Join up

Idag har vi gjort vår första join up! Igår hade jag inte så mycket tid så vi tränade lite halt och flytta från skänkeln i paddocken vilket gick jättebra så för att inte tråka ut henne satt jag av och jobbade några minuter från marken. Vi slutade med att longera några varv och jag tyckte mig då ana en väldigt svag betoning på ena bakbenet och då hon har varit lite ovillig att lyfta ena bakbenet när man kratsar hovarna blev jag lite misstänksam. Så jag väntar med att rida ett tag och har bestämt tid med Karin som ska känna igenom henne ordentligt så att det inte är något som ligger och spökar i henne. Det är så små tecken hon visar så det är antagligen ingenting alls men det känns bättre att vara säker än att ångra sig efteråt.
Men jag börjar få lite slut på idéer om hur man kan variera övningarna i repgrimman. De vi jobbar med behöver vi jobba mycket mer med men det är inte så stimulerande att jobba med samma saker dag efter dag så jag tänkte att vi skulle testa att göra en join up på riktigt. Fram tills nu har jag fegat och haft henne i repet medan jag snarare longerar henne men med samma tänk som om hon varit lös. Skillnaden är att hon aldrig kan springa iväg från mig och blir hon okoncentrerad är det lätt att korrigera henne, men nu åkte stödhjulen av.
Först förstod hon inte alls att hon var lös utan gick snällt i sitt spår i skritt men när hon tittade bort drev jag på henne för att få uppmärksamhet och då gick det upp ett ljus för henne. Aha, jag kan slippa jobba genom att kuta bort från den här dåren. Sen bar det av. Hon blev bara piggare och piggare och jag fick jobba för att byta varv på henne med jämna mellanrum och hela tiden se till att det var jag som bestämde tempo och håll. Det är mycket svårare än det ser ut. Danica frustade som en trumpet och det ekade över hela stallplanen men efter ett tag hade hon sprungit av sig och började leta efter en möjlighet att sakta av. Jag fortsatte att driva på henne och de första gångerna exploderade hon bara jag höjde handen men allt eftersom sänkte hon huvudet och jag började bli mer passiv i mitt kroppsspråk. Varje gång hon stannade och vände sig mot mig med spetsade öron stannade jag helt och kallade på henne. Jag gav henne en stund men hon tog inte steget att lämna staketet och komma fram till mig så jag drev på henne igen och så tillslut så kom hon in. Då fick hon vila och pusta ut innan jag vände och gick och hon följde efter! Fram tills dess att hon hittade höstråna vid grinden, men då vände jag om, drev på henne bort från mig och snart var hon med. Efter tre gånger så kom hon in till mitten, stannde, föjde med när jag gick och när jag svängde och stannade när jag stannade. Det är coolt att hon fattar direkt vad jag menar när jag lär mig sätt att förklara för henne vad jag vill. Fokuserar jag på hennes bakben så springer hon, det är inga diskussioner. Flyttar jag fram blicken saktar hon av. Det gör att man förstår med vilket extremt förfinat kroppsspråk hästarna kommunicerar med varandra. Trots att de är så stora djur är de extremt känsliga för signaler och den här månaden har Danica lärt mig otroligt mycket, både om sig själv och om hästar, och inte tvärtom. Det ska bli spännande imorgon och se hur hon reagerar när jag kommer i hagen.