vill ju egentligen bråka och hon är verkligen en mjuk och snäll häst så jag är helt övertygad om att det snart ger med sig, det största probelmet är antagligen mitt obefintliga tålamod. Mycket fredagsmys i stallet blev det i alla fall efteråt och vi var lika nöjda båda två tror jag!

Motgångar

Det känns lite motigt nu. Vi tränar och tränar med repgrimman och vissa saker har ju som sagt börjat lossna och vi har kunnat föra över det till ridningen men de sista dagarna nu så har hon gått tillbaka lite till att bete sig som i början, dvs köra sitt eget race. På banan går det fortfarande bra och hon lyssnar på halt och sväng (i alla fall nio gånger av tio) men igår var det så otroligt fint väder så jag tänkte att det vore snudd på straffbart att inte rida ut. Vi värmde upp på banan och allt gick bra men sen räckte det att vi kom 500 meter in i skogen. Jag vet inte om det är att hon testar eller att hon är rädd och osäker eller bara lat men hon ålar. Det är så jag kan beskriva det bäst. Hon följer inte stigen rakt fram utan slingrar sig och vi hamnar ute bland granarna och hej och hå. Sen kan två saker hända: jag kortar tyglarna och hon blir spänd och vi börjar bråka och hon vill springa iväg för det blir jobbigt för henne och då bråkar vi ännu mer eller så får hon ha kvar långa tyglar och så gör jag mitt bästa för att hon ska lyssna när jag styr med sätet och hon skiter i mig. Så vet man att på banan lyssnar hon både med långa och korta tyglar och har fokus på vad jag säger. Så nu är det lite tråkigt när man tar sig iväg till stallet, speciellt efter att ha tränat halt, skritt, sväng, halt, skritt, sväng i tjugo minuter och de andra rider förbi för att ta en lång runda i skogen och träna galoppintervall.
Det som känns jobbigast är att jag inte vet hur jag ska träna. Repgrimman gör att hon nu är en ängel att sköta om och att promenera med men det var inte en hund jag hade i åtanke när jag köpte en häst, så det gäller att hitta någon väg att överföra det till ridningen och det är där det brister. Tränarna jag testat är så inriktade på dressyrrörelserna i sig att själva helheten försvinner och då blir hon ännu mer spänd och svårare att kommunicera med. Men jag ska prata med Karin igen hade jag tänkt och se om hon har några råd att ge mig, jag vet ju att det bara är att kämpa på men det känns som en så otroligt lång väg kvar till de där ridturerna man längtar efter och målet att kunna galoppera i någorlunda tempo i skogen till sommaren kan man nog fet-glömma, kanske trava i lugnt tempo. Vi får se. 

Men hovslagaren var här imorse så nu åkte snösulorna och broddarna av och jag hoppas att motivationen återkommer tillsammans med vårsolen.

Tvärstopp

Nu har jag och Danica tränat och tränat på att stanna, svänga och följa john så att det sprutar ur våra öron så igår tänkte jag att va sjutton, nu tar vi en tur i skogen med repgrimman så får det bära eller brista. Finurlig som jag är har jag fixat till den genom att fästa två nyckelringar i knutarna vid nosryggen som passar jättebra att fästa repet i så har man ett bettlöst träns. Kände mig sjukt smart när jag kom på det ska jag erkänna!










Iväg kom vi och mjukt sneddade vi över vägen från sida till sida och inga problem dök upp. Förutom när vi skulle svänga av mot vägen till den längre skogsrundan och inte den minsta. Det blev en runda på åkern bredvid vägen medan vi diskuterade detta beslut men trollet fick ge sig när hon insåg att det skulle vara väldigt svårt att fortsätta på den korta rundan medan hennes huvud var fast i andra riktningen. Självbevarelsedrift tror jag det kallas. Så till skogen var det inga större problem och trots att hon var otålig så stod vi även still längre stunder och med någon tillrättavisning här och där så lyssnade hon verkligen. När jag säger till henne så drar jag ett snabbt men ganska rejält ryck i båda "tyglarna" och hon har därför lärt sig att när jag säger till den gången så är det sista varningen, sen blir det jobbigt om hon inte lyssnar och stannar, man kan ju få gå i cirklar då eller backa eller något riktigt jobbigt, så det lyssnar hon på. Hur mycket fick jag bevis på när vi kom nerför en backe och trollet, som är väldigt orädd i skogen i vanliga fall, helt plötsligt hoppade upp i luften då ett plastband precis i höjd med hennes huvud fångades av en stark vind och gick från att vara tyst och snällt till att smattra fanfarer. Jag blev lika överraskad och skrämd så samtidigt som Danica flög upp i luften ryckte hela jag till och mina händer for upp vilket ledde till att jag utan att mena det drog till och trollet tvärstannade. Precis vid plastbandet och trots att hon var skärrad. Det kändes som en så stor seger och att vi verkligen kommit en bit med förtroendet. Som bilderna visar fick hon en extra högiva att mumsa på när vi kom hem igen.

Uteritt i vårsolen

Idag var jag väldigt sugen på att testa våra nya kommandon ute i skogen för solen sken och snön smälte i stora floder. Det kändes lite nervöst att rida i bara repgrimman men samtidigt så är målet att kunna göra det i alla gångarter på långa tyglar så jag kompromissade genom att ta av nosgrimman på tränset och sen satte jag repgrimman över och hade de vanliga tyglarna vilades vid manken som en nödbroms ifall jag skulle märka att signalerna inte funkade mellan oss än.

Men i efterhand så hade jag inte behövt vara nervös, Danica lyssnade mycket mycket bättre på grimman och hon verkar ha mycket lättare för att förstå vad jag menar när jag styr med vikten och skänklarna och hon är inte alls lika hetsig och på tårna när hon får fria tyglar att röra sig med.
Även halterna fungerade jättebra och när hon stannat så stod hon still, något som aldrig hänt innan. Det är så skönt att den tid på marken vi har lagt ger resultat och man märker att hon lyssnar mer på mig. Men det är inte bara att hon är mer uppmärksam på mig, jag har också betydligt lättare att läsa av henne och kunna hantera situationerna lättare.Vi förstår varandra lite bättre helt enkelt.

Det känns faktiskt tryggare att rida i grimman än i tränset också för då vet jag att om vi stöter på problem så är det bara att sitta av och så har man alla redskap man behöver för att tackla det, det är nu mycket lättare att lugna ner oss båda med ett långt rep att tillgå.
Så nu är jag sjukt pepp på att lära mig mer och komma ännu närmare mitt fina lilla skogstroll <3

Slalom?! Det är väll bara att svänga hit och dit och vifta på rumpan!

Igår var det ny träning med Karin på banan och nu var det sadel på som gällde. Vi började med de vanliga övningarna från marken och sen passade jag på att skippa tränset och rida med repgrimma istället. Det gick jättebra och Danica fattade direkt vad det betydde att flytta sig undan för skänkeln och att tygeln på halsen betyder sväng. Hon var så duktig. Att jag sen själv var superförvirrad när vi började rida slalom och hela tiden lyckades ge fel hjälper vid fel tid och åt fel håll kan man ju knappast skylla på henne. Så det är nästan så att jag borde träna slalom själv från backen innan jag tvingar Danica att stå ut med min amnesi igen.

Vi fick även träna halter och det är väldigt nyttigt, jag vet det. Jag vet också att jag måste bli tuffare och verkligen kräva stopp när jag säger stopp så att det inte blir en dragkamp varje gång vi ska stå still. Hon är så duktig från marken nu och står still hur många minuter som helst men där tolererar jag inte heller att hon skuttar rundor, så det måste jag ta med mig när vi rider.

Att kunna stanna är så bra med för Karin menade på att varje gång hon ökar utan att jag vill det eller blir för stark eller nervös så ska jag stanna henne så att hon får tid att stanna upp och tänka över situationen. Hon tror (och jag håller med) att Danicas reaktion när hon inte förstår eller blir nervös eller känner sig obekväm i en situation är att springa iväg från den. Genom att stanna och be henne tänka istället så borde hon lugna ner sig med tiden, så det är bara att träna på.


I förrgår började jag med att longera och när jag tyckte att det fungerade som jag ville så testade jag att släppa henne lös och sedan be henne följa efter mig ändå. Jag hade inga direkt höga förväntningar om att det skulle funka men förutom en avvikning till fyrkantsspåret när Danica fick syn på grinden ut så följde hon efter med huvudet strax bakom min axel i alla kringelikrokar som jag "ledde" henne genom. Snacka om att bli glad när träningen fungerar!!