Iväg kom vi och mjukt sneddade vi över vägen från sida till sida och inga problem dök upp. Förutom när vi skulle svänga av mot vägen till den längre skogsrundan och inte den minsta. Det blev en runda på åkern bredvid vägen medan vi diskuterade detta beslut men trollet fick ge sig när hon insåg att det skulle vara väldigt svårt att fortsätta på den korta rundan medan hennes huvud var fast i andra riktningen. Självbevarelsedrift tror jag det kallas. Så till skogen var det inga större problem och trots att hon var otålig så stod vi även still längre stunder och med någon tillrättavisning här och där så lyssnade hon verkligen. När jag säger till henne så drar jag ett snabbt men ganska rejält ryck i båda "tyglarna" och hon har därför lärt sig att när jag säger till den gången så är det sista varningen, sen blir det jobbigt om hon inte lyssnar och stannar, man kan ju få gå i cirklar då eller backa eller något riktigt jobbigt, så det lyssnar hon på. Hur mycket fick jag bevis på när vi kom nerför en backe och trollet, som är väldigt orädd i skogen i vanliga fall, helt plötsligt hoppade upp i luften då ett plastband precis i höjd med hennes huvud fångades av en stark vind och gick från att vara tyst och snällt till att smattra fanfarer. Jag blev lika överraskad och skrämd så samtidigt som Danica flög upp i luften ryckte hela jag till och mina händer for upp vilket ledde till att jag utan att mena det drog till och trollet tvärstannade. Precis vid plastbandet och trots att hon var skärrad. Det kändes som en så stor seger och att vi verkligen kommit en bit med förtroendet. Som bilderna visar fick hon en extra högiva att mumsa på när vi kom hem igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar