Kan man explodera av glädje? Det känns så ibland. Idag var jag nära. Idag var en dag när allting bara gick helt rätt. Jag hade utsläppet och efter att ha lotsat ut Myran och Nickan i hagen pysslade jag med Danica och satte sedan på repgrimman. Klockan var bara åtta-halv nio men solen sken och hade redan börjat värma lite, hela skogen kvittrade och träden gnisslade, det lät som att de långsamt sträckte på sig efter att ha sovit en lång tid, vilket de ju också har. Träningarna på banan börjar gå så bra så ofta nu så jag vill trappa upp svårighetsgraden lite och utmana henne genom att hitta samma lugn och kommunikation i skogen. I början var hon väldigt okoncentrerad på banan med så det ska inte vara en omöjlighet tycker jag, det kanske tar längre tid i och med att väder och vind ändras hela tiden, man går till olika platser och ingen dag är den andra lik men man blir bra på det man övar på.
Det är dock isgata i skogen och då jag har bestämt att det nu är vår så har trollet inga sulor eller broddar på sig längre så det kändes som att vi kanske skulle hålla oss lite borta från den värsta halkan men alla asfaltsvägar är helt rena så vi började gå bort från stallet längs vägen helt enkelt. En bit bort har jag sedan innan spanat in en bokdunge som jag nu tänkte att vi skulle gå till, det tar bara tjugo minuter dit ungefär så det kändes ganska lagom. På vägen gick hon supersnällt i linan och när jag tittade bak på henne så hon riktigt nöjd ut, det finns inget bättre ord, utan helt och fullt nöjd. När vi svängt av efter lexarp stod det en stor traktor och lyfte stockar från flaket och staplade dem i diket och jag blev lite fundersam på om jag skulle vänta tills den var klar eller inte men kände att det var onödigt för vem vet, den kunde ju stå där en timme till. Så jag fortsatte gå utan att slå av på tempot och utan att korta repet eller ändra någonting och trollet traskade lugnt efter. Vi har mött liknande situationer nr vi ridit ut och då har hon blivit väldigt spänd men nu luktade hon lite på en stock och ruskade bara på huvudet. Det kändes som en stor seger. Men jag har märkt att när man rider ut med andra och hon går efter en annan häst är hon som en filbunke men sätter man henne först blir hon väldigt "på tårna". Detsamma gäller tydligen från marken. Jag funderar på om det har att göra med att hon är en ranglåg häst naturligt och därför trivs med att hålla sig i bakgrunden och hellre lita på andras omdöme. Jag vet inte men jag är stolt över att hon verkar tycka att mitt omdöme är att lita på!
När vi kom fram till dungen busade jag runt lite med henne, snurrade runt träd, lekte kurragömma, klev över stockar och cirkeltränade. Volten var det hon tyckte var svårast, då gick hon och kikade åt massa olika håll och hade svårt att koncentrera sig på var jag befann mig och att hålla sig på spåret så det blev mer utav en oval men några varv runt i varje varv och några stopp blev det och just att träna på volten är det hon har tyckt vara svårast att förstå på banan med så det är kanske inte så konstigt att hon inte är helt med på vad jag menar än.
Vi gick över någon mer stock efteråt och sen vände jag och fick ett infall, jag har inte kunnat få henne att följa efter mig i trav på banan utan att hon stretar emot men igår gick det så bra med "följa John" i paddocken och hon var så uppmärksam på mig så jag började helt enkelt springa och hon följde efter i trav med öronen glatt spetsade. När jag stannade och berättade att hon var den utan tvekan finaste hästen som någonsin funnits ruskade hon på huvudet och verkade tycka att det hela var stenkul. Så nu är platsen döpt till busdungen och det blir nog någon mer vända dit innan flytten kan jag tro!
På hemvägen möttes vi av den enorma blåa traktorn som är känd i hela trakten. Bonden som äger den kör som en idiot och både bilister, hundägare och hästar får kasta sig av vägen när han kommer. Som tur var så var dikesgrenen ganska bred precis där vi möte honom så jag ställde mig så långt ut i kanten som möjligt. Han drog förbi med monstret och något slags enormt skördesläp och jag kan inte klandra trollet för att hon blev orolig, det finns inte en häst på miljonen som inte reagerar på 400 ton gasar förbi två meter ifrån en. Det som jag blev glad över var att när hon tog ett par oroliga steg framåt så gick hon inte bort från mig utan som i en cirkel och när han var borta stod hon nervöst kvar. Jag pratade lite med henne och gjorde en snabb övning i att backa och vända, hon lyssnade direkt och sen gick vi hem som att inget hade hänt. En större skillnad från söndagens panikupplevelse kan man inte få.
Vissa dagar är som sagt nästan för bra för att vara sanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar