Det känns lite motigt nu. Vi tränar och tränar med repgrimman och vissa saker har ju som sagt börjat lossna och vi har kunnat föra över det till ridningen men de sista dagarna nu så har hon gått tillbaka lite till att bete sig som i början, dvs köra sitt eget race. På banan går det fortfarande bra och hon lyssnar på halt och sväng (i alla fall nio gånger av tio) men igår var det så otroligt fint väder så jag tänkte att det vore snudd på straffbart att inte rida ut. Vi värmde upp på banan och allt gick bra men sen räckte det att vi kom 500 meter in i skogen. Jag vet inte om det är att hon testar eller att hon är rädd och osäker eller bara lat men hon ålar. Det är så jag kan beskriva det bäst. Hon följer inte stigen rakt fram utan slingrar sig och vi hamnar ute bland granarna och hej och hå. Sen kan två saker hända: jag kortar tyglarna och hon blir spänd och vi börjar bråka och hon vill springa iväg för det blir jobbigt för henne och då bråkar vi ännu mer eller så får hon ha kvar långa tyglar och så gör jag mitt bästa för att hon ska lyssna när jag styr med sätet och hon skiter i mig. Så vet man att på banan lyssnar hon både med långa och korta tyglar och har fokus på vad jag säger. Så nu är det lite tråkigt när man tar sig iväg till stallet, speciellt efter att ha tränat halt, skritt, sväng, halt, skritt, sväng i tjugo minuter och de andra rider förbi för att ta en lång runda i skogen och träna galoppintervall.
Det som känns jobbigast är att jag inte vet hur jag ska träna. Repgrimman gör att hon nu är en ängel att sköta om och att promenera med men det var inte en hund jag hade i åtanke när jag köpte en häst, så det gäller att hitta någon väg att överföra det till ridningen och det är där det brister. Tränarna jag testat är så inriktade på dressyrrörelserna i sig att själva helheten försvinner och då blir hon ännu mer spänd och svårare att kommunicera med. Men jag ska prata med Karin igen hade jag tänkt och se om hon har några råd att ge mig, jag vet ju att det bara är att kämpa på men det känns som en så otroligt lång väg kvar till de där ridturerna man längtar efter och målet att kunna galoppera i någorlunda tempo i skogen till sommaren kan man nog fet-glömma, kanske trava i lugnt tempo. Vi får se.
Men hovslagaren var här imorse så nu åkte snösulorna och broddarna av och jag hoppas att motivationen återkommer tillsammans med vårsolen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar