Händelserik dag

Igår jobbade jag i tolv timmar totalt så mamma ryckte in och hjälpte mig med Danica och såg till att hon fick mat och rent i boxen, det är ganska omständigt att ta sig dit från stan och ett storprojekt mäktade jag inte riktigt med. Det blev en hel del räknande av övningstentorna till den matematiska analysen istället, kanske inte den roligaste dagen men det gjorde att jag idag tog helledigt från både jobb och skola och bara ägnade mig åt saker som sovmorgon med egenvald bok, virkning på filten så den blir klar någon gång och en lång dag i stallet. Minisemester helt enkelt.

Det började som det också. Jag gav hästarna middagshö när jag kom upp och mockade och fixade lite medan de njöt av att fylla magarna i plusgraderna. När jag tog in Danica verkade hon vara på ett lugnt och gott humör och när vi red iväg var hon pigg men med fullt fokus på vad jag sa. Allt gick så bra. Hon stannade, vände över vägen och skrittade lugnt på långa tyglar så när vi kom till skogen bad jag henne trava några steg med, fortfarande på långa tyglar och hon travade så lugnt, så lugnt och saktade av när jag lutade mig bakåt och höjde handen en aning. Jag hade tänkt att vi skulle ta rundan längs ridspåret och få de läskiga stora gårdarna på hemvägen för det har funkat att gå förbi dem så innan och när vi kom till den första mötte vi en ryttare, jag tror inte trollet är riktigt med på hur det ser ut när en människa sitter på en häst, hon har ju nästan bara sett dem i vagnar bakom, för hon blir alltid på helspänn så fort vi möter hästekipage. Men hon stannade när jag bad henne och stod still och mer kan jag ju inte begära. Det fortsatte inne på första gården, hon var nervös men fullt hanterbar och lyssnade jättefint trots att hon tyckte att det var döläskigt så jag var jättestolt. Tills vi kom till gård nummer två. Ko-gården. Mitt på gårdsplanen stod en enorm lastbil med rampen nerfälld och kossorna lastades in. Redan på håll kände Danica lukten och tillsammans med den ovana synen, allmän nervositet kring hus och gårdar, en traktor som kom bakifrån och en konstig brevlåda så blev det helt enkelt för mycket. Hon fick tvärpanik. Jag lyckades sitta av på något vänster men hade noll kontakt med henne. Hon drog inte iväg helt men det var inte långt borta. När vi är mitt på gårdsplanen är visst alla (stackars!) kor inbankade i bilen och bönderna tittar upp och får syn på mig och mitt helsvettiga troll som jag försöker lugna ner bäst jag kan. När de ser detta och själva har djurvana så skulle man ju kunna få för sig att tro att de skulle ta det lugnt men tror man det så tror man fel. Istället slänger de igen varenda metalllucka de hittar bak på bilen och flinar vid varenda klang som ekar högt. Ibland har man faktiskt rätt att kalla folk idioter!

När vi väl passerat gården med alla benen i behåll ville jag ta tillbaka kontrollen och få bort paniken som håll tjejen i ett järngrepp, jag har aldrig sett en häst så spänd innan. Hennes näsborrar var enorma och hon exploderade av luft med jämna mellanrum och flåsade däremellan. Sidorna gick in och ut och hon stod inte still på hovarna många hundradelar i taget. Men jag ville ändå att hon skulle gå bakom mig, på ett behörigt avstånd (desto viktigare när hon hade noll koll på var hon trampade ner sina hovar någonstans) och stå still när jag stannade. Så efter ett par hundra meter vände jag och ställde henne så att hon var vänd mot gården och bad henne stå still där. Min tanke var att hon efter ett tag skulle lugna ner sig. Det gjorde hon inte. Efter tjugo minuter - en halvtimme hade jag en fortfarande lika nervös häst att handskas med så när hon sänkte huvudet en millimeter vände jag henne igen och gick hem. Det var ett evigt stannande och backande då hon nästan klev på mig hela tiden och det kändes som att all träning var som bortblåst men jag gjorde som Karin rått mig när jag kom tillbaka till stallet, jag satte på repgrimman över tränset och tog fem minuter på banan. Det räckte med en sekund så var mitt goa lilla skogstroll tillbaka och hon andades ut. Det var skönt att få det avslutet så att jag fick kontakt med henne igen då jag kände själv att jag varit ganska tuff i skogen. Men samtidigt så måste man kanske stå på sig och behålla de gränser man satt upp trots att hästen är rädd, vad ska man annars ha för nytta av dem? När hon är glad spelar det ju ingen roll vart hon går när jag leder henne, då är hon ju trygg oavsett.

Nåja, efter detta var det dags att åka och skriva kontrakt för hennes nästa hem så det bar iväg uppför Dalviksbacken och ut i skogen. Det var precis lika vackert som jag mindes det och efter att ha hälsat på Sava och Maja igen tillsammans med Kinna blev vi inbjudna på kaffe. Mums. Det ingick dessutom presentation av Ymer, en hund som tittade väldigt mycket på djungelboken när han var liten för han har lyssnat på baloo och är verkligen som en jättebamsing till björn! Men han var lika snäll och glad som stor. En liten svart panterkatt låg och sov i fåtöljen med så även Baghera var på plats. Men trots alla vilda och tama djur där så är det så lugnt och jag tror Danica kommer trivas så bra där så nu längtar jag tills det är dags att flytta henne, två veckor till är det ganska exakt. Två tentor och en transport ska vi klara av innan dess. En ren baggis jämfört med resande kor.