Långritt

Med spetsade öron kom Danica snabbt gående mot grinden när jag visslande meddelande att jag var på intågande med sjukt dåligt samvete. I fredags blev hon som sagt skodd och i lördags hann jag inte rida för idag är det minitenta på gång. Detta betydde i Danicas värld hagen i två dagar, inte helt okej! Hon var onekligen glad att se mig i alla fall men trots att detta gjorde mig otroligt glad så gjorde det inte mitt samvete bättre precis.

Jag och Anna hade bestämt oss för att rida ut tillsammans på en längre runda och det var helt nya vägar för både mig och tjejen men trots att vinden tjöt och himlen var järngrå och asfalten mer eller mindre konstant klapprade bort under hovarna så var det en jättehärlig ridtur och det är svårt att säga om jag eller Danica njöt mest av den.

Vi travade en bit på grusvägar också och en lugnare trav har vi aldrig lyckats med innan på en helt avslappnad vän som tuggade på bettet på nästan helt långa tyglar och sänkt huvud, jag skyller på skorna, jag är också lycklig och harmonisk med nya skor.

Lyckligast denna dag var nog Nickan när vi alla kom tillbaka till stallet för tjurig och sur som hon är mot de andra hästarna så är det väldigt tomt att inte ha någon att bossa över i hagen och trots att välkomnandet bestod av bakåtstruckna öron och visade tänder så var det inte utan att det var med värme i blicken. Det kan inte vara lätt att vara Nickan inte..
Eller tillåt mig ändra mig, lyckligast var den Danica som efter långturen stod och åt hö i boxen medan ryggen masserades och pannan kliades flitigt. Om hästar hade kunnat sucka förnöjsamt och småle så är det precis vad hon hade gjort då.

Glitter och glamour i hästvärlden

Ännu en sak jag kallt skyller på skolan är bristen på tid till stallet och att uppdatera bloggen. Plus de små sakerna hinna träffa andra människor istället för att tvingas konversera med sina egna enkelspåriga nervimpulser till tankar, läsa böcker som inte handlar om atomuppbyggnaden av låglegerade kolstål eller den bästa sysslan av dem alla, göra absolut ingenting. En konst Nalle Puh har förfinat till det yttersta.

Slut på klagosången för den här gången. I förrgår hade jag bestämt mig för att ta en snabb vända i stallet för att ägna kvällen till att plugga *ska inte börja klaga, ska inte börja klaga, ska INTE börja klaga* så jag fick låna den smurfblå bilen och puttra mig upp för slalombackarna vilket med den bilens motor antagligen tjänade in hela fem minuter tur och retur för mig, den går inte snabbt i uppförslutet men den rullade på bra neråt.
För att tjäna ytterligare två minuter bestämde jag mig för att se vad tjejen tyckte om barbackaridning. Jag var lite smått nervös att hon skulle få ett nervöst flipp och springa iväg när jag slängde mig mot henne och försökte kravla mig upp med mer eller mindre osmidiga försök till smidig uppkravling. Men med ryktlådan i högsta hugg för att komma 30 cm högre upp och minska kravlandet, studsandet och den allmäna förnedringen så gott det gick och tryggt inburade på banan så stod Danica snällt helt still, mycket snällare än när man sitter upp med sadeln och världen slapp synen av min rumpa som översta punkt bli bortsprungen med av en ytterst konfunderad häst.

Igår väntade det ett besök av hovslagaren och med den lätt ironiska kommentaren " Det ser ut som en elak en" när han fick syn på Danica stående helt lös i gången med slutna ögon så kan ni ana att det inte var några problem. Två skossingar på sina framfossingar har därför tjejen nu. Tyvärr är det inte lika roligt att köpa skor till sin häst som till sig själv och det finns dessutom bara en färg att välja på. Vi får se, efter tillräckligt många timmar med näsan i materialteknikboken kanske jag kan börja jobba på att forska fram hästskor med sjukt bra hållfasthet, som man kan klistra på hoven och som finns i färgerna rött, grönt och blått att välja på. Efter det kommer garanterat marknaden explodera, jag kan se übersmala modeller vandra fram längs catwalken med rosaglittrande hästskor på fötterna medan de framför vårens kommande hästskomode. Inte en tanke som kommer rädda världen, snarare tvärtom, men det hade i alla fall varit roligare att shoppa hästskor då än betala för två platta, gråa metallskivor och lite spik. Och det hade glittrat..!

Oranga marsianer i hagen

Usel som svensk politik har visat sig vara de senaste dagarna gör den sig knappast bättre när skolväsendet tar så mycket tid att man inte hinner till stallet. Eller att man tvingas dit innan skolan börjar. Sen hör det inte alls till saken att jag är sjukt morgonpigg och antagligen hade velat vara där tidigt ändå i den sagolikt vackra morgondimman, om man har möjlighet att skylla på alliansen så ska man göra det!

Men för att hinna till skolan till ett och äta lunch innan så måste jag vara hemma senast halv elva så det är inget att be för. Sex är min nya favorittid att vakna, så om skolan förstör för mycket och jag tröttnar kan jag alltid ta anställning som tupp efteråt. Fast en frigående eko-tupp för jag har inte lust att vara instängd i en bur och äta slaktrester, nej en spritt språngande galen falsksångare på verkstadstaket, det hade varit något det. Men färdighet kräver träning så jag galer i högan sky vid hagens grind, Danica är inte rädd längre men det vette sjutton om hon inte tror att jag är lite smått skruvad..

Tanken var att vi skulle rida en kort morgontur idag och efter att ha studsat förbi lastbilar, skadade pojkar på kryckor i fullt språng och skolskjutsar, för att inte tala om heltäckta islandshästar men flughuvor som alla har lyckats få för stora öron så de ser ut som oranga vädurskaniner var vi tryggt uppe i skogen. Men precis när vi skulle svänga ner till stallet så var det en grind i vägen över stigen. Konstigt, vem spärrar av en stig? Jo den som äger en tjur och inte vet vart han ska göra av den roas av denna syssla. Så blickandes mot stallet var det bara till att vända medan tjuren liiite för längtande blickade på oss. Så kan det gå när trettio minuters skogstur blir till en timmes vända i naturen bland hurtiga pensionärer, drillande fåglar och en vansinnigt vacker morgon. Men vi skyller på alliansen ändå.

Sanndrömmar

Dags för ny ridtur tänkte jag när jag svängde in på gårdsplanen. Monstrena från förra nya ridturen spökade visserligen fortfarande i huvudet men om det går att attackera regnmoln så måste man ju kunna attackera hjärnspöken.

Danica är nog en hejare på tankeläsning för precis när jag tänkt den tanken ut så öppnade jag grinden till hagen och visslade på henne. Hon stod uppe i backen med spetsade öron och jag hoppades att hon skulle vilja komma ner och möta mig igen men hjärnspöken kan verkligen vara precis lika skrämmande som verkliga så efter att ha pejlat av läget vände hon resolut baken till och flydde in i skogen, det var bara att följa efter. Väl framme i hagens mest isolerade hörn hittade jag henne där hon försökte inbilla sig att det är fullt möjligt att gömma 500 kilo hästmage bakom en liten snedblåst och kal gran och hon försökte intensivt föra över tanken du ser mig inte, du ser mig inte, du ser mig inte med ögonen stint fästa på mig. Tyvärr för henne gjorde jag det och vi traskade ner till stallet.

"Är det din häst? Vad heter hon? Kan du rida? Hur gammal är hon? Gillar hon äpplen? Är hon snäll? Kan man klappa henne? Varför ska man inte gå bakom en häst? Vad har hon på huvudet?" Ida och Maja, 7 år, mötte mig utanför stalldörren. En halvtimme senare och med öronen ringande av ytterligare tusen frågor gick en sadlad Danica med en blänkande mage (det är inte så lätt när man bara är ungefär 110 cm lång) och helflätad svans ut på gårdsplanen. Två par ögon följde oss länge bort med blicken. Om jag såg mig själv i dem för 14 år sedan? Glasklart. Lyckan av att bara få stryka en häst på halsen, att få lukta på en häst, intresset och behovet av att få veta mer, fråga, ta reda på och slutligen den enorma drömmen svävande ovanför huvudet om att en dag.. kanske.. kunna få borra ner näsan i en varm, sötdoftande hals och veta att man var den enda som hade rätt att göra det. Jag fick nästan nypa mig i armen när vi skrittade vägen bort. "Är hon din häst? Jag vill också ha en eeegen häst...." Ja hon är faktiskt min häst. Jag kan fortfarande bli vimmelkantig när jag inser att den drömmen faktiskt efter alla dagdrömmar, skisser i matteblock och suckar på internetsidor tillslut gick i uppfyllelse.

Och ridturen gick jättebra!

Två snubbar bland skogens stubbar

Efter att ha dratt hemma medan regnet öste ner utanför med kaffekoppen tryggt omkramad i handen hoppade jag upp på cykelsadeln i onsdags för att hälsa på tösen. Regnmolnen klängde surt fast i skogskanten men för att inte tråka ut henne ville ja ändå ge mig ut dit. Attack är som det sägs bästa försvar. Ordspråk har faktiskt en tendens att stämma och en orädd attack senare och sadeln på fick vi belöningen att solen strålade över kalhygget vi följde kanten på. Marken var fortfarande ganska kladdig dock och min, som bekant, lite fåfänga pålle som inte vill kladda ner hovarna lyfte högt, högt på tassarna för att undvika den i bästa mån. Trava är ganska trevligt tänkte jag glatt i solskenet och skänklade på. Utsikten om att snabbare komma bort från kladdet till mys i stallet kombinerat med jättehöga kliv fick dock hästen att snarare trallopera än trava. Inte världens bästa sätt att lära en travare galoppera kanske men nu vet jag iaf att bakbenen kan ^^

Dock har vädret hängt i sig så därför fick det bli en stund i paddocken igen igår där jag på egen hand försökte staka mig igenom mina nyvunna kunskaper i hästlexikonet. Vissa termer hade satt sig och Danica lyssnade direkt på stanna, stå still, backa, följ efter och flytta bakdelen. Flytta framdelen är ganska svår men jag tror att det är jag som inte fattar snarare än tvärtom så jag får återgå till att plugga på gramatiken ett tag till. Men hon verkar tycka att träningsupplägget är roligt för hon ärade mig med att komma fram och möta mig vid grinden när hon fick syn på mig i hagen, snacka om glädjefjärlilar i magen.

Boxskylten har också kommit och med de enorma kunskaper jag har sen träslöjden i mellanstadiet lyckades jag banka upp den med två spikar. Danica tittade, faktiskt ganska nöjt, på och nosade ingående över skapelsen. Jag fick en uppenbarelse av oss två som "Två snubbar" om det är någon som kommer ihåg det barnprogrammet när vi samtidigt först tittade på skylten en bit bort sedan vände oss mot varandra och nickade uppskattande. Fast den hade kanske blivit rakare om Danica hållt i hammaren..

Kaffekokaren löper amok

Efter vår monstertur i skogen var jag rädd att Danica aaaldrig mer skulle vilja bli hämtad i hagen men jag underskattade grovt kompensationen som hö och morötter har på en sargad själ. Danica spetsade öron och kom glatt knallande när jag visslade och jag nöjde mig med att bara pyssla och fläta manen i stallet innan hon glatt fick knalla tillbaka.

Igår var det återigen en glad Danica som väntade vid grinden och trots Nickans tjuriga blickar och försök att gå före ut ur grinden var vi båda på bra humör. Det hade regnat hela dagen men jag var där under kvällen och då sken solen medan den sakta gick ner.

Danica hade utnyttjat den korta vilan sen i söndags med att gno in lera djupt in till pälsrötterna och av flätan längs halsen återstod ett tovigt rufs. Borstarna åkte fram och en halvtimme senare var det plötsligt en häst och inte ett lermonster jag gned på. Kvällen till ära skulle Karin hjälpa oss på banan då jag insett att lika lite som man kan åka till Kina och prata kinesiska med bara ett lexikon till hjälp, lika lite kan man ta upp en hästbok och börja prata häst. Det var alltså bara att bita i det sura äpplet, inse att språklektionerna inte alls tog slut efter nians harklande försök till förståelse av tyska grammatiken och packa oss upp till paddocken.

Tro det eller ej men en halvtimme senare hade jag lärt mig hur en häst säger: Gå, Stanna, Backa, Sväng bakdelen, Sväng framdelen, Stå still och Nej! Danica var vid det här laget helt slut. Karin förklarade lite mer och vi stod stilla på banan och vilade i ca fem minuter och under denna tiden gäspade pållan konstant så stort att man blev rädd att tänderna skulle trilla ut. Vi hade inte gjort så mycket fysiskt men jag kan förstå att man blir trött i huvudet av förbryllelsen att något helt oförklarigt som varit runt omkring en och yrat helt plötsligt säger Hej, kom med här, bra, sväng, nej inte så, backa lite, stå nu still. Duktig. Det är som om kaffekokaren, min ständiga följeslagare, helt plötsligt skulle säga Morsning när jag kom upp på morgonen istället för sluuurp, kluck, blobb. Min hjärna hade definitivt blivit både trött och kaputt efter den morgonen. Hoppas hon har fått en god natts sömn nu så får vi se hur hon mår när jag tagit mig upp till stallet nu under förmiddagen. Bara hon inte har fått för sig att jag är en kaffekokare..

Kompassen som pekar mot monster

Regnet duggade tätt och himlen var jämngrå idag. De flesta skulle nog klassa dagen som tråkhöst men bakvriden som jag är blev jag varm i magen, jag älskar hösten! Skulle kanske kunna ha något att göra med vetskapen att efter att ha varit ute och blivit kall i skogen väntade varma äpplen med kanel på att få värma magen lite till. Oavsett anledning kändes det iaf härligt att ta sig upp till stallet.

Danica kom ihåg äpplet hon hade fått i hagen innan jag cyklade hem sist och kom faktiskt fram och mötte mig i hagen. Vägen till hjärtat går definitivt genom magen.
Vi skulle ut och utforska skogen lite och jag hade suttit hemma igår kväll och studerat kartor. Med mitt lokalsinne var chansen nämligen lika stor att vi skulle komma fram till hakarps fotbollsklubb som att vi skulle passera en gran och stöta på pälsklädda människor som drack vodka och envisades med att säga njet. Men om man inte testar så får man ju aldrig veta och skulle vi hamna fel så skulle vodka kanske inte skada någon av oss. Iväg bar det iaf.

Det visade sig bli tio resor värre än spökhuset Gasten på liseberg, och det säger inte det lilla det. Vi travade en bit på vägarna vi hittade på och vek sedan av från stigen enligt planerna. När vi red förbi en hage med kossor (som Danica ska vara rädd för enligt förra ägaren) utan problem steg mitt självförtroende till maxnivå. Klart jag och pållen är födda till äventyrliga stigfinnare. Men det var innan vi hade vadat på den smala stigen med lera till knäna och vass upp till öron som prasslade och rörde sig från alla håll och kanter, trampat sönder en rabatt för att komma undan en enorm smurfblå pressening som det droppade på med ett läskigt ljud, jagats av en två meter hög stapel av packlårar, spolats ner av en högtryckstvätt, joggat förbi en enorm knallorange morrande grävskopa och precis när det på något sätt inte kunde hända något mer kom fotbollsmatchen. Det var droppen. Om Danica hade kunnat snyfta hade hon nog gjort det. Jag fick tröstande övertyga min vän om att sjuåriga pojkar som springer runt och skriker i tomteröda shorts inte bits med onekligen sparkas en del, "..och jag vet att din mage är rund som en boll men den är inte vit och svart rutig så försöök att ta dig samman lite".

Den som sa att travare inte kan skritta med ordentligt övertramp skulle ha sett oss när vi vände ryggen åt bollplanen och kom ut till asfaltsvägen hem. Vi hade gått förbi Hussein Bolt de sista tio metrarna i upploppet i OS om vi hade försökt! Danica skrittade på tårna och jag lät henne välja tempo själv, egen erfarenhet om att försöka hålla lågt tempo med alltför höga stillettklackar garvade nämligen ihjäl sig åt bara tanken på lunk i sakta mak.

Med en lång pust sänkte Danica huvudet när vi kom till den välkända hemvägen och efter den rundan så var Lexarps försök till att skrämmas ungefär lika läskiga som Nalle Puh och likväl som en puh-björn behöver en honingsstärkare efter, eller nej, en puh-björn behöver alltid honing, men Danica var väl förtjänd av det lass morötter i krubban, tussen hö och det mjuka fleecetäcket som väntade på henne i boxen.

Men vi red inte vilse!

Honingshö

Och de sa att djur var korkade..

Regnet duggade stadigt ner och det var för en gångs skull en glad Danica som väntade i hagen och snabbsprang in i stallet med vattenpölarna jagandes efter hovarna. Tanken på att sedan behöva gå ut igen gjorde pållan snäll som ett lamm och helt stillastående medan jag glatt kunde gå loss med hela borstartilleriet. Glänsande tog vi oss sedan ut i skogsleran.

Som den kloka flicka hon är har Danica förstått att det inte spelar någon roll hur många gånger man stannar på vägen från stallet till skogen för rundan tar bara längre tid då. Dessutom måste man gå hela vägen och gräset kommer inte närmare om man går mitt på vägen eller står där. Smart tjej! Men istället för att stilla stå och begrunda avstånd och magkurrande har hon istället, inspirerad av idol-uttagningarna, börjat träna upp sin sångröst. Så motvilligt men konstant lunkandes tar vi oss nu mot skogen ackompanjerade av Danica solo uppskruvat till ett röstläge Celine Dion hade mördat för att kunna uppnå. Det går inte snabbt, men det är en syn värd att vänta på.

Vi har börjat trava lite på våra vändor nu också. Då håller Danica truten för det är synnerligen jobbigt att sjunga och flåsa samtidigt, särskilt när det går uppför. Så skogen får inte njuta av skönsången men lite av motviljan med stigar och uppför har hon kommit över. Efter uppför kommer ju nämligen nerför  och en mycket fin sak med leriga skogsstigar och nerförsbackar är att man kan luta sig bakåt och gliiida nerför så slipper man springa själv, fiffigt va?! Jag kan bara buga mig för denna intelligens.

Ut i trollskogen

Igår var systerliten med mig uppe i stallet och hälsade på pållen, hon var helt enkelt på pysselhumör igen. Danica suckade djupt men slank undan med bara en fläta i svansen. Medan Vanja högg i med mankamen och kratsade hovar så att leran flög funderade jag på vad vi skulle ta oss för i motionsväg, ingenting tyckte Danica och satte bestämt ner hovarna i stallbacken. Upptäcksfärd hojtade Vanja och jag och släpade överentusiastiska ut en sur häst i snårskogen. Först var det en fin och öppen stig under bokkronor och genom svampklungor. Hösten är så himla vacker. Problemet kom först när bokidyllen tog slut och övergick till granskog och stigen tog slut vid en bergvägg. Men det fanns hovspår på den smala trappan som gick uppför berget och lite mindre entusiastiska började vi dra upp oss och en tvärvägrande häst. Ibland ska man lyssna på fyrahundra kilo motvilja när man stöter på bergväggar. Det var helt enkelt ingen bra idé insåg även systrarna mañana snart och med två skrapsår på Danicas bakben vände vi om och tog oss tillbaka till asfalten. Fick bli den vanliga rundan på grusvägarna istället. Skogen hade varit så mycket mer lätt att transportera sig i om trollen hade tänkt på att installera hissar, rulltrappor och älgövergångsställen istället för att bara lufsa runt och slå på varandra med trädstammar.

Som kompensation för gårdagens dramatik tog vi en lugn tur på banan idag. Vi skrittade på långa tyglar, korta tyglar, gjorde halt, svängde, gick på volt, svängde snett igenom och travade ett varv åt båda hållen. Sen tog mina minnen från ridskolan slut och vi tittade på den stora lastbilen som lämnade spånbalar istället. Eller Danica tittade längtansfullt på gräset utanför banan och jag småskrattade åt killen som fick slita med avlastningen. Man har olika nöjen här i livet. Tyvärr anar jag att det är ett skratt jag kommer få äta upp när alla 115 balar ska flyttas från gårdsplanen till höloftet.. men som sagt: ena syster mañana. Skjut på det, skjut på det.

Blondinen gör entré

Danica ärade mig genom att inte gå iväg när jag kom idag, hon vände bara rumpan emot och fortsatte äta. Kanske så man säger hallå, igår var det faktiskt ganska kul att se dig på hästspråk. Jag är helt enkelt ganska dålig på att prata häst. Undrar om jag är lika rolig i Danicas ögon som kineser som kommer hit och inte kan säga r är för mig.. hm.

Funderade när jag stod i paddocken igår igen efter att ha läst ännu mer i magiböckerna om kommunikation genom ögonkontakt och lina. Danica struntade glatt i mina desperata stirrande ögon och jag märkte att jag tog i mer och mer för att få henne att titta på mig. Först växte mina ögon tills de var större än Jim Carreys (bara det är en bedrift!) och sen kom jag på mig själv i att se ut som en fullkommlig idiot när jag stod och viftade i linan med stampande fötter och armarna imiterande någon dålig version av YMCA-dansen. Oavsett vilket så struntade Danica ganska så definitivt i det. Det jag funderade på när jag såg mig utifrån var om jag hade blivit den blonda tjejen i mitt och Danicas förhållande. Den där som måste synas konstant och som alla måste höra hela tiden och även om de andra skiter fullständigt i vad hon säger eller det hon säger är fullständigt oväsentligt så struntar hon i det och bara höjer rösten tills den blir gällare och gällare och gällare och högre och högre och högre. Det var så det kändes i alla fall. Stackars Danica. Borde kanske döpa om bloggen till blondinalicia istället. Eller ta en intelligenskurs. Oavsett vilket så får jag tona ner bekräftelsenivån ett par steg, bara det kanske får henne att lyssna mer. Jag har också problem med att ta personer som skriker för full hals på allvar, de ser ju så.. roliga ut med sina knallröda ansikten och desperata flämtningar efter luft.

Innan jag kommit på hur jag ska lämna Fran (the nanny) bakom mig så får det bli skogen för mig och Danica. Vi tog en liten morgontur idag innan jag stack till skolan och bara skruttade på långa tyglar, kände mig som baloo när han glider ner för floden och mumlade nöjt det här är liiivet.

Snorträsk

Jag blev sjuk för två dagar sedan ungefär och struntade helhjärtat i detta och red snorig och glad runt i skogen ändå. Tyvärr brukar det betala sig att strunta i vad kroppen säger till en och nu ligger jag till sängs med hosta, istappstår och toarullar i tusental under täcket. Surt sa räven om rönnbären. Håller förresten med räven total, mycket rönnbär = kall vinter = usch för rönnbär!

Som tur är går hästarna ute så jag får motvilligt låta bli att åka upp idag och hoppas på att hostan ger med sig tills imorgon. Annars kan jag låtsas skriva en avhandling om att häststöv enligt nya rön ska vara väldigt effektivt som slemlösande medel och därför gör försök för att se om detta stämmer. Vilket det antagligen gör. Det finns ingenting som hästar inte kan bota!

Danica blir kanske glad av att få vila en dag så trött som hon var igår men jag slår vad om att hon saknar äpplena   i stallet, hade varit skönt att åka upp och hälsa på henne i alla fall. Det är otroligt hur snabbt man vänjer sig vid att vara någonstans varje dag. Jag håller på att banka sönder madrassen för att jag är så frustrerad över att behöva ligga stilla hela dagen, det kryper i varenda nerv. Därför bankar jag på datortangenterna en stund istället. Eftersom jag inte får vara i stallet tänkte jag att jag istället skulle ta tag i saken med att beställa en boxskylt som jag funderat ett tag på att göra. Nu har jag därför ägnat ca 2 timmar åt att välja typsnitt, mallar, skyltform, dekor, färg etcetcetc i all evinerlighet, googlat bilder, jämfört, tjatat hål i huvudet på min stackars syster om huruvida hästens föräldrar ska stå nämnda på tavlan eller inte, hur stort födelseåret ska vara i förhållande till mitt namn och alla andra livsviktiga frågor man måste kontemplera över i skyltköparträsket. Men ur sörjan fick jag till slut gjort en beställning så om en vecka ska jag kunna skruva upp den på boxen. Leve teknologin och internetbetalning!

Dålig hårdag

Det var en trött Danica som lunkade iväg från stallet idag, gårdagens bergsbestigning hade verkligen kramat musten ur henne. Plus att det var på tok för tidigt på morgonen för att falla min morgontrötta pålle i smaken. God morgon äpplen i stallet föll däremot helt i smaken.

Jag red ut med Myran och hennes medryttare Anna och då det på Danica kändes som att vi tagit oss uppför Mount Everest och ner igen på sju timmar så var Myran på gott humör och traskade långt i förväg med spetsade öron och glatt svängande på svansen. Vi var inte lata alls längst bak, vi njöt bara av utsikten. För kantarellgranskning av marken behöver man ta det lugnt också, sen glömmer vi faktumet att den enda kantarell som skådades under turen upptäcktes av Anna och racermyran.

Skogen är mindre och mindre kladdig och vi tog oss igenom f.d. träsket med bara lera knappt över hovarna och Danica hann därmed tugga upp en halv babyek istället för att simma för livet. Planerna  på att börja rida med flytväst lägger jag lite på hyllan med.

Tillbaka i stallet tog vi en stund på oss att reda ut manen igen och det var en riktigt prydlig dam som skuttade ut i hagen. Manen låg len och fin längs ena sidan av halsen och vågade sig ner mot slutet. Detta ändrades resolut efter två sekunders frihet genom att bestämt ruska pälsen tillbaka till stylat kaos och gnida den noga mot Myrans bak. Man måste ju se cool ut med polarna.

Äventyr i trollskogen

En dröm för många flickor är att komma till hagen och mötas av en gnäggande häst som kommer galopperande mot grinden för att möta en. Detta har Danica helt fått om bakfoten. Jag möttes idag av en allt rundare rumpa skumpandes uppför backen så långt bort från grinden som möjligt när jag kom. Demonstrativt fick jag sedan dra ut hästen ur vattenfyllda diken och först ute ur hagen kunde hon gå med på att det ändå var helt okej att gå rakt fram längs vägen.

Vi skulle ut på kvällstur med Karin och Myran idag och utforska stigarna runt stallet. Det varken jag eller Danica förstod var att här i småland så är skogen faktiskt en skog. Jag menar där är a) träd b) stenar och c) backar. Mycket av allt dessutom. Plus några halvt ihjälskrämda Bambisar, mossa och en och annan gråsparv. Danica klev raskt på och snart kom vi till första uppförsbacken. Myran visade vägen och första halvan av backen tog vi oss uppför smidiga som övergödda stenbockar. Sen tog det stopp. Det var en brant backen. En riktigt brant backe. Och vi var bara halvvägs. Flåsande gjorde Danica en snabb överläggning, vände sedan och traskade nöjt neråt igen. Smart tös. Jag fick snabbt hoppa av, vända kabrasket och snällt promenera bredvid hela vägen upp. Vi flåsade lika mycket båda två när vi kom upp, skogsovana som vi är.

Resten av rundan gick det tacksamt nog nerför och halvspringande fick vi markkontakt i civiliserade asfalterade trakter och tursamt nog har Karin en stoor hink med tröstande äpplen i stallet när vi kom hem.

En Bob i trassel

Hämtade Danica från längst bort och högst upp i hagen idag med Bob som glatt svansviftande sällskap. Han sprang i förväg och hälsade på Danica med stora språng och attityden: jag vet att du är 10 ggr så stor som jag och har en ganska hopplös svans men vi kan väll leka ändå?! Snälla!! Danica vinklade ena örat och gav mig en: Den där saken är ju helt hopplös blick.

De håller på att gjuta grunden till en sadelkammare bakom stallet och därför stog det flera stora bilar med massa verktyg på gårdsplanen, Danica var högst misstänksam men efter Bobs entusiastiska intrassling i 90 % av allt som på något möjligt eller omöjligt sätt gick att trassla in sig i hade hon blivit såpass uttråkad av dem att hon bara traskade förbi.

Vi red ut i skogen idag igen men jag lovad dyrt och heligt att vi inte skulle rida in i träsket igen. Vi skulle minsann testa en ny runda och den skulle vara så torr så!! På vanligt manér stannade vi ett par gånger innan Lexarp men det var betydligt färre stopp idag och jag kunde rida förbi gården utan att sitta av och inte ens mopsarna stannade oss. De såg så snopna ut som en mops kan göra, inte särskilt ovanligt från deras vanliga ansiktsuttryck med andra ord. De som läser bloggen regelbundet börjar nog ana mina åsikter om mopsar. De är inte helt trevliga kan jag avslöja för de oinvigda.

Efter att vi lämnat Lexarp och odjuren bakom oss (nej, det är inte ponnyerna jag pratar om, vi är sååå över ponnyerna, det var såå förra veckan att vara rädd för ponnyer!) så skrittade vi på långa tyglar hela rundan runt. Och ja, jag menar hela rundan. Tänkte först leda henna iom att vi inte hade tagit den svängen innan men det var inga problem över huvud taget. För huvudet var ju helt torrt. Hrrm. Jag fick ganska snabbt ta tillbaka mina löften och med lätt dåligt samvete satt jag och gnolade på Hej Hej Danica (till melodin Hej Hej Monica, Nic Schröder i allas våra hjärtan <3) medan damen ifråga klafsade genom vattenpöl efter lervälling efter odefinierbar sörja. Men framåt gick det och hem kom vi bara för att återigen titta noga på verktygsbilar och sedan glömma bort dessa helt för att fly hals över huvud in i stallets lugna vrå innan Bob hyperentusiastiskt kunde sätta sina stora leriga tassar i rumpan på oss.