Sett på SMHI fredagen den 6 Augusti: Lördag regn, söndag hällregn. Tipptopp. Efter veckors ihärdigt hängande över hästannonser skulle familjen med på roadtrip i Småland och titta på de tre till sist mycket noga utvalda finalisterna. Inte något de jublade över och som körsbär på toppen skulle det nu också regna. Men uppbunkrade med kaffetermosar, mackor, stövlar och musik rullade vi i alla fall hemifrån tidigt på lördagsmorgonen för att titta på den första hästen, ett treårigt fjordsto som hette Maya.
Alla var helt överens om att stoet på bilderna såg jättesöt ut, mamma godkände hennes snälla ögon och priset låg precis inom budgeten, förväntningarna var höga. Det var även det "lilla" stoets mankhöjd. När vi väl var framme hittade vi istället för den mysiga lilla ponnyn vi föreställt oss en stor, kraftigt unghäst med helt egen uppfattning om hur tillvaron skulle fungera runt henne. Provridningen slutade därför med en glatt travande Maya med spetsade öron, som inte brydde sig ett dyft om att människan på ryggen spände låren, begav sig hemåt och med 500 meter kvar dessutom glatt bockade av den irriterande varelsen. Ångloket tuffade sedan nöjt hem de sista metrarna och var antagligen väldigt tillfreds med att se en moloken familj snabbt packa in sig i bilen igen och rulla iväg från gården.
Söndagen kom och för en gångs skull höll SMHI tyvärr exakt vad de hade lovat, spöregn! Men det var nya tag och tre något motvilliga rumpor puffades återigen in i bilen följt av en något öm sådan. Första stoppet var en ganska hög varmblodsvallack men som verkade snäll och hade femton betryggande år på nacken. Calle, som han kallades, visade sig vara just det annonsen sa: 165 cm hög, lugn och skogsriden. Provridningen blev därför först en kamp att kravla sig upp på en långbent älg som utan mjukgörande arbete var stel som en pinne att svänga och visserligen lyssnade snällt på ett bromsande tygeltag men å andra sidan inte hade några problem med att enbart ställa fyra ben i marken utanför gårdsplanen och sedan vara nöjd med dagens prestation. Blöt och kall men med rumpan i behåll såg jag genom bilfönstret Calle nöjt mumsa gräs i hagen medan vi åter körde vidare.
Nu hade vi siktet inställt på nästa varmblod, Prinsessan Hörda. När jag pratade med ägaren berättade hon att de även hade ett annat sto till salu men som skulle vara piggare och som kom direkt från travbanan, hon hade enbart varit riden ett tjugotal gånger under ryttare och aldrig galopperat så det kändes spontant som en lite för svår häst. Målet var därför Prinsessan, ett 165 cm högt varmblodssto på tolv år med tryggt temprament som hade vilat ett år men innan dess var riden i alla gångarter och nu bara behövde sättas igång igen.
Vi kom fram till gården samtidigt som de tog in tre hästar från betet, två av dessa var de ston vi skulle titta på, eller som jag tidigare skrev, Prinsessan och det där andra stoet som var plan b. Hon visade sig heta Danica och eftersom Prinsessan inte var i sin bästa dagsform utan ganska orolig och dessutom brunstig tog vi ut henne i stallgången först. Ett litet, mörkbrunt sto med världens rundaste rumpa sadlades på och följde snällt med ut. Tjugo minuters skritt och trav senare var jag fast. Prinsessan fick stanna i boxen medan jag knappt kunde bärga mig från att direkt ringa och säga att jag ville ha Danica medan vi körde hemåt. Nu var det hon eller ingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar