Träning på vattengraven

Skola och hästägande går ihop bra när man är ytterst morgonpigg. Jag går ofta frivilligt upp vid sjutiden och därför blir det morgonturer i skogen med pållen innan verkligheten kallar. Särskilt poetisk är jag inte men det är otroligt vackert att cykla längs landsvägen i morgonsolen när spindelnäten glittrar av dagg och hela skogen är stilla. Det finns verkligen värre sätt att börja dagen.

Idag var just en sådan dag då jag var upp i stallet vid åtta, för sadeln måste ju invigas! Vi skrittade en runda på en halvtimme ungefär. Först var det den läskiga gården som man ska igenom men inga mopsar hade vaknat idag så med mer eller mindre övertygande övertalning kom vi förbi den och fram till skogen.

Danica är en väldigt rättvis madam och när hon stannade på stigen ca 30 meter från asfaltsvägen hem och vägrade fortsätta förstod jag först inte alls vad som var problemet. Men efter några lönlösa försök att driva på henne hoppade jag av och skulle leda henne till vägen. Det var först när jag landade med ett plask i gräset som jag förstod henne. Det var 30 ynka meter men det var 30 väldigt blöta meter. Och om Danica skulle behöva blöta ner benen tänkte hon minsann inte vara den enda av oss två att göra det. Så det var bara att le och träna på sina klädsimskunskaper. Måste erkänna att de sista två meterna tog vi båda i varsitt lååångt språng. Efter detta så var hemvägen iaf en dans på rosor. Kunde glädja mig med att hennes blöta ben iaf var mycket mindre svullna ben. Lerinpackningar kanske ska bli en standardmedicinering i framtiden?!

Hagen de går i nu är helt fantastisk med. De får klättra över stockar och stenar och varje gång man vill ha det bästa gräset måste man gå upp för en lång backe, gratisträning ett-noll. Tyvärr så betyder det att även jag måste gå uppför backen när jag vill ta in henne.. blöt och trött. Men rättvist är det.

Gulaschgalopp

Nu hänger det en sprillans ny sadel i stallet med stigbyglar och schabrak och allt. Nu har vi ingen ursäkt längre för att bara stå och mysa bort eftermiddagarna i stallet, det börjar bli dags att jobba med den där magen. När jag hade Danica på prövotid fick jag låna en sadel som passade och den sadelgjorden var på 1 m. När jag provred passade den och efter ett par dagar hemma var den för trång. Jag köpte därför en 10 cm längre gjord till den nya sadeln men nu var till och med den för trång. Motion är därför väldigt välbehövligt antar jag. Inte för att Danica klagar, hon tar varenda chans hon kan få för att få nypa till sig en tugga gräs, äpplen har jag lyckats truga i henne ur handen, annars ratar hon allt vad godis heter. Visst är det ganska bra men det var snopet när man kom upp en fredag och ville mumsa medhavd massäck själv och låta pållen bli lite bortskämd och så Gillar Hon Inte Godis..!!!! Illa. Men äpplen gick bra som sagt. Men bara ett. Suck. En häst som tänker på figuren, och samtidigt växer ur sina sadelgjordar en efter en. Slutar inte detta kommer jag få lägga mer pengar på sadelgjordar än på hästen.

Därför blev jag också ganska glad när stallägaren berättade att det var dags att byta hage för dem. Den de ska gå i nu är mycket mer kuperad och de kommer få gå upp och ner och över stenar för att få i sig allt gräs så lite gratisträning hoppas vi på. Sen är det ju alltid lite extra spännande med en hage man inte har varit i. Nu har det regnat något så infernaliskt de senaste veckorna och backarna var ganska hala men Danica travade på ändå tills hon kom till slutet av backen och gräset övergick från vattenrutchbana till gräsgulasch. Då var det högsta växeln för att komma ur kladdet och mitt i all iver blev det ett par galoppsprång i benen. Bra att lägga på minnet, för omställning av travare tag 5 skopor ösregn, 1 skopa nerförsbacke, 2 skedar ny hage och låt sjuda i fem minuter. Resultat: Galopp. Borde vara lätt som en plätt!

Smutsjobb

Stallets ägare ska resa bort i helgen och därför får hästarna en lyxig tillvaro med öppningen till hagen med det höga saftiga gräset tillgängligt hela dygnet om. I vanliga fall flyttar Karin över hästarna varje morgon så att de får gå på bantningsgräset på dagarna och bara mumsa på natten, men inte denna helgen inte. Danica var lite motvillig därför av förståliga skäl att gå ut från hagen men efter att tillräckligt många gånger ha fått gå runt, runt, runt insåg hon att gräset iaf inte gick att äta när man snurrar och att det är betydligt lättare att gå framåt än att leka karusellhäst.

Mätte ut hennes rygg för sadelköpet i stallet och jag har en pålle med vid rygg, normal bomhöjd och behöver själv 17" sits, allroundmodell vill jag ha och kan man tänka sig att det var precis en sådan de hade i lager på hööks i Jönköping. Lycka! Imorgon blir det sadelköp och sen blir det ridning. Som tur var bestämde jag mig för att tafatt kommunicera med Danica i paddocken idag för hade jag gett mig på att hoppa upp i sadeln för första gången där hade jag åkt i backen! Ojojoj vad läskig en liten mörk jordhög kan vara när den ligger bredvid en stallvägg, ni kan bara ana!!! Men efter ett par varv med lugna ord och mycket ljudligt frustande av Danica var den inte så spektakulär heller. Otroligt nog lyckades jag faktiskt säga kom, backa och sväng på Danicaspråk med och därför gjorde det inte så mycket att det började spöregna efter en kvart, en så stolt språkamatör var det längesedan någon såg till. Danica var däremot ytterst butter av att behöva gå ut till hagen i regnet och bli blöööt, tvi för!

Tänkte vänta ut skuren och göra nytta under tiden och tog därför fram putsgrejerna och högg in på tränset och tyglarna. En timme senare trampade jag hemmåt i det allt mer ökande regnet med ett måttligt insmort träns och själv helt nerkladdad i mjukgörande bivax. Mina händer blir nog aldrig rena igen.

Konsten att mopsa sig

Prisa liniment och promenader! Idag var svullnaden mycket bättre så någon eller några dagar till med rosmarindoftande ben får hästen klara av så ska det vara bra sen. Skippade tränset idag med och trots blåsten och halvregnet så blev halvtimmespromenaden just en halvtimmespromenad. Det var mycket spännande att kolla på längs vägen, ibland lite för spännande om jag får ha något att säga till om, men när vi kom tillbaka till stallet så var vi kolugna igen och då kan inte ens den gula stallhunden Bob skrämma oss. Inte för att det skulle vara någon risk ändå, Bob är, väldigt olyckligtvis för en stallhund, rädd för att komma nära hästar så Danicas nyfikna puffar fick Bob att snabbt vända sig om gå så långt bort som kopplet räckte innan han satte sig ner och med jämna mellanrum oroligt kollade på det stora bruna monstret i stallgången.

Danica gjorde de flesta olika försök man kan komma på för att få kika närmare på den flyende labradoren och hade helt uppenbarligen inte gjort kopplingen mellan bobs gula och lockande yttre och den livsfarliga lilla mopsen som vi mötte längs promenaden. Nåja, man ska inte döma hunden efter håren och jag kan hålla med om att det inte finns mycket som går upp mot en mops utseende när man pratar skrämmande saker!

Det är en blåsig sommar vi har!

Cykeln blåste nästan av vägen idag när jag tog mig upp för den sega lutningen mot stallet. Isch och fy för det. Eller, motvind är segt men annars är det ganska skönt när det blåser, det tyckte inte Danica dock. Vet inte om det var hela grejen med nytt träns och bett eller om ljudet av att hela skogen var uppe och sprang med träd som trillade ner som gjorde världen till en väldigt farlig plats att promenera i, summan av kardemumman var att vår halvtimmes promenad i skogen kortades ner till tio minuter längs vägen och sedan bara mys i stallet, båda två var nog ganska glada för det om sanningen ska fram.

Pållan har dessutom gått och snubblat till i hagen också så är lite svullen på ena bakbenet. Sadeln har inte kommit än så på det hela taget passar promenader ganska bra för oss nu, om vi inte blir uppätna på vägen av hungriga orcher som befolkar håligheterna under trädrötterna. De är ganska ökända uppe vid ikhp-stugan, jag kan iaf inte hitta någon annan anledning till att alla man möter i skogen kutar på som idioter, ingen kan ju vid sina sinnens fulla bruk frivilligt springa runt som en blådåre bland blåbärsrisen. Nej Danica har helt rätt, en blåsig skog är rent ut sagt livshotande att ge sig in i, tur att det finns liniment för svullna ben och asfaltsvägar att traska runt på istället för orchstigar.

Trötterstund har snark i mun

Alicia Johansson: Hästägare. Låter onekligen väldigt bra. Funderar skarpt på att trycka upp visitkort bara för att! Funderar dock på om man skulle skriva Alicia Johansson - Hästägare eller Hästägare - Alicia Johansson. Hmm. Tåls att tänkas på. Innan dess blir det nog en skylt att sätta på boxdörren.

Som man kanske kan förstå så skrevs det under papper idag så allt är fixfärdigt! Känns jättehärligt, drömmar är ingenting man räknar med ska gå i uppfyllelse men ibland har man turen att leva i en Askungensaga.

Det var en ganska rörig start på dagen. Igår var jag och handlade massa ditt och datt men mest dutt som man kan behöva ha för att ta hand om en fyrbening. Kände mig sedan som den mest händige personen i hela världen efter att själv ha skruvat ihop en trähylla till stallet med, hör och häpna, en skruvdragare! Händighetspoäng till mig. Den vinglar som en fjortonåring i stilettklackar men den står upp och det är ju ändå det som räknas. Allt detta skulle dock till stallet idag så efter att pustande ha tryckt och tryckt på bakluckan (silvertejpen brände i bakfickan) fick spännbanden dras fram och bilen rullade backen upp med fladdrande plastpåsar och hyllben viftandes efter sig.

Danica visade en ny sida av sin personlighet idag med, hon är uppenbarligen väldigt morgontrött och klockan tio på morgonen på en söndag är uppenbarligen en mycket ohuman tid för att komma sättandes med grimskaft till hagen. Min vanligtvis sjusovandesyster hade mycket stor förståelse för detta men jag som är uppe och snurrar vid sex varje morgon och redan hade hällt i mig två enorma koppar kaffe studsade på tårna. Detta bekom inte pållen det minsta utan efter att vi diskuterat ett tag om hur man bäst får upp 400 kg hästmage från marken och kommit fram till att lite puffar på halsen skulle vara en bra början hade Danica inga planer på att vakna utan drog istället förnöjt igång en snarkkonsert och la sig tillrätta. Längst ner kan man se hur världens tröttaste häst ser ut.

Danica sov vidare tills dess att hennes ägare kom men då knäpptes grimskaftet på och hon fick lunka med till stallet. Undrar hur hästar hade reagerat på koffein? Man kan alltid mala ner en ask tabletter i vattenhinken och se vad som händer, men tror inte att jag skulle ha lust att rida på någon månad efter det.. Borde vara ganska effektivt innan tävling men det kanske syns på blodprov.. Borde ta och kolla upp det här. Annars skulle man kunna starta ett eget träningsstall med kaffeknarkande travare och strunta i allt vad ingenjörsutbildning heter. Måste säga att tanken är ganska så lockande.

Medan jag pratade med ägaren började vanja reda upp tösens långa man som jag inte riktigt haft ork att ta tag i under veckan. Det tog ganska så exakt en hel timme för min ytterst pedantiska syster att få den i ett så glänsande skick som hon kunde vara nöjd med, någon som då inte var nöjd var en ytterst otålig Danica som stod helt stilla men gav vanja en bestämd puff i magen med jämna mellanrum, bara för att! Det är inte lätt att bli väckt för tidigt.

Som tur var så fanns hagen kvar och den som missar sovmorgon har ju i alla fall alltid förmiddagsvilan, eftermiddagsluren, siestan och nattsömnen att se fram emot.

Don't follow the lights!!!

Dags för en liten ridtur igen och det fick bli samma lilla runda för att kolla om ponnierna fortfarande lömskade runt på andra sidan den smala tråden till staket. Det gjorde de men idag hade de dagen till ära varsitt täcke på sig i grälla färger och dååå är det ju ingen fara. Självlysande ponnier är ju lika ofarliga som morötter, coola bananer!

Vad jag kom på ungefär 200 meter försent var dock att det hade regnat hela natten och den smala skogsstigen hade därmed snabbt förvandlats ifrån grönskande tunnel med mjuka barr på marken till ett officiellt träsk där varje snudd mot ovanhängande grenar gav upphov till nya störtskurar, naturligtvis rakt ner längs min oskyddade nacke, gulligt värre -.-' Som tur var såg vi inte till några ljus längs träskmarken, slapp trilla ner bland döda orcher och klarade oss mer eller mindre torra från tuva till tuva. Danica klaffsade lätt missnöjd vägen fram och frustade länge och otroligt nöjt när vi kom ut till asfalten igen. Det är en liten stadszebra jag fått hem till stallet, får hon välja själv är det bara asfalt som gäller. Där finns det ju dessutom bilar och att försöka springa ikapp med de som passerar är ett mycket roligt sätt att liva upp de sega skrittpassen, tjoho!

Har även införskaffat det mesta i utrustningsväg förutom sadel och regntäcke nu med. Tränset ser enormt ut till hennes lilla nos men jag får testa imorgon så får vi se. Blir en period av promenader nu innan sadeln kommer också. Tusan också, jag visste att jag skulle bli tvungen att skaffa mig något av acceptabel kondition när jag gav mig in i det här..

Första ridturen

Med Myrans sadelgjord spänd på de yttersta hålen satt sadeln där den skulle idag (kom ihåg att myran är 165 cm hög med 25 % ardenner i sig..!) och ut i skogen var det som gällde, både traktorn och markbommen har tydligen bestämt sig för att bosätta sig i paddocken. Mamma fick sig en rejäl morgontur halvspringandes bredvid medan jag latade mig på hästryggen med långa tyglar, livet är inte alltid rättvist ^^

Helt själv traskade Danica förbi bilar, träd, buskar och hästgårdar. Vi gick under granar som nästan sopade mig av hästryggen utan att hon tvekade och vägskyltar i skarpa färger med. Men sen.. ojojoj. Det står två små, små ponnyer i en hage bredvid vägen. Finns det något så läskigt som små ponnyer som skiter fullständigt i en och bara betar gräs? Bäst att stanna och frusta riktigt ordentligt åt dem, de är ju luriga de där små liven. Det var skönt att komma tillbaka till stallets vrå och den mjuka tröstande borsten efter den upplevelsen, då kan man ju även passa på att hämnas lite lätt med att bajsa i stallgången igen innan man nöjt lufsar ut i hagen.

Spänningsproblem á la upprepning

Idag skulle det varit premiär. Första ridturen nu jäklar! Eller tja.. en skrittrunda i paddocken var tanken iaf. Tills jag glatt visslande svängde in min överlastade cykel (fastspänd låda med ridhjälm, säkerhetsväst, grimskaft och allmänt gojs räknas som grov överbelastning!) på gårdsplanen så står det en traktor i paddocken. I en vanlig paddock hade man nog fått plats men i denna paddocken så tog den halva av hela ridbara ytan. Men man kan ju kanske rida ändå tänkte jag och tog lite sakta upp visslingen igen och började projektet flytta lasten från stackars liten cykel till ekande tomt lagringsutrymme i stallet.

Vem tror att planen gick i stöpet? Grattis, du har just vunnit högst vinsten! För det visade sig att jag inte hade behövt ägna traktorn en tanke utan det verkliga problemet är att hästen spänner upp magen på ett helt abnormt sätt och då kan man bara drömma om att kunna spänna sadelgjorden! Trixy som Gollum skulle sagt. Och ja.. gröngräset gjorde kanske sitt med men det säger vi inte högt, hästar ska vara mulliga mkeyy!! Undrar dock vad de andra i stallet säger om jag fick för mig att smyga in x antal paket med actimel i hagen för att motverka uppsvällda magar..?!

Fick bli en liten promenad i paddocken och titta på traktorn (fast det var inte den jättestora illröda traktorn som skulle visa sig vara monstret där utan den lilla lilla vita björkstammen som fungerar som markbom i vanliga fall. Denna lilla pinne fick nu befodran till översta mördarträd men vi överlevde som tur var även om det var på håret) och sedan lite extra mys i stallet innan Myran, nästan avliden av separationsångest, lycklig fick återse sin nya vän. Så ingen ridtur men vem kan klaga när man får mer tid att göra absolut ingenting annat än att klappa hästen på halsen medan den njuter av en enda liten sommarsolstråle? Ibland är det bra att planer går i krash. Så där fick min f.d engelskalärare så hon teg, citat: "failing to plan is planning to fail", snacka om feltänk!

Spänningsproblem

Idag var det bara borstning som stod på schemat, fantasifullt till max. Men det var väldigt skönt att kunna gå fram till henne i hagen, klappa henne och sätta på grimskaftet utan problem.

På tal om grimskaft, snacka om att köpa fel lina! Jag ville ha ett 3,5 m långt bomullsgrimskaft för jag har snöat in i texter om NH och som glad amatör ska jag nu utsätta min stackars häst för tarvliga försök till kommunikation. Typ: Fint väder idag eller hur?! Hon kommer officiellt avsky mig. Men ändå. För att över huvudtaget börja med detta så behöver man alltså den här sortens grimskaft så jag åkte till hööks och de hade faktiskt en variant, vit av alla färger man kan ha på en sak man slänger i den ytterst rensopade stallgången -.- Linan är bra, finemang, inga problem (utom färgen då) men knäppet. Skoja min doja.. man behöver en tvåhandsfattning för att rubba öppningen och när man med ett segdraget uuuuuuff får upp spännet har hästen sedan länge tröttnat och vankat bort till andra änden av hagen med grimma, huvud och allt. sen kan man ju springa där och vifta med ett öppet grimskaft i båda händerna tills man återigen får komma nära hästen och då har det jäkla spännet sedan länge smällt ihop igen med ett hånande klick.

Inne i stallet var det iaf en mycket lugnare häst som stod, verkar inte som att veterinärens pillande gav några bestående men som tur var. Paddocken fick hon titta på i några varv, den var ytterst läskig och man gjorde bäst i att ta sig därifrån så snabbt som möjligt. Så mycket för att hästar vet precis vad man menar när man lutar sig lite bakåt på hälarna och lugnt drar i skaftet, tss...

Ägare utdömd pga andnöd

Klockan ringde prydligt vid fem i åtta i morse med för den trevliga morgonvanan att ringa veterinären kunde jag ju bara inte gå miste om..! Så efter återigen mycket tjat och gnat i luren fick jag slutligen beskedet att min oviktiga besiktning slutligen skulle prioriteras och de skulle höra av sig. Succé! Förvånandsvärt nog hörde de faktiskt av sig med och fyra timmar senare rullade de in på gårdsplanen.

Då hade jag tillbringat min första dag som hästägare med min första egna häst genom att borsta lite , prata lite och springa och hämta livvakten för att säkert försäkra pållan om att stallet inte skulle hoppa upp och bita henne i baken.

Jag fick sedan under veterinärens bistra uppsikt leda ut en skeptisk häst på gårdsplanen springa åt alla håll och kanter med henne (med en kondis som är lika med obefintlig, konstigt att han inte dömde ut mig..!) lyfta på ben och springa mer åt andra håll och kanter och allmänt se ut som flåsande flodhäst dragandes med förbryllad långbening.

Efter denna uppvisning tog vi in henne i stallet till Myrans vaktande ögon och återigen klämdes det, öppnades munnar, hummades och kollades.

Slutdom: Sto utan anmärkning med ovanligt bra benställning för en travare och lite småfet. Värre kunde det verkligen ha gått! Så om flickan nu kommer till ro och kan tänka sig att stanna så är iaf inte något dumt försäkringsbolag i vägen för ett köp!!!

Frågan är bara, vad sjutton gör man med en egen häst?

Värdet av en personlig livvakt

Uppe i stallet där Danica nu kommer bo står det två ston sedan innan, Myran och Nickan. Om jag bara hade kunnat förklara detta för försäkringsbolaget så hade allting gått så mycket smidigare. Saken är den att när så Danica äntligen kom hade Nickan snällt fått placera sig i boxen i stallet och kvar i hagen stod en ensam Myran vars 25 % ardennerblod gör sig påminda av hennes goa runda gräsmage som hon har haft hela sommaren på sig att jobba upp. Men inte bara var det en sommarrund häst som mötte Danica utan även en väldigt snäll sådan. Så efter de sedvanliga stotjuten, ett par varv i hagen och slängar med frambenen kom båda hästarna snabbt på att de hade ett stort gemensamt intresse: gräs! Frid och fröjd och dags för Nickan att göra entré.

Nickan vars mage är precis lika påverkad av sommarens fröjder som Myrans men med ett mycket större behov av att bossa runt andra. Ensam som herre på täppan och trivsam i sin roll var hon inte den som tänkte låta någon fånig smalbening ändra på detta, full fart framåt med andra ord! Tills det sa tjong och Myrans bakhovar placerade sig som en mur på Nickans bringa. Ytterligare ett par varv senare där Danica bara behövde hålla sig på rätt sida Myran så gav Nickans flås upp och hon traskade iväg till den nyöppnade delen av hagen full med nytt grönt gräs med attityden "det var ändå det här jag ville mest ändå".

Danica och Myran kunde återgå till gemensamma betraktelser av den extrema grönheten i tillvaron medan de beundrande smakade på varandras grimmor och kissade i brunstig lycka.

Oooooch tagning

Scen 1: En regnig kväll i mitten av Augusti. Två bilar rullar in på en tom bensinmack. Förarna stiger ur och går varandra halvt till mötes, några korta fraser utbytes och den ena bilen följer sedan efter den andra bort i dimman

Scen 2: Två bilar stannar på en tom grusplan utanför en lada. Förarna stiger ur och den ena är tätt följd av tre andra personer. Återigen går de två olika följena mot varandra och ett längre samtal inleds vilket avslutas med att den ena föraren lämnar över ett ihopvikt papper och mottar ett vitt kuvert. Denne försvinner sedan in bakom släpet till bilen och i nästa stund byter ett grimskaft med tillhörande fyrbening ägare.

Sensmoral: De som trodde att hästvärlden var en gullig plats för nioåriga småflickor har inte sett de vrak med söndermockade ryggar, stelfrusna fingrar och lera till knävecken som hasar sig över öde gårdsplaner vid halv elva tiden på svinkalla vinternätter med tankarna strövande på om inte en halvt kilo betfor inte vore bättre i slutändan ändå?!

Hästar är en farlig drog och varje dag blir fler och fler människor i världen som besatta av lukten av urinindränkt halm och läderputs. Det börjar som en oskyldig hobby med ridlektioner någon gång i veckan och insvepta i nosludd studsar lyckliga barn ovetande in i ett beroende som slutar i grov abstinens om de inte dagligen får köra in näsan i en sträv hästman. De ger upp inkomst och socialt liv enbart för detta beroende och inget ger upphov till ett större leende hos dessa människor än när ett grimskaft byter hand och de gjort sig skyldiga till innehav av fyrbeningen.

Leve revolutionen

Skrev för någon dag sedan att jag håller på att läsa Perfekt uppförande av Kelly Marks. Detta är enligt mig en av de bästa böckerna som skrivits om hästar, hur de fungerar och hur man kan vistas med dem istället för runt dem. Titeln är lätt avskräckande, det låter som fascismens intågande i hästvärlden (om man nu inte tycker att den redan är där med fokus på renrasighet, tävlingsprestationer genom spörapp och sporrar samt målet av total kontroll av andra levande varelser).

Hästfolk har ett rykte om sig att vara en speciell typ av människor, jag funderar på om det är så att många drar sig till ridsporten för de har ett behov av att dominera över andra och hästar därmed är ett lovligt byte. Tyvärr både för hästarna och de andra som håller till i stall sprider de här mini-Mussolinisarna dåliga vibbar i hela nejden på samma sätt som melodifestivalen förpestar musikscenen och får många att dra sig för att överhuvudtaget gå till stallet. Till denna kategori hästfolk hör dock inte Kelly Marks till.

KM grundade föreningen Intelligent Horsemanship (finns under länken www.intelligenthorsemanship.co.uk om man är intresserad av att kika in den) som bygger på ett sätt att kommunicera med hästen genom kroppsspråket vilket hästar använder för att prata med varandra. Hon är inspirerad av Monty Roberts som många känner igen som inspiration till "mannen som kunde tala med hästar" (är inte Scarlett Johanson seriöst söt i den rollen?!). Men enligt mig så är KMs bok mycket mer jordnära och övningarna känns lättfattliga och genomförbara även för en idiot som bara håller ett långt rep i ena änden och har en myyyycket förbryllad häst i den andra.

Alla som är intresserad av Natrual Horsemanship och beundrare av Monty Roberts kan jag rekommendera slänga ett getöga på Kelly Marks. Skillnaden mellan de två ovan nämnda "hästviskarna" är att medan Roberts förespråkar en grund i Join Up så bygger Marks upp en relation till hästen först genom grundläggande övningar. Hon förklarar hur dessa uppfattas av hästen och vad man kan göra om det går fel. Hon betonar även att alla övningar måste anpassas efter hästen och att ägaren därmed ska utnyttja sin egen uppfinningsrikedom (vad är det för fel på att börja med att blåsa varmluft från en hårfön på en häst som inte gillar när man berör öronen?). Överhuvudtaget förespråkar hon att det är upp till ägaren att hitta sin egen nivå i arbetet med hästen och att det viktigaste trots allt är att man tillsammans har en fungerande relation i vardagen.

Monty Roberts har sin grund i arbetet med vilda mustanger och att han därmed jobbar med hästen fri först är inte så svårt att förstå, inte heller att han behöver få ett väldigt starkt förtroende från hästen innan han går vidare med sitt arbete. Det han gör är helt fantastiskt och jag är sjukt imponerad av honom men han har jobbat med hästar i hela sitt liv, jämför det med Hej jag heter Alicia och jag gillar att klappa på hästar ibland när de äter gräs. Tyvärr så brukar gräset ofta också vara mycket mer intressant för hästen än mina viftande försök till fungerande relation men tills dess att jag barrikaderar in mig och hästen i gruspaddocken med skylten "Revolution pågår" så är (mat)mutor ett otroligt effektivt system i småfascistiska samhällen.

Ett dygn och 21 timmar kvar..!

Försäkringsträsket

Är det någon annan som någon gång försökt försäkra en häst? Det är ett martyruppdrag på högsta nivå! Först måste man i vanlig ordning välja bolag. Hm okej. Kolla tv reklam för förslag på utbudet. När man lyckats få ner antalet val till två tre stycken kan man göra preliminära kostandsuträckningar (och ja, man måste ha läst avancerad försäkringskunskap ö på universitetsnivå för att reda ut begreppen) hos de olika bolagen. Okej, vad vill du försäkra? En häst! När fyller din häst år? Hur stor är hästen? Vilken ras är den? Hur gammal är du? Allt leder till bottenfrågan: Kommer du ta ut en stackars halt nittonårig undernärd häststackare på fälttävlansbanan i Falsterbo nästa sommar och vi får betala för att reda ut skiten?

Så när man snällt försäkrat datorn om att så inte är fallet kommer man till valet av försäkringsnivå, hurra, snart klar! Trodde du ja. Vill du ha hästen livsförsäkrad, användningsförsäkrad, delvis försäkrad eller fullt försäkrad? Vill du att vi ska betala för veterinärens resor? Kan du stå för medicin själv? Med detta valet betalar vi för hältundersökning som inte beror på något som hände i hagen, stallet, under ridturen eller i transporten. Kadavertransporten för du på köpet för att du väljer vårat bolag, snällt va?! Summan av kardemumman är att det blir lika dyrt att försäkra hästen som att köpa den och då är man ändå inte säker på att få det skydd som man vill ha, typiskt försäkringsbolag, men vågar man chansa på att inget händer?

Läser boken Perfekt uppförande av Kelly Marks för tillfället (som jag rekommenderar starkt, mer om den någon annan dag) och hon tar upp ansvaret man har inte bara för hästens liv utan även för dess död. Jag kan hålla med henne om att det mest skonsamma i många lägen kanske är att avliva hästen istället för att låta den genomlida ett års konvalecens och sedan ändå inte bli helt bra kanske men ställer mig samtidigt frågan om varför detta gäller för hästar men inte människor. Lite hårddraget kanske. Men man måste samtidigt vara beredd på att trots att man med fingrarna djupt nergrävda i hårbotten och fötterna akut bankande mot golvet slänger datorn i väggen (den är naturligtvis försäkrad) och ringer uppgivet till försäkringsbolaget och ber om det starkaste de har. Dubbelt upp. Full? Ja naturligtvis, det är alltid målet. Full-försäkring är väll alla nyktert tänkande förstagångshästägares val?! För lets face it, vem har hjärta att skicka in hästen i en kadavertransport om det finns en möjlighet att den kan klara sig och sedan få leva ett glassig liv i gröngräset? Så ett steg från omedelbart självmord strök jag leende försäkring från listan av saker som skulle klaras av innan måndag.

Prisa internet

Vad gjorde man innan internet slog ut de flesta andra informationskällor? Jag erkänner att jag är uppvuxen med internet som ständigt fungerande, lättillgänglig och allvetande guru men jag förstår verkligen inte hur man klarade sig utan denna.

Satt och fördrev lite tid imorse och fick ett infall av att kolla upp Danica på travsport.se (ett utmärkt tips för alla som äger en travhäst som någon gång varit startad på travet). Kikade främst på hennes stamtavla och höll på att trilla av stolen. Det visade sig nämligen att (håll i er nu i förvindlingarna) Danicas mormorsfar är densamme som min föredetta foderhäst Nelly Speeds farfarsfar (Speedy Scot) och Danicas farmorsfar är densamme som Nellys morfarsfar (Superbowl). Jag får detta till att (någon som är duktig på att beräkna släktskap får gärna rätta mig nu om jag tänker fel!) dessa ston är släkt till ca 25 % sammanlagt. Vad är oddsen för det? Men det förklarar ju verkligen den känsla av igenkännande som jag fick av Danica och mammas kommentar: Hon har samma snälla ögon som Nelly ^^

Väntan

På söndagskvällen ringde jag tillbaka till Danicas ägare och fick veta att jag gärna fick ha henne på en kortare prövoperiod och att det gick bra att de körde henne till stallet. Vi bestämde att hon skulle komma måndagen den 16 Augusti på kvällen.

Att en vecka kan gå så långsamt.

Under de dagar som har gått har jag sysselsatt mig med att skaffa en begränsad försäkring för prövoperioden som sedan kan ökas efter besiktningen och timme efter timme studerat bettringar, sadelstroppar, vida bommar, tagelborstar, täcken med eller utan ripp-stop och tusen och åter tusen av alla de hästprylar som man kanske inte egentligen behöver men det skulle ju kunna vara såå bra att ha en sådan och den hade hon ju varit såå söt i. Efter en stor dos av självbehärskning och en plågsam kontroll av bankkontot slutade det med en ny grimma och ett långt grimskaft från hööks och en nödvändig ny ridhjälm. Tills vidare.

Vägen från ånglok till älg till klick

Sett på SMHI fredagen den 6 Augusti: Lördag regn, söndag hällregn. Tipptopp. Efter veckors ihärdigt hängande över hästannonser skulle familjen med på roadtrip i Småland och titta på de tre till sist mycket noga utvalda finalisterna. Inte något de jublade över och som körsbär på toppen skulle det nu också regna. Men uppbunkrade med kaffetermosar, mackor, stövlar och musik rullade vi i alla fall hemifrån tidigt på lördagsmorgonen för att titta på den första hästen, ett treårigt fjordsto som hette Maya.

Alla var helt överens om att stoet på bilderna såg jättesöt ut, mamma godkände hennes snälla ögon och priset låg precis inom budgeten, förväntningarna var höga. Det var även det "lilla" stoets mankhöjd. När vi väl var framme hittade vi istället för den mysiga lilla ponnyn vi föreställt oss en stor, kraftigt unghäst med helt egen uppfattning om hur tillvaron skulle fungera runt henne. Provridningen slutade därför med en glatt travande Maya med spetsade öron, som inte brydde sig ett dyft om att människan på ryggen spände låren, begav sig hemåt och med 500 meter kvar dessutom glatt bockade av den irriterande varelsen. Ångloket tuffade sedan nöjt hem de sista metrarna och var antagligen väldigt tillfreds med att se en moloken familj snabbt packa in sig i bilen igen och rulla iväg från gården.

Söndagen kom och för en gångs skull höll SMHI tyvärr exakt vad de hade lovat, spöregn! Men det var nya tag och tre något motvilliga rumpor puffades återigen in i bilen följt av en något öm sådan. Första stoppet var en ganska hög varmblodsvallack men som verkade snäll och hade femton betryggande år på nacken. Calle, som han kallades, visade sig vara just det annonsen sa: 165 cm hög, lugn och skogsriden. Provridningen blev därför först en kamp att kravla sig upp på en långbent älg som utan mjukgörande arbete var stel som en pinne att svänga och visserligen lyssnade snällt på ett bromsande tygeltag men å andra sidan inte hade några problem med att enbart ställa fyra ben i marken utanför gårdsplanen och sedan vara nöjd med dagens prestation. Blöt och kall men med rumpan i behåll såg jag genom bilfönstret Calle nöjt mumsa gräs i hagen medan vi åter körde vidare.

Nu hade vi siktet inställt på nästa varmblod, Prinsessan Hörda. När jag pratade med ägaren berättade hon att de även hade ett annat sto till salu men som skulle vara piggare och som kom direkt från travbanan, hon hade enbart varit riden ett tjugotal gånger under ryttare och aldrig galopperat så det kändes spontant som en lite för svår häst. Målet var därför Prinsessan, ett 165 cm högt varmblodssto på tolv år med tryggt temprament som hade vilat ett år men innan dess var riden i alla gångarter och nu bara behövde sättas igång igen.

Vi kom fram till gården samtidigt som de tog in tre hästar från betet, två av dessa var de ston vi skulle titta på, eller som jag tidigare skrev, Prinsessan och det där andra stoet som var plan b. Hon visade sig heta Danica och eftersom Prinsessan inte var i sin bästa dagsform utan ganska orolig och dessutom brunstig tog vi ut henne i stallgången först. Ett litet, mörkbrunt sto med världens rundaste rumpa sadlades på och följde snällt med ut. Tjugo minuters skritt och trav senare var jag fast. Prinsessan fick stanna i boxen medan jag knappt kunde bärga mig från att direkt ringa och säga att jag ville ha Danica medan vi körde hemåt. Nu var det hon eller ingen.