Repgrimmor och beslutsångest

Efter att ha debuterat i galoppspåret tog jag och Danica en lugn dag och tog en lång promenad i repgrimman, borrade ner mulen i snön, käkade på granar, gjorde snöänglar och förföljde rådjur.
Det är en sådan enorm skillnad på hur Danica beter sig när man leder henne i grimskaftet jämfört med när hon flyttade hem till mig. Första gången kunde jag knappt leda henne i tränset och hon var väldigt stressad och gick mer på mina tår än på vägen. Efter någon träning med repgrimma kunde jag hantera henne någorlunda men jag minns hur jag och Vanja gick vägen fram med varsin ända av ett rep emellan oss för att hon inte skulle springa förbi oss. Nu går hon avslappnat med sänkt huvud bakom och stannar direkt när jag stannar och svänger utan att jag behöver dra alls i grimskaftet, ibland undrar jag om det alls behövs. Jo när det är mat längs stigen är det högst nödvändigt för annars hade vi aldrig kommit hem. Mysigt är det i alla fall och det är alltid kul att tiden man lägger ner på träning ger någonting tillbaka. Det är dessutom något som jag tror Danica uppskattar väldigt mycket, efter en långpromenad är hon alltid väldigt harmonisk i stallets vrå.

Men jag var också tvungen att testa om det skulle kunna tänkas gå att galoppera igen, denna gång utan sällskap av Nickan som pustade bakom och hotade med att hugga in på den rumpa som inte snabbade sig uppför backen tillräckligt fort. Det vet jag nu att det behöver jag inte vara det minsta orolig över. Det sa tjobong när hon fick syn på första backen och sen fick jag inte stopp på flickan tills vi kom ut ur skogen och upp till på vägen igen. Så galoppera kan hon nu. Ingen tvekan.

Idag tog vi en långtur i skritt och på långa tyglar. Det är knäpptyst i skogen och snön är bländande vit, känns som att vara i en isoleringscell. Hade inte Danica varit med hade jag nog gått och blivit paranoid. Det har varit väldigt svårt att gå förbi en stor gård med kossor som ligger längs vägen och jag har ett tag fått hoppa av och promenera bredvid pållan för att vi över huvud taget ska komma framåt. Hon låser benen och höjer huvud tills halsen är i nittio graders vinkel till kroppen och sen står vi där. Jag kan vänta och vänta och vänta och.... och vänta men där står vi. Pressar man henne i den situationen så går jag från att sitta på en stelfrusen fiskpinne till en turbotravande kamel på hemväg. Förbi gården går det inte iaf. Så det är bara till att snällt hoppa ner och med fötterna på jorden och stort tålamod lirka oss förbi höbalar, jättegula jättastora jättebehållare av gud vet vad, kostall, hundgården, parkeringen, traktorhuset etc och när jag darrar av all frustration som tvingas hålla inne passarar vi till sist den sista soptunnan och kan fortsätta. Men idag var jag listig. Oooh så listig. Ni skulle bara veta. Man rider rundan åt ANDRA hållet så gården är det sista som vi ska förbi innan vi är hemma vid stallet igen. Danica hade en enorm beslutsångest. Läskig gård, borde vara fiskpinne vid det här laget men åh vad nära hemma vi är och bäst att skynda dit, eller stanna, eller gå, eller springa, eller nej, eller vad sjutton jag vet inte. På långa tyglar gick vi förbi hela gården och när hon väl bestämt sig för att det nog var bäst att ta sig hemåt var vi redan förbi och jag satt och tjoade bravo, bravissimo!! från ryggen. Hon var fortfarande smått förbryllad när vi kom in i stallet.

Galopp i snöbackarna

Hoppetti hoppetti galoppetti!!
Frustande och pigga som unghästar skuttade Danica och Nickan sig fram i den knähöga snön. Vi tog oss utan problem igenom Kikstorps fasanfulla gårdsplan och hittade ridspåret vid sidan av vägen. Rakt ut i snön red vi och hästarna släppte loss och hade det lika kul som vi hade. Danica lyfte högt, högt på benen och travade med jättekliv medan Nickan galopperade bredvid för att hålla takten.
När vi sedan kom till Nettanrundan och uppförsbackarna var hästarna i gasen och med högt tempo fortsatte vi rakt upp mot toppen. Dock var det väldigt jobbigt att trava upp i den höga snön så när vägen svängde lite och det ena frambenet hamnade lite mer under magen blev det helt plötsligt galopp uppför backen. Tjoho! Som jag har längtat! Hästarna fick pusta ett litet slag på långa tyglar men sen var det full fart igen och ytterligare en backe bar det fram i galopp. Så mycket beröm flickan fick!
Det var svårt att säga om hästarna eller ryttarna hade det roligast.

Att gå bet på bett i juletid

Bytte bett på Danica för ett tag sedan för att hon kan bli så väldigt stark att hålla när hon får upp farten men snart började jag undra om det bara var snön som fick flickans ben att trumma extra snabbt på snön. Det bettet jag har testat är ett relativt skarpt bett och trots att det gör att jag visserligen får stopp på flickan om jag drar tillräckligt hårt så känns det som att hon stressade upp sig med det i munnen och inte riktigt trivdes med det. Därför bytte jag tillbaka till det gamla bettet sist vi var ute i skogen och jag vet inte om det var inbillning eller inte men det kändes verkligen som att hon inte var lika stressad. Pigg och glad var hon definitivt men lite av den värsta hetsen var borta.  Något som jag märkt som definitivt får upp henne i varv är dessutom när man rider med korta tyglar. Så fort man får lite kontakt med munnen så är det full fart framåt i tösens huvud. Blir lätt galet när det som är min broms är hennes gas och kommunikationsproblem är ett faktum, big time.
Detta har fått mig att tänka om lite och avbokade träningarna i akademisk ridning häromkvällen för att ta kontakt med en westerntränare istället. Har nu haft lite mailkontakt med en kvinna som ska komma ut till stallet, vi får se hur det går. Det ska bli sjukt spännande i alla fall och jag hoppas vi trivs med varandra.

Om inte annat så är ett bettlöst träns något som jag funderat på lite på sistone. Har beställt en repgrimma som är på väg men jag vet inte om jag vågar hoppa upp och ge mig ut i skogen bara sådär utan träns, det känns lite läskigt men samtidigt kanske det går bättre utan bett. Jag går helt enkelt bet i den här frågan, det blir till att testa sig fram helt enkelt.
Jag vet inte hur många gånger jag suttit vid datorn och flinat åt inlägg av folk som diskuterar sadelpassform, bett, kvalité på täcken etc, etc i det oändliga och muttrat saker om överklassfasoner och stackars bortskämda flickor som inte vet vad de ska lägga tiden på mer än att byta metalldel efter metalldel på hästens utrustning, hade det inte varit bättre att spendera mer tid med den helt enkelt?!
Men med skolan som kräver uppmärksamhet, ett jobb på kvällstid och Danica att ta hand om så kan jag inte säga att jag har överdrivet mycket tid till att fundera på just metallbitar och hade jag haft en större inkomstkälla hade jag definitivt inte jobbat extra utan satsat på att hinna andas ibland med, kan vara praktiskt faktiskt att kunna, borde träna på det, ännu en sak att sätta upp på listan.
Poängen är att jag vette sjutton om jag kan sälla mig till överklasseliten inom hästvärlden men det hindrar mig inte från att nu sitta och med glädje sjunka in i diskussioner om varenda liten detalj av utrustningen och slaviskt följa uppdateringarna hos återförsäljare av hästprylar, för grejen är att det märks. Det blir en jättestor skillnad om bettet är en millimeter längre eller sadeln en halv centimeter bredare. Det kan vara skillnad mot ett jättebra träningspass och ett stressade sjumilasteg. Men om man känner sig löjlig? Definitivt!

Igår var det julafton och Karin bjöd på julegröt i stallet och långbordet stod dukat i spolspiltan. Danica ratade bestämt både knäckebröd och äpplen som jag tagit med som julklapp, kräsen som hon är, men det extra kilot hö som alla hästar fick att hugga in på på morgonkvisten slank snabbt ner. Rimfrosten fyllde alla fönster, ljusen var tända, det luktade sött av kanel och hö och bara Bob rusade runt. Resten av oss högg in och en bättre julaftonsmorgon tror jag inte att jag har varit med om.

Ensam hemma nr femtusentjugosex

Med inget annat för sig så kan man ju alltid ägna en morgon ensam hemma åt att surfa runt bland de nya hingstkatalogerna som kommer nu kring årsskiftet och dagdrömma om de föl som Danica hade kunnat få (kommer få??) i framtiden. Okej, framtid långt fram, men ändå.

För de som har följt bloggen från början kan jag påminna om att Danica är ganska nära släkt med min förra foderhäst Nelly Speed via hingstarna Speedy Scot och Superbowl som de båda härstammar från på farfar- och morfarsavstånd. När jag nu sitter och söker och börjar gå in på stamtavlor hos de hingstar jag fastnar för exteriört upptäcker jag, gissa vad?
Här kommer en kort lista över de hingstar som jag fastnade mest för, få se om ni kan lista ut det?!

Mythical Lindy

Gentle Star

Min favorit så här långt, Mythical Lindy, härstammar bakåt i tiden från Superbowl

Gentle Star, har stamlinjer av Speedy Crown, Superbowl, Speedy Scot och stoet Somoli (Ledtråd: varav alla finns i Danicas stamtavla)

Duke of York

Tap In

Duke of York, samma härstamning som ovan.


Tap in, Speedy scot och Speedy Crown.










Resterande hingstar jag scannat av har jag hittat fel på dittan eller dattan eller duttan. Börjar ana att det är något i just dessa blodslinjer som faller mig mycket väl i smaken gällande hästar.
Dessa hingstar är ju naturligtvis väldigt duktiga travhästar och det är inte konstigt att de framträder ofta i avelslinjerna men det är ganska träffande att alla hästar jag fallit för härstammar från dessa på ett eller annat sätt.

Alla bilder är kopierade från http://www.offspring.se/ och för de som vill njuta mer finns fler bilder där. Den sista bilden är återigen på vackre Mythical Lindy.

Nästa stopp, olivlunden

Så var då äntligen jullovet här och en månads härlig ledighet ligger väntandes på att fyllas av pulsande i snön framöver. Danica tycker att det är superlajbans med allt det vita och är pigg och yster som en liten fölunge. Hon vill springa snabbare, snabbare, snabbast och när man väl övertygat henne om att det är skritt som gäller går hon med enorma kliv och öronen rakt framåt konstant frustande. Det är härligt att se henne så glad. Men en snötäckt värld innebär också att alla saker som man redan tittat på och konstaterat inte är farliga helt plötsligt övergår till illvita, gnistrande moster redo att sätta tänderna i en. Många ridturer går därför nu ut på att vi superskrittar fram hundra meter, Danica tvärstannar och står blixtstilla rädd för en soptunna, en grävskopa eller framför hennes största skräck, ett hus! Jag väntar medan hon långsamt återfår lite puls och hoppar sedan av och leder henne förbi detta tegelmonster och därefter skyndar vi vidare så fort det bara går till nästa monster en halvkilometer längre fram. Hade inte Danicas stora kliv kompenserat för de konstanta pauserna hade det tagit dubbelt så lång tid att rida ut nu i snön än mot i höstas. Men det känns som att hon litar mer på mig nu än när hon först kom till stallet. När vi då promenerade igenom den skrämmande Lexarpsgården gick hon lika mycket på mina hälar som på marken bredvid, nu har hon förvisso fortfarande huvudet högt lyftat och är spänd men hon kan ändå sansa sig och låter mig leda henne. Lite nytta har vår kommunikationsträning gjort.

Det är jätteskönt att rida i snön och kanonträning för Danica men just den där kommunikationen är lagd på hyllan för tillfället känns det som. Hur kul det än är att leka i snön så drar man sig lite för att pulsa runt i paddocken i en halvmeter av den. Danica gör ju det så bra själv!
Men en beställning på en egen repgrimma är gjord samt två stycken långa, smala grimskaft så när de kommer är tanken att vi ska ta tag i saken igen och kanske till och med försöka rida lite i bara repgrimma på banan.

Träningen på banan går sådär annars för tillfället. Vissa stunder går det jättebra och Danica kan både ställa sig på volten och flytta sig för skänkeln men det är den där lilla detaljen som heter stopp. Det funkar inte riktigt i vår värld. Alicia läser på internet:
För att stanna, skjut ut hakan och spänn magen medan du har kroppen i den då bromsande positionen. Hästen stannar då för ditt sätes inverkan och du hamnar inte i en situation då det blir en dragkamp mellan dig och hästen med bettet.
Rumpan ska vara med andra ord vara så gele, mums mums, ryggen rak men bakåtlutande, hakan ska framåt, händerna lätt höjda och mjuka, tyglarna korta men med bara ett lätt stöd i munnen, benen ska ligga an om hästen men inte driva och när allt detta bankats in i huvudet och görs på hästen stannar den med andra ord snällt på stället och väntar sedan med en oändligt tålamod på ett lätt tryck med skänklarna innan den går framåt.
Riiight..
Verkligheten ropar. Jag skjuter ut hakan som á la fisförnäm överklasskärring, lutar som pisatornet och tar och ger i tygeln med handen allt enligt instruktion men Danica ruskar bara på huvudet och traskar på tills dess att jag drar till i tygeln varav hon blir sur och kämpar emot och hej, var det någon som sa att detta inte ledde till dragkamp? Ingen? Nej jag trodde väll inte det. När vi väl tagit oss samman och står still är det inte en lugn häst med fötterna på jorden utan en otålig bomb med halsen viftandes som en propeller och som studsar upp i luften och iväg vid minsta tecken på tryck från benen. Tjoho. Blev stannad av en pratsjuk man häromdagen och efter trettio sekunder av vårt skådespel gav han mig en konstig blick och drog till i hundens koppel innan han vände sig om och gick.
Så nu ska extrajobbspengarna gå till ridlektioner. Har fått kontakt med en tränare som ska komma ut och kolla efter nyår och sen blir det förhoppningsvis hårdträning.
Att hamna i situationen att allt jag kan göra är att dra hårdare i tyglarna och sätta in ett skarpare bett ville jag till varje pris undvika när jag köpte häst och det är precis där jag har hamnat nu så hjälp känns välbehövligt.
Så se upp därute i världen. Nästa ridtur kanske jag inte får stopp på det lilla lokomotivet innan vi plaskar runt i medelhavet!

Klara, färdiga, spring

Inte allt för sällan finner jag att jag lever mig igenom veckorna bara för att nå helgen. Undrar hur det är för Danica. Antagligen tvärtom för det är på helgerna hon får springa runt och dra på mig i skogen men på något sätt verkar hon uppskatta det, hon kanske också lever för våra helger.. hon är konstig hon.
I lördags red jag ut med Anna och Myran på stigar som jag aldrig varit på innan. Solen silade genom snöflingor som sakta dalade ner mot marken, det var som att befinna sig i en saga. Jag kom på mig själv med att återigen överväga om vintern verkligen är så hemsk, med all denna snö är den faktiskt nära det vackraste jag upplevt i år. Hästarna var superpigga och spralliga så trots att vi fick pulsa en hel del så gick det undan. Danicas öron pekade rakt fram och hade inte Myrans rumpa blockerat stigen på hemvägen så hade rådjuren fått kasta sig av vägen för att inte bli överkörda. Det är allt ett litet snömonster jag har haft äran att stifta bekantskap med.

Det är kul när Danica är så positiv och visar så tydligt att hon vill ut i skogen och springa men för att det inte ska bli för mycket av det goda har jag insett att lite broms kan vara bra att ha till hands då och då. Anna lånade mig ett annat bett och jag testade det igår. Helt plötsligt satt jag inte på en framrusande ångvält med giraffhals utan flickan sänkte huvudet och samlade in alla bakben under magen. Det är helt otroligt att ett bett kan göra en sådan skillnad. Jag ska låna det ett litet tag nu så att jag ser att det inte bara var träninsverk från lördagens pulsande som fick pållan att dra ner på tempot men om det funkar så får det bli en bra julklapp till oss båda.
Även om det är väldigt kul att bara vara ute och gasa i skogen så hade det varit ännu roligare att lära vännen min att galoppera. Dock kräver detta väldigt starka ryggmuskler av en travare som inte alls förstår begreppet galopp. Men lugnare tempo + mycket snö -> höga benlyft och sänkt hals -> arbete med rygg -> allt klart för galoppinlärning till våren! Det är faktiskt värt att lägga skogsrace på hyllan under vintern bara för att kunna göra dem i galopp till sommaren.

Några som kommer bli väldigt lättade är alla skidåkare. Tänk dig: Du glider fram, inga ljud hörs mer än din andning och frasandet av snön samt dunsarna när du sätter ner stavarna (och nej, jag har ingen aning om hur det är att åka skidor, jag har aldrig testat, antagligen är man genomsvettig med snor över halva ansiktet, kolossal smärta i armar och ben och allmänt förbannande idéen om att en skidtur skulle vara ett bra sätt att fördriva förmiddagen) helt plötsligt hör du ett accelererande dunkande ljud och dun vänder dig lite halvt om bara för att se ett svart odjur runda en kurva halvliggandes för att inte snubbla i farten med långt hår rakt upp i luften och benen svängande ut under magen som roterande trumpinnar. På ryggen sitter något ihopkurat med en två meter lång illröd halsduk flygande ut över djurets rygg. Du kastar dig av spåret och undviker att få mer närkontakt med snön än avd du någonsin önskat med en hårsmån och hör ett högt god tidig jul sakta klinga ut i takt med att dunkandet av benen försvinner.
Riktigt så illa kanske det inte är. Jag vet inte. Borde kanske erbjuda skidåkarna ett byte någon gång. De kan få testa att köra travrally i skogen med danica och jag får testa att gliiiida genom tillvaron. Har dock svårt att tänka mig att det är jag som byter över till deras sida efteråt. Tur att de bytt över till joggingskorna när sommaren kommer, där vet jag åtminstonde att även om man inte trodde att det var trevligt att trilla ner i backen så upptäcker man snabbt att det är väldigt angenämt att tillbringa sommarkvällen i gröngräset bland ängsblommorna. Bara det inte blir en kö av joggare längs ridspåret som väntar på att bli nerknuffade i gräset, då måste jag lägga till en stor kudde för att skydda Danica till inköpslistan. Det är mycket att tänka på när galoppträningen ska startas.

Somliga siktar högt

Snösulor till trots så går Danica på styltor höga som hus för tillfället. Kramsnö är det inte men isen packas under skorna på pållan så att hon kommer 15 cm närmare himlen och jag har 10 minuters arbete per fot för att ta ner henne på jorden igen.
Ibland är snön underbar och ibland vill man slänga den dit pepparn växer.
Underbar var den när jag var ute med Nickans medryttare Anna och hennes dotter Hilda på barbacka tur i snöfallet. Det gnistrade och glimmade om vartannat och de hästar vi red ut på liknade mest isbjörnar när vi var hemma.
Jobbig är den när det tar 35 minuter att gå till stallet en väg och bilen bara sladdar när den försöker rulla dit. Det är synd att man mäter dygnet i timmar och minuter. Om man inte hade gjort det hade det inte varit någon fara men nu måste man hinna hem efter skolan så man hinner till stallet innan maten som skall hinnas innan TV:n börjar för de intresserade och skolan skall hinnas ikapp innan nästa dag och sömnen skall hinnas med i ett lämpligt antal timmar och stickningen ska hinnas byggas på etcetc. Det är inte lätt att veta i vilken ända man ska börja men det hade varit häftigt att göra ett experiment med en värld som inte styrdes av en fast tid utan människor fick sova och äta efter sin egen kropps rytm och jobba lika många timmar per dygn som nu men välja när man skulle göra det. Alltså inte ta bort några uppgifter men vara friare i disponeringen av tiden. Stallet är inte fett kul att gå till själv när det är kolsvart ute men inte sjutton bryr jag mig om att jag sitter och räknar algebra när kvällen glider förbi.
Nåja, det är ingenting som Danica kan styra över, hon som knappt kan styra över sina egna ben för tillfället. Det är (trots gnäll över mörkret) skönt att veta att hon står och väntar på en varje kväll och inte bryr sig om att man inte orkat plugga eller klä sig fint. Hon har bara en mjuk mule att låna ut i utbyte mot en morot eller två. Plus att hon har de snällaste ögonen i världen. När man kan se dem.

Vintervägar

Hypotes: När det börjar snöa slutar det aldrig
Bevis: Det började snöa och det slutar aldrig, v.s.b.

När man söker på blocket efter fyrhjuling vet man att man har sjunkit lågt. Men med alternativet att varje dag pulsa i över en timme till och från stallet i snön verkade überbonnig trimmad fyrhjuling att åka runt på á la femtonårig kille fullproppad med finnar, hormoner och drömmar om personligt rekord i WoW som en bra idé. Och ja, jag har tänkt tre steg till nu och tagit mitt förnuft till fånga. Men det tog emot. Benen är fortfarande inte helt övertygade även om imagen skriker åt dem att bara hålla tyst och traska på.

Danica verkar däremot inte alls ha något emot att vara ute och pulsa. Jag trodde att hon skulle vara lite motvillig till att glida utför isiga backar men med broddarna på spetsade hon bara öronen och pep wiiiie när det gick utför.  Så oskyldigt anklagad fick snön vara för att orsaka problem och det som jag trodde skulle gå smärtfritt visade sig bli en utmaning. 163 cm lång alicia + 153 cm hög hästrygg = bara att hoppa upp, hur svårt kan det på en skala vara att lösa den ekvationen egentligen. Det var pinsamt nog mycket svårare än jag trodde. För tjusningen med barbackaridning är något som jag på sistone upptäckt (varvid man definitivt kan fråga sig hur viktigt det där sadelköpet var..) och nu rids det nästan bara utan sadel vilket är helt underbart, men att komma upp..! Efter många mer eller mindre graciösa försök att kravla runt utefter min stackars flickas sida fick jag ge upp och hämta ryktlådan. 20 cm bonus till Alicias ben, nema problema och vi kunde äntligen komma iväg.

Men det är mer än broddar som behövs för att kunna njuta av skogsturer i snöhögarna. Hovslagaren var här för inte så längesedan och snösulor är pållan nu fint utrustad med. Vi fick vänta i trekvart mer än vad som var utlovat men tjo så tjusigt det blev. Danica var nöjd med att få ny design på fossingarna att visa upp i hagen och när de andra hästarna stapplade runt på styltor såg hon märkligt lycklig ut, det gömmer sig skadeglädje i det allra renaste hästhjärtat också ibland. Det fick hon dock snabbt äta upp för när jag kom upp till stallet dagen efter var täcket sönderslitet på tre ställen, så kan det gå när man kaxar sig trots att man är minst och svagast. Täcket går att laga men jag tror att vi får jobba på att lappa ihop stoltheten ett tag.

Kyla och snålblåst härjar runt i skogen och letar sig in i märgen på alla som vågar sig ut men den bekämpas som tur är av den värme som sprider sig i hela kroppen då man efter att ha trevat sig runt med grimskaft och övningar i paddocken upptäcker att om man släpper sin vän helt fri på banan så fortsätter hon ändå följa efter en och alla övningar går tjugo gånger bättre utan lina som binder fast henne. Den tilliten är utan tvekan den finaste julklappen jag kommer få i år!

IT-konservativa skogstokar

Med måttligt dåligt samvete över prioritering matematik framför brun mjukis cyklade jag upp till stallet i lördags fast besluten för långtur trots regn och rusk. I stallet var det fullt med folk och Danica hade gått ensam ett tag så hon var måttligt glad att jag kom och hämtade henne samtidigt som de andra släppte tillbaka Myran och Nickan i hagen, ytterligare tre timmars ensamhet för pållan. Man skulle kunna hoppas att det skulle glädja henne att hon fick spendera dem med mig men jag tror snarare att hon var nöjd över att mitt dåliga samvete fick mig att ge henne morötter så fort hon tittade åt mitt håll. Säg den kärlek som inte går att nära med god mat.. Vi var iaf båda nöjda när vi knaprade oss igenom ryktningen och det får gå som det viktigaste. Tur att det viktigaste inte är att ha en ren häst. Min älg har konstant lera till knäna minst och hagen ser mer ut som ett kärr för tillfället, det går skapligt att spola av benen upp till knäna men de som har sett en häst vet att det är en hel del kvar ovanför dessa, högtryckstvätt står på önskelistan!

Leriga eller mycket leriga spelar kanske inte så stor roll, iväg kom vi iaf tillslut. Danica var yster och glad över att få komma bort från hagen även om de ihållande gnäggningarna efter sina kompisar följde med längs hela vägen. På hemvägen kom vi ifatt en annan tjej på en liten vit ponny och hon såg helt förskräckt ut när Danica älgade ifatt henne med sina enorma ben, magen gömd i lera och konstant skriande. Hon måste trott vi var komplett galna. Men pållans stress kan ha sin förklaring av de enormt läskiga rullarna med bredbandskablar vi mötte dessförinnan längs vägen. Jag kan inte säga något annat än att jag ofta är väldigt negativt inställd till ny teknologi och att jag tycker den invaderar överallt där den inte har något att göra men jag vet nu att jag har mött min överman i teknologi-fobi. Danica höll först på att sätta sig på ändan när hon fick se tre stycken två meter höga trärullarna med kablar på som (definitivt lurade, de verkligen skrek ut sina onda planer om påhoppning på oskyldiga små hästar och dess ägare, jag kan intyga att om rullar kan se onda och planerande ut så gjorde dessa det) stod längs vägen. När jag pressade henne lite att ta sig förbi dem ändå, de stod trots allt helt stilla på andra sidan vägen med ett brett dike emellan oss och dem, fick hon panik. Hon tog världens skutt in i en liten skogsdunge bredvid, supertravade fram längs träden som hon slängde sig undan för att i farten undvika och slog med nöd och näppe inte huvudet i en osyldig björk innan jag fick stopp på henne. Där stod vi sen och pustade, björken, Danica och jag. Björken var nog lättad över att inte blivit nerboxad, Danica fortfarande sysselsatt med att försöka övertyga mig om rullarnas ondskefullhet och jag komplenterade över hur mycket som kan ställas till med av IT. Rullarna låg där de låg, jag vette sjutton om de tänkte något alls. Världsherravälde får man knappast genom att tänka så många tankar, det handlar nog mer om att köra på ursprungsplanen att utrota allt som gör motstånd, här i form av en häst.
Efter ett par minuter fick vi iaf fart på benen igen, något spagettiaktiga måhända och med ett språng och lätt taktande satte Danica kurs hemåt. Summa av kardemumma, när vi mötte ponnyn var vi inte riktigt samlade och spåret av björkris som vi lämnade efter oss från Danicas svans kanske gav ponnyns ryttare en hint om att det inte hade varit den vanligaste lugna turen av turer som vi varit med om.

Efter denna eskapad tog vi det lugnt i söndags. Svansen blev schamponerad och lite mer lerfri, manen friserad och pannluggen klippt till en längd så att tjejen ser någorlunda vad som pågår kring henne. Vem vet hur hämdlystna kabelrullar är, om de smyger runt i hagen och planerar bakhåll vill jag att hon ska kunna se dem! Det positiva med ett bakhåll hade dock varit att de definitivt hade kört fast i leran i hagen och det hade gett världen en liten liten fristad utan konstant uppkoppling till nyhetsflödet från låt oss säga facebook. Skandal? Knappast.

Beskjuten cowboy-wannabe

I helgen var som sagt min syssling-pyssling här och vi pysslade oss mest hela tiden med olika sysslor. Lördagens promenad i skog och mark var lugn och skön och vi tog oss därför an uppgiften att upprepa bedrift mysig skogspromenad på söndagen. Vädret höll sig snällt i uppehållstillstånd och det var milt och skönt i luften. Uppgiften hade med största säkerhet gått med beröm godkänt om vi försökt oss på den men efter ett plötsligt infall var det inte en promenerande ägare Danica hade utan med en alldelses egen uppkastare flög jag snabbt upp på ryggen för barbacka lät mycket roligare tyckte tanken och fötterna höll nickande med. Att vi slarvat lite med ryktningen märktes snart då de från början svarta joggingbyxorna långsamt blev mer och mer grådammiga men skorna höll sig torra och sköna på betryggande avstånd från marken och allt vad vattenpölar heter. Inte för att de inte försökte hoppa upp och bita mig i tårna. Jag såg dem allt.
Oryktad eller inte, hal som en ål är hästen min. Detta tänker man inte på när man har sadel eller för den sakens skull sålänge marken inte får för sig att luta. Men skulle vi ta en kort tur på platta vägar? Nejdå, utan någon betänketid hade vi ju bestämt oss för rundan med flest backar. Klyftigt? Inte alls. Med fingrarna tätt inflätade i manen och benen svajandes gled jag runt på Danicas bakdel i uppförsbackarna bara för att snabbt få övergå till att knipa mig fast med knäna kring hennes framdel glidandes nerför halsen i nerförsbackarna. Jag vet inte riktigt hur men runt hela rundan kom vi faktiskt på detta sätt och alla sysslings tår klarade sig otroligt nog också från de agressiva vattenpölarna, tur var väl det.

Idag hade jag bara tänkt åka upp och hälsa på flickan för regnet piskade på rutorna men väl där så var det faktiskt uppehåll så en promenad lät faktiskt riktigt skönt. Tji fick jag. För de som inte har försökt balansera på grästuvor för att slippa få vatten långt upp över fotknölarna i ett kärr (f.d. ridsig) med en sprallig Danica som springer snabbaste vägen hem i motvind med hagel stadigt dunkande i huvudet och känner att de vill tetsa detta så kan jag upplysa om att det gör synnerligen ont och är så långt från en behaglig och avslappnande stund bland skogstrollen man kan tänka sig. Jag kan dessutom sluta mig till att vattenpölar är både väldigt agressiva och långsinta varelser. Kommer man undan dem ena dagen så ligger de bara och lurar till de för nästa chans och då släpper de en inte. Blöta och blåslagna stängde jag och Danica stalldörren bakom oss och drog varsin djup suck. Dags att börja räkna ner till maj snart?!

Med häst i höstfunderingar

Ska avbryta mina funderingar kring min hästs intelligensnivå nu för jag har inte kommit så mycket längre själv, grejen med en blogg är att man ska uppdatera den, ahaaa, jag hajar!
Efter våra mer eller mindre lyckade försök med att list ut hur begreppet hinder funkar har jag och Danica tagit det ganska lungt. För tillfället tar skolan mycket tid och om det är någon som undrar om jag faktiskt längtar till jullovet så undanhåller jag mig att uttrycka min respons på höjden av den personens intelligensnivå.
Men det är inte bara skolan som gör att vi har hållit oss lugna uppe i skogen, fyra långa ben kan vara väldigt jobbigt att hålla reda på så för lite mer än en vecka sedan stod en ömklig tös och väntade vid grinden med blödande bakben. Hon hade antagligen snubblat på sig själv när hon busat runt i hagen för det var på insidan av benet men inte gjorde det henne något gladare inte. Vi fick tvätta och pyssla och med x antal tröstmorötter senare mjukt inlindade i magen såg hon lite mer nöjd ut. Dock blev hon halt ett par dagar så vi har tagit det lilla lugna som sagt.

I helgen är min syssling här och vi var uppe och tog en långdag i stallet igår med picknick, halsdukar och raggsockar i högsta hugg. En timme tog det innan Danica var i vad vi kallade presentabelt skick och en promenad senare var vi tre nöjda själar som skiljdes åt vid grinden till hagen. Danicas mage fylldes sakta men säkert med gulnande gräs och vi myste med kaffe och mackor i stallspånet.

Det är synd att de flesta människor blir nedstämda av hösten. Jag tycker att det är så vackert med löven som singlar ner mot marken och sedan ligger som ett prasslande duntäcke som bara väntar på att virvlas runt i. Jag kan hålla med om att de gråa dagarna och tidiga nätterna kan vara påfrestande men samtidigt så tillåts man gå ner ett par växlar ifrån sommarens höga tempo då man ska vara superaktiv konstant för annars utnyttjar man ju inte dagen till fullo. Nu är det helt okej att krypa upp i soffan och läsa en bok, tända ljus och dricka kaffe och de flesta blir imponerade av att man inte är deprimerad. Så på det sättet är senhösten väldigt behaglig.
Danica verkar tycka att vår vardag av kvällsryktningar, lite träning på banan och annars mest skrutt i hagen eller små promenader är ganska behaglig med. Vi får se sen när julen och eventuell snö kommer om vi höjer ambitionsnivån lite. Men vi sätter det som ett kanske. Tanken med livet måste ju ändå vara att just få hitta stunder att bara vara. Hästar verkar vara mycket duktigare på det. Så jag kan ibland fråga mig om varför jag ska lära henne att springa fortare, träna hårdare och hoppa högre när alternativet är att hon kan lära mig att en promenad görs bäst med flera stopp för att beta av det sista gräset innan snön med rådjuren stillastående tjugo meter bort blickandes för att se om vi utgör något hot och vinden som får träden att svaja och de sista löven att trilla ner. Ibland kanske det är bättre att ta ett steg tillbaka, inse att man inte vet bäst i alla frågor och istället lära av någon annan om hur man kan leva livet, även om denna någon råkar vara en häst.

Hopplös ridtur

Danica har börjat komma till ro med kvällsuppdragen. Det är en viktig insikt här i livet att inse att inne i stallet med massa kvällsmat att äta och spån att sova på slår att vara ute själv i en lerig, blåsig hage utan gräs hela natten. Ibland blir jag så stolt över min pålles intelligens. Ungefär lika imponerad blev jag sist jag red på banan och lite optimistiskt tänkte: Här sitter jag, på en häst, ganska högt ovanför marken vilket betyder att hon har ganska långa ben och där står ett hinder, väldigt lågt, undra om hon kan tänka sig att lyfta de långa benen över det ytterst låga hindret och kanske till och med ha en liten ljudeffekt till som skulle kunna låta skutt eller boijg eller något annat, det hade hon kunnat välja själv.. Så tänkte jag. Så tänkte inte Danica. Hon tänkte: Yttersta bevis på att hon där uppe är spritt språngande väck, hon drar iväg mig mot en massa pinnar, är hon helt blind?!! Fast vänta nu, ahaaaa, jag fattar! Själva fattningen bestod inte i någon galoppfattning eller hoppfattning, nejdå, det var helt enkelt så att hindret var gjort av små björkstammar och min kloka flicka fattade att poängen naturligtvis måste vara att stanna och ÄTA på dessa. Vad ska man säga.. jag börjar förstå att hon inte gjorde någon karriär på travbanan, tänk er på våren när de ställer blomkrukor som prydnad längs banan, jag kan se resultatet alltför tydligt.

Ett - noll, mörkermatch

Är det någon som har funderat på talespråket: sådan herre sådan hund? Jag ska i ärlighetens namn säga att om det stämmer in på hästar så betyder det att jag är en humörväxlande, mörkrädd, skogs-snubblande brunett med stresshanteringsproblem. Ganska bra beskrivning iofs. Var denna insikt kom ifrån? Jo jag fick ett samtal från Karin ikväll om att hon i nästan en timme försökt få Danica att komma in från hagen för att äta kvällsmat men pållen ifråga ränner runt som en tok i mörkret och visar på inga sätt några ambitioner om att dela denna tanke.

Jag och mamma satte oss i smurfbilen och tog oss upp för backarna till stallet där vi mycket riktigt hörde Danica springa och springa runt i mörkret för med stjärnorna som dioder ovanför oss såg vi knappt handen framför ansiktet. Det var kallt, leran kletade runt skorna, vinden följde sin otrevliga vana att krypa in under tröjan och Danica?! Hon sprang och sprang och sprang. Var börjar man?
Karin hade som sagt försökt ropa på henne i en timme utan resultat men på något sätt kände jag igen paniken och tanken slog mig att hämta en lampa. Om det var den eller att hon helt enkelt till slut gav upp vet jag inte men när jag tände ljuset vände hon direkt och kom sakta lunkande mot grinden.

Jag får kanske helt enkelt acceptera att mörkerrädsla är något som överförs mellan hästar och deras ägare. Konstigt värre. Skulle dock förklara den enorma mängden äpplen och morötter som jag har satt i mig på sista tiden. Min första teori var att jag ville ha något annat än naglarna att gnaga på medan böckerna sakta gnager sönder huvudet men en släng av hästifiering låter mycket mer angenämt. Jag tror jag hade kunnat stå ut med att få vara ute hela dagarna och ha någon som höll en sällskap en timme i skogen varje dag efter det att man fått en massage och så massa morötter efteråt. Fast tar man bort massagen så är det ju iofs inte så långt borta från sanningen. Undra om jag kan uppfostra Danica att trycka försiktigt med hovarna på ryggen på mig, då skulle vi ju faktiskt ha ett väldigt jämställt förhållande. Nästa steg blir att få henne att hitta till skolan så kan hon börja skriva mina tentor med. De timmar jag har lagt pluggandes i spånet i boxen medan hon äter är tillräckligt många för att hon utan tvivel ligger på samma kunskapsnivå om automatstål som jag. Tyvärr vet jag väldigt lite om just automatstål. Men det var inte det som skulle vara poängen. Poängen var att jag skulle veta mycket om dem. Till och med väldigt mycket. Men så är inte poängen. Vilket gör det till en synnerligen poänglös poäng och det är ju ganska så synd om den poängen då. Jag menar, vem vill veta av en poänglös poäng? Synnerligen dålig poäng. Tillräckligt dålig för att matcha de ytterst dåliga poängen i matchen mot Holland.Tillräckligt dålig för att jag borde inse att det är dags att lägga av för idag och gå och lägga mig, ska vi säga oavgjort?!

Tankad på älgmos med lerinslag

I helgen var jag och besökte Kalmar där mina mysigaste tomtevänner numera bor och min mysigaste nissevän fick därför skrota i hagen hela helgen. När sen måndagen kom repeterade vi övningarna som Karin visade oss och för de snurrpannorna som tror att det är superlätt att bara gå runt runt i en cirkel som häst när en fåntratt står i mitten med ett rep viftandes, hojtandes och flummandes utan att verka ha en aning om vad en cirkel är eller hur man bäst går runt den, för just de snurrpannor som tror det skulle Danica vilja ha en mycket lång, tålmodig och allvarlig bevisföring för om att så inte alls är fallet. Det är i själva verket en i det närmaste omöjlighet skulle hon komma fram till, fnysa åt kvarvarande snurrpannor och sedan snällt lägga huvudet på sned och undra om det inte fanns några äpplen att undanvara till en ocirkulerande nisse?!

Igår var klockan sent när stallbesökstanken slog sig ner i mitt huvud och la sig tillrätta utan den minsta benägenhet att flytta på sig. Diktatortankar som blokerar tankepassager är synnerligen jobbiga att ha och göra med och det bästa sättet att bli av med dem är faktiskt ofta att göra som de diskussionslöst föreslår med yxan i handen, lojt tillbakalutade och väntandes på att bli åtlydda.
Jag i min tur lyckades plantera om tanken hos min lillasyster och därför satt två tankehunsade människor i smurfbilen i backen upp till stallet och nynnade med radion.
Jordaxlar, lutningar och elipsbanor kan man tycka är finurliga saker och stjärnklara nätter är förvisso synnerligen vackra men att med utsträckta händer treva sig fram i en hage omringad av elstaket, frenetiskt visslande och med lera upp till knäna gör att just de argumenten inte riktigt biter, dagsljus är skönt att ha! Promenaden för att hämta hästen i hagen drog ut från normala fem till trettio synnerligen vilsna och kladdiga minuter men skam den som ger sig, in kom vi alla tre tillslut. Att både jag och Vanja gick och höll tummarna ända till stalldörren för att det verkligen var rätt häst i andra änden av repet nämner jag inte tror jag. 

Mörker och vänner hade dock sett till att Danica inte blivit riden på fem dagar när jag idag hämtade in henne, något hon var mycket medveten om. Man kan lite förkortat säga att det var med största sannolikhet banrekord på våran vanliga skogsrunda ikväll, snacka om att den älg som försökt hoppa på oss snarare än vad den antagligen hade velat hade funnit sig själv överkörd på stigen och funderande på vad det är som har sex ben, flyger och har en blinkande lampa som högst punkt, dess slutsats vågar jag säga skulle bli: något jag inte vill träffa igen. Men trots (eller kanske på grund av) det höga tempot så var både jag och Danica överlyckliga när vi kom tillbaka till stallet, så lyckliga att vi unnade oss fem minuters studerande av stjärnorna, de är ju hyfsat fina när allt kommer omkring.

Luftfärd

Snart en vecka sedan jag skrev nu, jag lovar att jag inte misshandlar hästen mer än nödvändigt, jag har tagit hand om henne dessa dagar men med två veckor kvar till tenta period börjar det bli svårt att motivera reflektioner framför intragglande av konstruktionsstål och marknära ozon. Men nu har jag ägnat dessa ämnen två timmar så en liten andningspaus för min sönderfallande hjärna passar ganska bra.

I måndags trillade jag in i Nickans medryttare Alexandra och vi slog följe ut i skogen. Detta tyckte Danica var väldigt spännande fram till den punkten hon insåg att skogen faktiskt menade skogen. Vi skulle inte rida på anlagda grusvägar, platt asfalt med träd vid sidan eller ens en smal upptrampad och jämn stig. Nej, skogen var målet. Trädrötter, diken, stenar, backar, träd, hästen höll på att tjura ihop totalt. Med framhovarna djupt nerkörda i leran på ena sidan diket med mig dragandes från marken i tyglarna på andra sidan, Nickan lungt betandes bredvid mig och Alexandra hojtande bakom hade Danica inga planer alls på att hälsa på några troll inte. Civilisationen utvecklades för att utnyttjas, hon ville inte veta av några som helst bakåtsträvande idéer om naturens överlägsenhet inte. Eller inte tills dess att ett rådjur kikade fram bakom en buske, då stod hon plötsligt efter ett enormt jämfotahopp bredvid mig och fick missnöjt finna sig i att beskåda myrstackar och vada i mossiga kärr och trampa ner barr i backen. Kände att jag inte riktigt kunde tycka synd om henne när hon trumpet blickade på mig under pannluggen i stallet med barr i hela huvudet och minen av "och hur kul var det där, egentligen?!!" så hon fick lite lätt utskrattad tugga på sitt trösthö.

På tisdagen var hon ändå på gott humör om än lite nervös och vi tränade på banan för att verkligen känna att de övningar vi lärt oss av Karin hade satt sig. Detta gjorde hon jättebra och som plåster på såren för gårdagens trauman pysslades det länge i stallet och jag skiljdes från en lite mindre avig häst en morgonen.

Onsdagmorgonen red vi ut med Challe och Nickan och nu skulle Danica minsan visa att hon inte alltid var en liten lort som var rädd för att blöta ner fötterna. Ut i skogen med stora kliv och om älgarna inte är nog jagade av skjutgalna gröngölingar så kände de sig nog extremt jagade av denna långbenade uppenbarelse med åsneöron på skaft som glatt travade vägen fram, Nickan fick kämpa hårt för att hinna med.
Vår första bocktur var vi också med om. I sin iver att hinna först till stallet genade Danica snävt förbi kurvor och helt plötsligt var det en uttråkad gren som stack ut. Där är ett fint knä att hacka sig fast i tänkte den och för att liva upp dagen lite var det precis vad den gjorde med. Tjoff så satt vi fast och pållan övergick från att älga sig fram till att bockandes försöka komma loss. Brak sa det i hela skogen, trädet blev en gren lättare, marken en gren tyngre, Danicas hovar tränade sig på att flyga och själv förstod jag vad överlevnadsinstinkt vill säga. Högljutt tjutandes ptroooo hela backen ner tröttnade snart Danicas öron och hovarna insåg att de inte var några naturbegåvningar på att flyga så abrupt stannade hela rörelsen av och mina lungor drog lättade ner luft. Vi var båda ganska omtumlade men utan några större men, då känner jag större sympati för den stackars grenen som får finna sig i att förmultna men den kan ju glädja sig åt att den i den processen minskar markförsurningen och bidrar till att rädda jorden, en ganska ärorik uppgift får man ju ändå säga.

Igår hade vi en ny lektion med Karin och jag fick snabbt lära mig att jag hade otroligt mycket kvar att lära mig. Men efter mycket om och men travade Danica hyfsat lungt run mig på en volt och vi kunde tillsammans förstå hur jag gjorde när jag sa stopp, spring, sakta och snabbt. Ett litet men växande vokabulär med andra ord. Vanja satt bredvid med en Bob som gnydde av glädje över att ha ett knä att vila rumpan på och medan mörkret föll hördes ljudet av Danicas malande käkar, Bobs förnöjda snusande i äppelkorgen och prasslet från mössen i höet på loftet, och inte en tanke gick till bokhögen hemma.

Långritt

Med spetsade öron kom Danica snabbt gående mot grinden när jag visslande meddelande att jag var på intågande med sjukt dåligt samvete. I fredags blev hon som sagt skodd och i lördags hann jag inte rida för idag är det minitenta på gång. Detta betydde i Danicas värld hagen i två dagar, inte helt okej! Hon var onekligen glad att se mig i alla fall men trots att detta gjorde mig otroligt glad så gjorde det inte mitt samvete bättre precis.

Jag och Anna hade bestämt oss för att rida ut tillsammans på en längre runda och det var helt nya vägar för både mig och tjejen men trots att vinden tjöt och himlen var järngrå och asfalten mer eller mindre konstant klapprade bort under hovarna så var det en jättehärlig ridtur och det är svårt att säga om jag eller Danica njöt mest av den.

Vi travade en bit på grusvägar också och en lugnare trav har vi aldrig lyckats med innan på en helt avslappnad vän som tuggade på bettet på nästan helt långa tyglar och sänkt huvud, jag skyller på skorna, jag är också lycklig och harmonisk med nya skor.

Lyckligast denna dag var nog Nickan när vi alla kom tillbaka till stallet för tjurig och sur som hon är mot de andra hästarna så är det väldigt tomt att inte ha någon att bossa över i hagen och trots att välkomnandet bestod av bakåtstruckna öron och visade tänder så var det inte utan att det var med värme i blicken. Det kan inte vara lätt att vara Nickan inte..
Eller tillåt mig ändra mig, lyckligast var den Danica som efter långturen stod och åt hö i boxen medan ryggen masserades och pannan kliades flitigt. Om hästar hade kunnat sucka förnöjsamt och småle så är det precis vad hon hade gjort då.

Glitter och glamour i hästvärlden

Ännu en sak jag kallt skyller på skolan är bristen på tid till stallet och att uppdatera bloggen. Plus de små sakerna hinna träffa andra människor istället för att tvingas konversera med sina egna enkelspåriga nervimpulser till tankar, läsa böcker som inte handlar om atomuppbyggnaden av låglegerade kolstål eller den bästa sysslan av dem alla, göra absolut ingenting. En konst Nalle Puh har förfinat till det yttersta.

Slut på klagosången för den här gången. I förrgår hade jag bestämt mig för att ta en snabb vända i stallet för att ägna kvällen till att plugga *ska inte börja klaga, ska inte börja klaga, ska INTE börja klaga* så jag fick låna den smurfblå bilen och puttra mig upp för slalombackarna vilket med den bilens motor antagligen tjänade in hela fem minuter tur och retur för mig, den går inte snabbt i uppförslutet men den rullade på bra neråt.
För att tjäna ytterligare två minuter bestämde jag mig för att se vad tjejen tyckte om barbackaridning. Jag var lite smått nervös att hon skulle få ett nervöst flipp och springa iväg när jag slängde mig mot henne och försökte kravla mig upp med mer eller mindre osmidiga försök till smidig uppkravling. Men med ryktlådan i högsta hugg för att komma 30 cm högre upp och minska kravlandet, studsandet och den allmäna förnedringen så gott det gick och tryggt inburade på banan så stod Danica snällt helt still, mycket snällare än när man sitter upp med sadeln och världen slapp synen av min rumpa som översta punkt bli bortsprungen med av en ytterst konfunderad häst.

Igår väntade det ett besök av hovslagaren och med den lätt ironiska kommentaren " Det ser ut som en elak en" när han fick syn på Danica stående helt lös i gången med slutna ögon så kan ni ana att det inte var några problem. Två skossingar på sina framfossingar har därför tjejen nu. Tyvärr är det inte lika roligt att köpa skor till sin häst som till sig själv och det finns dessutom bara en färg att välja på. Vi får se, efter tillräckligt många timmar med näsan i materialteknikboken kanske jag kan börja jobba på att forska fram hästskor med sjukt bra hållfasthet, som man kan klistra på hoven och som finns i färgerna rött, grönt och blått att välja på. Efter det kommer garanterat marknaden explodera, jag kan se übersmala modeller vandra fram längs catwalken med rosaglittrande hästskor på fötterna medan de framför vårens kommande hästskomode. Inte en tanke som kommer rädda världen, snarare tvärtom, men det hade i alla fall varit roligare att shoppa hästskor då än betala för två platta, gråa metallskivor och lite spik. Och det hade glittrat..!

Oranga marsianer i hagen

Usel som svensk politik har visat sig vara de senaste dagarna gör den sig knappast bättre när skolväsendet tar så mycket tid att man inte hinner till stallet. Eller att man tvingas dit innan skolan börjar. Sen hör det inte alls till saken att jag är sjukt morgonpigg och antagligen hade velat vara där tidigt ändå i den sagolikt vackra morgondimman, om man har möjlighet att skylla på alliansen så ska man göra det!

Men för att hinna till skolan till ett och äta lunch innan så måste jag vara hemma senast halv elva så det är inget att be för. Sex är min nya favorittid att vakna, så om skolan förstör för mycket och jag tröttnar kan jag alltid ta anställning som tupp efteråt. Fast en frigående eko-tupp för jag har inte lust att vara instängd i en bur och äta slaktrester, nej en spritt språngande galen falsksångare på verkstadstaket, det hade varit något det. Men färdighet kräver träning så jag galer i högan sky vid hagens grind, Danica är inte rädd längre men det vette sjutton om hon inte tror att jag är lite smått skruvad..

Tanken var att vi skulle rida en kort morgontur idag och efter att ha studsat förbi lastbilar, skadade pojkar på kryckor i fullt språng och skolskjutsar, för att inte tala om heltäckta islandshästar men flughuvor som alla har lyckats få för stora öron så de ser ut som oranga vädurskaniner var vi tryggt uppe i skogen. Men precis när vi skulle svänga ner till stallet så var det en grind i vägen över stigen. Konstigt, vem spärrar av en stig? Jo den som äger en tjur och inte vet vart han ska göra av den roas av denna syssla. Så blickandes mot stallet var det bara till att vända medan tjuren liiite för längtande blickade på oss. Så kan det gå när trettio minuters skogstur blir till en timmes vända i naturen bland hurtiga pensionärer, drillande fåglar och en vansinnigt vacker morgon. Men vi skyller på alliansen ändå.

Sanndrömmar

Dags för ny ridtur tänkte jag när jag svängde in på gårdsplanen. Monstrena från förra nya ridturen spökade visserligen fortfarande i huvudet men om det går att attackera regnmoln så måste man ju kunna attackera hjärnspöken.

Danica är nog en hejare på tankeläsning för precis när jag tänkt den tanken ut så öppnade jag grinden till hagen och visslade på henne. Hon stod uppe i backen med spetsade öron och jag hoppades att hon skulle vilja komma ner och möta mig igen men hjärnspöken kan verkligen vara precis lika skrämmande som verkliga så efter att ha pejlat av läget vände hon resolut baken till och flydde in i skogen, det var bara att följa efter. Väl framme i hagens mest isolerade hörn hittade jag henne där hon försökte inbilla sig att det är fullt möjligt att gömma 500 kilo hästmage bakom en liten snedblåst och kal gran och hon försökte intensivt föra över tanken du ser mig inte, du ser mig inte, du ser mig inte med ögonen stint fästa på mig. Tyvärr för henne gjorde jag det och vi traskade ner till stallet.

"Är det din häst? Vad heter hon? Kan du rida? Hur gammal är hon? Gillar hon äpplen? Är hon snäll? Kan man klappa henne? Varför ska man inte gå bakom en häst? Vad har hon på huvudet?" Ida och Maja, 7 år, mötte mig utanför stalldörren. En halvtimme senare och med öronen ringande av ytterligare tusen frågor gick en sadlad Danica med en blänkande mage (det är inte så lätt när man bara är ungefär 110 cm lång) och helflätad svans ut på gårdsplanen. Två par ögon följde oss länge bort med blicken. Om jag såg mig själv i dem för 14 år sedan? Glasklart. Lyckan av att bara få stryka en häst på halsen, att få lukta på en häst, intresset och behovet av att få veta mer, fråga, ta reda på och slutligen den enorma drömmen svävande ovanför huvudet om att en dag.. kanske.. kunna få borra ner näsan i en varm, sötdoftande hals och veta att man var den enda som hade rätt att göra det. Jag fick nästan nypa mig i armen när vi skrittade vägen bort. "Är hon din häst? Jag vill också ha en eeegen häst...." Ja hon är faktiskt min häst. Jag kan fortfarande bli vimmelkantig när jag inser att den drömmen faktiskt efter alla dagdrömmar, skisser i matteblock och suckar på internetsidor tillslut gick i uppfyllelse.

Och ridturen gick jättebra!

Två snubbar bland skogens stubbar

Efter att ha dratt hemma medan regnet öste ner utanför med kaffekoppen tryggt omkramad i handen hoppade jag upp på cykelsadeln i onsdags för att hälsa på tösen. Regnmolnen klängde surt fast i skogskanten men för att inte tråka ut henne ville ja ändå ge mig ut dit. Attack är som det sägs bästa försvar. Ordspråk har faktiskt en tendens att stämma och en orädd attack senare och sadeln på fick vi belöningen att solen strålade över kalhygget vi följde kanten på. Marken var fortfarande ganska kladdig dock och min, som bekant, lite fåfänga pålle som inte vill kladda ner hovarna lyfte högt, högt på tassarna för att undvika den i bästa mån. Trava är ganska trevligt tänkte jag glatt i solskenet och skänklade på. Utsikten om att snabbare komma bort från kladdet till mys i stallet kombinerat med jättehöga kliv fick dock hästen att snarare trallopera än trava. Inte världens bästa sätt att lära en travare galoppera kanske men nu vet jag iaf att bakbenen kan ^^

Dock har vädret hängt i sig så därför fick det bli en stund i paddocken igen igår där jag på egen hand försökte staka mig igenom mina nyvunna kunskaper i hästlexikonet. Vissa termer hade satt sig och Danica lyssnade direkt på stanna, stå still, backa, följ efter och flytta bakdelen. Flytta framdelen är ganska svår men jag tror att det är jag som inte fattar snarare än tvärtom så jag får återgå till att plugga på gramatiken ett tag till. Men hon verkar tycka att träningsupplägget är roligt för hon ärade mig med att komma fram och möta mig vid grinden när hon fick syn på mig i hagen, snacka om glädjefjärlilar i magen.

Boxskylten har också kommit och med de enorma kunskaper jag har sen träslöjden i mellanstadiet lyckades jag banka upp den med två spikar. Danica tittade, faktiskt ganska nöjt, på och nosade ingående över skapelsen. Jag fick en uppenbarelse av oss två som "Två snubbar" om det är någon som kommer ihåg det barnprogrammet när vi samtidigt först tittade på skylten en bit bort sedan vände oss mot varandra och nickade uppskattande. Fast den hade kanske blivit rakare om Danica hållt i hammaren..

Kaffekokaren löper amok

Efter vår monstertur i skogen var jag rädd att Danica aaaldrig mer skulle vilja bli hämtad i hagen men jag underskattade grovt kompensationen som hö och morötter har på en sargad själ. Danica spetsade öron och kom glatt knallande när jag visslade och jag nöjde mig med att bara pyssla och fläta manen i stallet innan hon glatt fick knalla tillbaka.

Igår var det återigen en glad Danica som väntade vid grinden och trots Nickans tjuriga blickar och försök att gå före ut ur grinden var vi båda på bra humör. Det hade regnat hela dagen men jag var där under kvällen och då sken solen medan den sakta gick ner.

Danica hade utnyttjat den korta vilan sen i söndags med att gno in lera djupt in till pälsrötterna och av flätan längs halsen återstod ett tovigt rufs. Borstarna åkte fram och en halvtimme senare var det plötsligt en häst och inte ett lermonster jag gned på. Kvällen till ära skulle Karin hjälpa oss på banan då jag insett att lika lite som man kan åka till Kina och prata kinesiska med bara ett lexikon till hjälp, lika lite kan man ta upp en hästbok och börja prata häst. Det var alltså bara att bita i det sura äpplet, inse att språklektionerna inte alls tog slut efter nians harklande försök till förståelse av tyska grammatiken och packa oss upp till paddocken.

Tro det eller ej men en halvtimme senare hade jag lärt mig hur en häst säger: Gå, Stanna, Backa, Sväng bakdelen, Sväng framdelen, Stå still och Nej! Danica var vid det här laget helt slut. Karin förklarade lite mer och vi stod stilla på banan och vilade i ca fem minuter och under denna tiden gäspade pållan konstant så stort att man blev rädd att tänderna skulle trilla ut. Vi hade inte gjort så mycket fysiskt men jag kan förstå att man blir trött i huvudet av förbryllelsen att något helt oförklarigt som varit runt omkring en och yrat helt plötsligt säger Hej, kom med här, bra, sväng, nej inte så, backa lite, stå nu still. Duktig. Det är som om kaffekokaren, min ständiga följeslagare, helt plötsligt skulle säga Morsning när jag kom upp på morgonen istället för sluuurp, kluck, blobb. Min hjärna hade definitivt blivit både trött och kaputt efter den morgonen. Hoppas hon har fått en god natts sömn nu så får vi se hur hon mår när jag tagit mig upp till stallet nu under förmiddagen. Bara hon inte har fått för sig att jag är en kaffekokare..

Kompassen som pekar mot monster

Regnet duggade tätt och himlen var jämngrå idag. De flesta skulle nog klassa dagen som tråkhöst men bakvriden som jag är blev jag varm i magen, jag älskar hösten! Skulle kanske kunna ha något att göra med vetskapen att efter att ha varit ute och blivit kall i skogen väntade varma äpplen med kanel på att få värma magen lite till. Oavsett anledning kändes det iaf härligt att ta sig upp till stallet.

Danica kom ihåg äpplet hon hade fått i hagen innan jag cyklade hem sist och kom faktiskt fram och mötte mig i hagen. Vägen till hjärtat går definitivt genom magen.
Vi skulle ut och utforska skogen lite och jag hade suttit hemma igår kväll och studerat kartor. Med mitt lokalsinne var chansen nämligen lika stor att vi skulle komma fram till hakarps fotbollsklubb som att vi skulle passera en gran och stöta på pälsklädda människor som drack vodka och envisades med att säga njet. Men om man inte testar så får man ju aldrig veta och skulle vi hamna fel så skulle vodka kanske inte skada någon av oss. Iväg bar det iaf.

Det visade sig bli tio resor värre än spökhuset Gasten på liseberg, och det säger inte det lilla det. Vi travade en bit på vägarna vi hittade på och vek sedan av från stigen enligt planerna. När vi red förbi en hage med kossor (som Danica ska vara rädd för enligt förra ägaren) utan problem steg mitt självförtroende till maxnivå. Klart jag och pållen är födda till äventyrliga stigfinnare. Men det var innan vi hade vadat på den smala stigen med lera till knäna och vass upp till öron som prasslade och rörde sig från alla håll och kanter, trampat sönder en rabatt för att komma undan en enorm smurfblå pressening som det droppade på med ett läskigt ljud, jagats av en två meter hög stapel av packlårar, spolats ner av en högtryckstvätt, joggat förbi en enorm knallorange morrande grävskopa och precis när det på något sätt inte kunde hända något mer kom fotbollsmatchen. Det var droppen. Om Danica hade kunnat snyfta hade hon nog gjort det. Jag fick tröstande övertyga min vän om att sjuåriga pojkar som springer runt och skriker i tomteröda shorts inte bits med onekligen sparkas en del, "..och jag vet att din mage är rund som en boll men den är inte vit och svart rutig så försöök att ta dig samman lite".

Den som sa att travare inte kan skritta med ordentligt övertramp skulle ha sett oss när vi vände ryggen åt bollplanen och kom ut till asfaltsvägen hem. Vi hade gått förbi Hussein Bolt de sista tio metrarna i upploppet i OS om vi hade försökt! Danica skrittade på tårna och jag lät henne välja tempo själv, egen erfarenhet om att försöka hålla lågt tempo med alltför höga stillettklackar garvade nämligen ihjäl sig åt bara tanken på lunk i sakta mak.

Med en lång pust sänkte Danica huvudet när vi kom till den välkända hemvägen och efter den rundan så var Lexarps försök till att skrämmas ungefär lika läskiga som Nalle Puh och likväl som en puh-björn behöver en honingsstärkare efter, eller nej, en puh-björn behöver alltid honing, men Danica var väl förtjänd av det lass morötter i krubban, tussen hö och det mjuka fleecetäcket som väntade på henne i boxen.

Men vi red inte vilse!

Honingshö

Och de sa att djur var korkade..

Regnet duggade stadigt ner och det var för en gångs skull en glad Danica som väntade i hagen och snabbsprang in i stallet med vattenpölarna jagandes efter hovarna. Tanken på att sedan behöva gå ut igen gjorde pållan snäll som ett lamm och helt stillastående medan jag glatt kunde gå loss med hela borstartilleriet. Glänsande tog vi oss sedan ut i skogsleran.

Som den kloka flicka hon är har Danica förstått att det inte spelar någon roll hur många gånger man stannar på vägen från stallet till skogen för rundan tar bara längre tid då. Dessutom måste man gå hela vägen och gräset kommer inte närmare om man går mitt på vägen eller står där. Smart tjej! Men istället för att stilla stå och begrunda avstånd och magkurrande har hon istället, inspirerad av idol-uttagningarna, börjat träna upp sin sångröst. Så motvilligt men konstant lunkandes tar vi oss nu mot skogen ackompanjerade av Danica solo uppskruvat till ett röstläge Celine Dion hade mördat för att kunna uppnå. Det går inte snabbt, men det är en syn värd att vänta på.

Vi har börjat trava lite på våra vändor nu också. Då håller Danica truten för det är synnerligen jobbigt att sjunga och flåsa samtidigt, särskilt när det går uppför. Så skogen får inte njuta av skönsången men lite av motviljan med stigar och uppför har hon kommit över. Efter uppför kommer ju nämligen nerför  och en mycket fin sak med leriga skogsstigar och nerförsbackar är att man kan luta sig bakåt och gliiida nerför så slipper man springa själv, fiffigt va?! Jag kan bara buga mig för denna intelligens.

Ut i trollskogen

Igår var systerliten med mig uppe i stallet och hälsade på pållen, hon var helt enkelt på pysselhumör igen. Danica suckade djupt men slank undan med bara en fläta i svansen. Medan Vanja högg i med mankamen och kratsade hovar så att leran flög funderade jag på vad vi skulle ta oss för i motionsväg, ingenting tyckte Danica och satte bestämt ner hovarna i stallbacken. Upptäcksfärd hojtade Vanja och jag och släpade överentusiastiska ut en sur häst i snårskogen. Först var det en fin och öppen stig under bokkronor och genom svampklungor. Hösten är så himla vacker. Problemet kom först när bokidyllen tog slut och övergick till granskog och stigen tog slut vid en bergvägg. Men det fanns hovspår på den smala trappan som gick uppför berget och lite mindre entusiastiska började vi dra upp oss och en tvärvägrande häst. Ibland ska man lyssna på fyrahundra kilo motvilja när man stöter på bergväggar. Det var helt enkelt ingen bra idé insåg även systrarna mañana snart och med två skrapsår på Danicas bakben vände vi om och tog oss tillbaka till asfalten. Fick bli den vanliga rundan på grusvägarna istället. Skogen hade varit så mycket mer lätt att transportera sig i om trollen hade tänkt på att installera hissar, rulltrappor och älgövergångsställen istället för att bara lufsa runt och slå på varandra med trädstammar.

Som kompensation för gårdagens dramatik tog vi en lugn tur på banan idag. Vi skrittade på långa tyglar, korta tyglar, gjorde halt, svängde, gick på volt, svängde snett igenom och travade ett varv åt båda hållen. Sen tog mina minnen från ridskolan slut och vi tittade på den stora lastbilen som lämnade spånbalar istället. Eller Danica tittade längtansfullt på gräset utanför banan och jag småskrattade åt killen som fick slita med avlastningen. Man har olika nöjen här i livet. Tyvärr anar jag att det är ett skratt jag kommer få äta upp när alla 115 balar ska flyttas från gårdsplanen till höloftet.. men som sagt: ena syster mañana. Skjut på det, skjut på det.

Blondinen gör entré

Danica ärade mig genom att inte gå iväg när jag kom idag, hon vände bara rumpan emot och fortsatte äta. Kanske så man säger hallå, igår var det faktiskt ganska kul att se dig på hästspråk. Jag är helt enkelt ganska dålig på att prata häst. Undrar om jag är lika rolig i Danicas ögon som kineser som kommer hit och inte kan säga r är för mig.. hm.

Funderade när jag stod i paddocken igår igen efter att ha läst ännu mer i magiböckerna om kommunikation genom ögonkontakt och lina. Danica struntade glatt i mina desperata stirrande ögon och jag märkte att jag tog i mer och mer för att få henne att titta på mig. Först växte mina ögon tills de var större än Jim Carreys (bara det är en bedrift!) och sen kom jag på mig själv i att se ut som en fullkommlig idiot när jag stod och viftade i linan med stampande fötter och armarna imiterande någon dålig version av YMCA-dansen. Oavsett vilket så struntade Danica ganska så definitivt i det. Det jag funderade på när jag såg mig utifrån var om jag hade blivit den blonda tjejen i mitt och Danicas förhållande. Den där som måste synas konstant och som alla måste höra hela tiden och även om de andra skiter fullständigt i vad hon säger eller det hon säger är fullständigt oväsentligt så struntar hon i det och bara höjer rösten tills den blir gällare och gällare och gällare och högre och högre och högre. Det var så det kändes i alla fall. Stackars Danica. Borde kanske döpa om bloggen till blondinalicia istället. Eller ta en intelligenskurs. Oavsett vilket så får jag tona ner bekräftelsenivån ett par steg, bara det kanske får henne att lyssna mer. Jag har också problem med att ta personer som skriker för full hals på allvar, de ser ju så.. roliga ut med sina knallröda ansikten och desperata flämtningar efter luft.

Innan jag kommit på hur jag ska lämna Fran (the nanny) bakom mig så får det bli skogen för mig och Danica. Vi tog en liten morgontur idag innan jag stack till skolan och bara skruttade på långa tyglar, kände mig som baloo när han glider ner för floden och mumlade nöjt det här är liiivet.

Snorträsk

Jag blev sjuk för två dagar sedan ungefär och struntade helhjärtat i detta och red snorig och glad runt i skogen ändå. Tyvärr brukar det betala sig att strunta i vad kroppen säger till en och nu ligger jag till sängs med hosta, istappstår och toarullar i tusental under täcket. Surt sa räven om rönnbären. Håller förresten med räven total, mycket rönnbär = kall vinter = usch för rönnbär!

Som tur är går hästarna ute så jag får motvilligt låta bli att åka upp idag och hoppas på att hostan ger med sig tills imorgon. Annars kan jag låtsas skriva en avhandling om att häststöv enligt nya rön ska vara väldigt effektivt som slemlösande medel och därför gör försök för att se om detta stämmer. Vilket det antagligen gör. Det finns ingenting som hästar inte kan bota!

Danica blir kanske glad av att få vila en dag så trött som hon var igår men jag slår vad om att hon saknar äpplena   i stallet, hade varit skönt att åka upp och hälsa på henne i alla fall. Det är otroligt hur snabbt man vänjer sig vid att vara någonstans varje dag. Jag håller på att banka sönder madrassen för att jag är så frustrerad över att behöva ligga stilla hela dagen, det kryper i varenda nerv. Därför bankar jag på datortangenterna en stund istället. Eftersom jag inte får vara i stallet tänkte jag att jag istället skulle ta tag i saken med att beställa en boxskylt som jag funderat ett tag på att göra. Nu har jag därför ägnat ca 2 timmar åt att välja typsnitt, mallar, skyltform, dekor, färg etcetcetc i all evinerlighet, googlat bilder, jämfört, tjatat hål i huvudet på min stackars syster om huruvida hästens föräldrar ska stå nämnda på tavlan eller inte, hur stort födelseåret ska vara i förhållande till mitt namn och alla andra livsviktiga frågor man måste kontemplera över i skyltköparträsket. Men ur sörjan fick jag till slut gjort en beställning så om en vecka ska jag kunna skruva upp den på boxen. Leve teknologin och internetbetalning!

Dålig hårdag

Det var en trött Danica som lunkade iväg från stallet idag, gårdagens bergsbestigning hade verkligen kramat musten ur henne. Plus att det var på tok för tidigt på morgonen för att falla min morgontrötta pålle i smaken. God morgon äpplen i stallet föll däremot helt i smaken.

Jag red ut med Myran och hennes medryttare Anna och då det på Danica kändes som att vi tagit oss uppför Mount Everest och ner igen på sju timmar så var Myran på gott humör och traskade långt i förväg med spetsade öron och glatt svängande på svansen. Vi var inte lata alls längst bak, vi njöt bara av utsikten. För kantarellgranskning av marken behöver man ta det lugnt också, sen glömmer vi faktumet att den enda kantarell som skådades under turen upptäcktes av Anna och racermyran.

Skogen är mindre och mindre kladdig och vi tog oss igenom f.d. träsket med bara lera knappt över hovarna och Danica hann därmed tugga upp en halv babyek istället för att simma för livet. Planerna  på att börja rida med flytväst lägger jag lite på hyllan med.

Tillbaka i stallet tog vi en stund på oss att reda ut manen igen och det var en riktigt prydlig dam som skuttade ut i hagen. Manen låg len och fin längs ena sidan av halsen och vågade sig ner mot slutet. Detta ändrades resolut efter två sekunders frihet genom att bestämt ruska pälsen tillbaka till stylat kaos och gnida den noga mot Myrans bak. Man måste ju se cool ut med polarna.

Äventyr i trollskogen

En dröm för många flickor är att komma till hagen och mötas av en gnäggande häst som kommer galopperande mot grinden för att möta en. Detta har Danica helt fått om bakfoten. Jag möttes idag av en allt rundare rumpa skumpandes uppför backen så långt bort från grinden som möjligt när jag kom. Demonstrativt fick jag sedan dra ut hästen ur vattenfyllda diken och först ute ur hagen kunde hon gå med på att det ändå var helt okej att gå rakt fram längs vägen.

Vi skulle ut på kvällstur med Karin och Myran idag och utforska stigarna runt stallet. Det varken jag eller Danica förstod var att här i småland så är skogen faktiskt en skog. Jag menar där är a) träd b) stenar och c) backar. Mycket av allt dessutom. Plus några halvt ihjälskrämda Bambisar, mossa och en och annan gråsparv. Danica klev raskt på och snart kom vi till första uppförsbacken. Myran visade vägen och första halvan av backen tog vi oss uppför smidiga som övergödda stenbockar. Sen tog det stopp. Det var en brant backen. En riktigt brant backe. Och vi var bara halvvägs. Flåsande gjorde Danica en snabb överläggning, vände sedan och traskade nöjt neråt igen. Smart tös. Jag fick snabbt hoppa av, vända kabrasket och snällt promenera bredvid hela vägen upp. Vi flåsade lika mycket båda två när vi kom upp, skogsovana som vi är.

Resten av rundan gick det tacksamt nog nerför och halvspringande fick vi markkontakt i civiliserade asfalterade trakter och tursamt nog har Karin en stoor hink med tröstande äpplen i stallet när vi kom hem.

En Bob i trassel

Hämtade Danica från längst bort och högst upp i hagen idag med Bob som glatt svansviftande sällskap. Han sprang i förväg och hälsade på Danica med stora språng och attityden: jag vet att du är 10 ggr så stor som jag och har en ganska hopplös svans men vi kan väll leka ändå?! Snälla!! Danica vinklade ena örat och gav mig en: Den där saken är ju helt hopplös blick.

De håller på att gjuta grunden till en sadelkammare bakom stallet och därför stog det flera stora bilar med massa verktyg på gårdsplanen, Danica var högst misstänksam men efter Bobs entusiastiska intrassling i 90 % av allt som på något möjligt eller omöjligt sätt gick att trassla in sig i hade hon blivit såpass uttråkad av dem att hon bara traskade förbi.

Vi red ut i skogen idag igen men jag lovad dyrt och heligt att vi inte skulle rida in i träsket igen. Vi skulle minsann testa en ny runda och den skulle vara så torr så!! På vanligt manér stannade vi ett par gånger innan Lexarp men det var betydligt färre stopp idag och jag kunde rida förbi gården utan att sitta av och inte ens mopsarna stannade oss. De såg så snopna ut som en mops kan göra, inte särskilt ovanligt från deras vanliga ansiktsuttryck med andra ord. De som läser bloggen regelbundet börjar nog ana mina åsikter om mopsar. De är inte helt trevliga kan jag avslöja för de oinvigda.

Efter att vi lämnat Lexarp och odjuren bakom oss (nej, det är inte ponnyerna jag pratar om, vi är sååå över ponnyerna, det var såå förra veckan att vara rädd för ponnyer!) så skrittade vi på långa tyglar hela rundan runt. Och ja, jag menar hela rundan. Tänkte först leda henna iom att vi inte hade tagit den svängen innan men det var inga problem över huvud taget. För huvudet var ju helt torrt. Hrrm. Jag fick ganska snabbt ta tillbaka mina löften och med lätt dåligt samvete satt jag och gnolade på Hej Hej Danica (till melodin Hej Hej Monica, Nic Schröder i allas våra hjärtan <3) medan damen ifråga klafsade genom vattenpöl efter lervälling efter odefinierbar sörja. Men framåt gick det och hem kom vi bara för att återigen titta noga på verktygsbilar och sedan glömma bort dessa helt för att fly hals över huvud in i stallets lugna vrå innan Bob hyperentusiastiskt kunde sätta sina stora leriga tassar i rumpan på oss.

Träning på vattengraven

Skola och hästägande går ihop bra när man är ytterst morgonpigg. Jag går ofta frivilligt upp vid sjutiden och därför blir det morgonturer i skogen med pållen innan verkligheten kallar. Särskilt poetisk är jag inte men det är otroligt vackert att cykla längs landsvägen i morgonsolen när spindelnäten glittrar av dagg och hela skogen är stilla. Det finns verkligen värre sätt att börja dagen.

Idag var just en sådan dag då jag var upp i stallet vid åtta, för sadeln måste ju invigas! Vi skrittade en runda på en halvtimme ungefär. Först var det den läskiga gården som man ska igenom men inga mopsar hade vaknat idag så med mer eller mindre övertygande övertalning kom vi förbi den och fram till skogen.

Danica är en väldigt rättvis madam och när hon stannade på stigen ca 30 meter från asfaltsvägen hem och vägrade fortsätta förstod jag först inte alls vad som var problemet. Men efter några lönlösa försök att driva på henne hoppade jag av och skulle leda henne till vägen. Det var först när jag landade med ett plask i gräset som jag förstod henne. Det var 30 ynka meter men det var 30 väldigt blöta meter. Och om Danica skulle behöva blöta ner benen tänkte hon minsann inte vara den enda av oss två att göra det. Så det var bara att le och träna på sina klädsimskunskaper. Måste erkänna att de sista två meterna tog vi båda i varsitt lååångt språng. Efter detta så var hemvägen iaf en dans på rosor. Kunde glädja mig med att hennes blöta ben iaf var mycket mindre svullna ben. Lerinpackningar kanske ska bli en standardmedicinering i framtiden?!

Hagen de går i nu är helt fantastisk med. De får klättra över stockar och stenar och varje gång man vill ha det bästa gräset måste man gå upp för en lång backe, gratisträning ett-noll. Tyvärr så betyder det att även jag måste gå uppför backen när jag vill ta in henne.. blöt och trött. Men rättvist är det.

Gulaschgalopp

Nu hänger det en sprillans ny sadel i stallet med stigbyglar och schabrak och allt. Nu har vi ingen ursäkt längre för att bara stå och mysa bort eftermiddagarna i stallet, det börjar bli dags att jobba med den där magen. När jag hade Danica på prövotid fick jag låna en sadel som passade och den sadelgjorden var på 1 m. När jag provred passade den och efter ett par dagar hemma var den för trång. Jag köpte därför en 10 cm längre gjord till den nya sadeln men nu var till och med den för trång. Motion är därför väldigt välbehövligt antar jag. Inte för att Danica klagar, hon tar varenda chans hon kan få för att få nypa till sig en tugga gräs, äpplen har jag lyckats truga i henne ur handen, annars ratar hon allt vad godis heter. Visst är det ganska bra men det var snopet när man kom upp en fredag och ville mumsa medhavd massäck själv och låta pållen bli lite bortskämd och så Gillar Hon Inte Godis..!!!! Illa. Men äpplen gick bra som sagt. Men bara ett. Suck. En häst som tänker på figuren, och samtidigt växer ur sina sadelgjordar en efter en. Slutar inte detta kommer jag få lägga mer pengar på sadelgjordar än på hästen.

Därför blev jag också ganska glad när stallägaren berättade att det var dags att byta hage för dem. Den de ska gå i nu är mycket mer kuperad och de kommer få gå upp och ner och över stenar för att få i sig allt gräs så lite gratisträning hoppas vi på. Sen är det ju alltid lite extra spännande med en hage man inte har varit i. Nu har det regnat något så infernaliskt de senaste veckorna och backarna var ganska hala men Danica travade på ändå tills hon kom till slutet av backen och gräset övergick från vattenrutchbana till gräsgulasch. Då var det högsta växeln för att komma ur kladdet och mitt i all iver blev det ett par galoppsprång i benen. Bra att lägga på minnet, för omställning av travare tag 5 skopor ösregn, 1 skopa nerförsbacke, 2 skedar ny hage och låt sjuda i fem minuter. Resultat: Galopp. Borde vara lätt som en plätt!

Smutsjobb

Stallets ägare ska resa bort i helgen och därför får hästarna en lyxig tillvaro med öppningen till hagen med det höga saftiga gräset tillgängligt hela dygnet om. I vanliga fall flyttar Karin över hästarna varje morgon så att de får gå på bantningsgräset på dagarna och bara mumsa på natten, men inte denna helgen inte. Danica var lite motvillig därför av förståliga skäl att gå ut från hagen men efter att tillräckligt många gånger ha fått gå runt, runt, runt insåg hon att gräset iaf inte gick att äta när man snurrar och att det är betydligt lättare att gå framåt än att leka karusellhäst.

Mätte ut hennes rygg för sadelköpet i stallet och jag har en pålle med vid rygg, normal bomhöjd och behöver själv 17" sits, allroundmodell vill jag ha och kan man tänka sig att det var precis en sådan de hade i lager på hööks i Jönköping. Lycka! Imorgon blir det sadelköp och sen blir det ridning. Som tur var bestämde jag mig för att tafatt kommunicera med Danica i paddocken idag för hade jag gett mig på att hoppa upp i sadeln för första gången där hade jag åkt i backen! Ojojoj vad läskig en liten mörk jordhög kan vara när den ligger bredvid en stallvägg, ni kan bara ana!!! Men efter ett par varv med lugna ord och mycket ljudligt frustande av Danica var den inte så spektakulär heller. Otroligt nog lyckades jag faktiskt säga kom, backa och sväng på Danicaspråk med och därför gjorde det inte så mycket att det började spöregna efter en kvart, en så stolt språkamatör var det längesedan någon såg till. Danica var däremot ytterst butter av att behöva gå ut till hagen i regnet och bli blöööt, tvi för!

Tänkte vänta ut skuren och göra nytta under tiden och tog därför fram putsgrejerna och högg in på tränset och tyglarna. En timme senare trampade jag hemmåt i det allt mer ökande regnet med ett måttligt insmort träns och själv helt nerkladdad i mjukgörande bivax. Mina händer blir nog aldrig rena igen.

Konsten att mopsa sig

Prisa liniment och promenader! Idag var svullnaden mycket bättre så någon eller några dagar till med rosmarindoftande ben får hästen klara av så ska det vara bra sen. Skippade tränset idag med och trots blåsten och halvregnet så blev halvtimmespromenaden just en halvtimmespromenad. Det var mycket spännande att kolla på längs vägen, ibland lite för spännande om jag får ha något att säga till om, men när vi kom tillbaka till stallet så var vi kolugna igen och då kan inte ens den gula stallhunden Bob skrämma oss. Inte för att det skulle vara någon risk ändå, Bob är, väldigt olyckligtvis för en stallhund, rädd för att komma nära hästar så Danicas nyfikna puffar fick Bob att snabbt vända sig om gå så långt bort som kopplet räckte innan han satte sig ner och med jämna mellanrum oroligt kollade på det stora bruna monstret i stallgången.

Danica gjorde de flesta olika försök man kan komma på för att få kika närmare på den flyende labradoren och hade helt uppenbarligen inte gjort kopplingen mellan bobs gula och lockande yttre och den livsfarliga lilla mopsen som vi mötte längs promenaden. Nåja, man ska inte döma hunden efter håren och jag kan hålla med om att det inte finns mycket som går upp mot en mops utseende när man pratar skrämmande saker!

Det är en blåsig sommar vi har!

Cykeln blåste nästan av vägen idag när jag tog mig upp för den sega lutningen mot stallet. Isch och fy för det. Eller, motvind är segt men annars är det ganska skönt när det blåser, det tyckte inte Danica dock. Vet inte om det var hela grejen med nytt träns och bett eller om ljudet av att hela skogen var uppe och sprang med träd som trillade ner som gjorde världen till en väldigt farlig plats att promenera i, summan av kardemumman var att vår halvtimmes promenad i skogen kortades ner till tio minuter längs vägen och sedan bara mys i stallet, båda två var nog ganska glada för det om sanningen ska fram.

Pållan har dessutom gått och snubblat till i hagen också så är lite svullen på ena bakbenet. Sadeln har inte kommit än så på det hela taget passar promenader ganska bra för oss nu, om vi inte blir uppätna på vägen av hungriga orcher som befolkar håligheterna under trädrötterna. De är ganska ökända uppe vid ikhp-stugan, jag kan iaf inte hitta någon annan anledning till att alla man möter i skogen kutar på som idioter, ingen kan ju vid sina sinnens fulla bruk frivilligt springa runt som en blådåre bland blåbärsrisen. Nej Danica har helt rätt, en blåsig skog är rent ut sagt livshotande att ge sig in i, tur att det finns liniment för svullna ben och asfaltsvägar att traska runt på istället för orchstigar.

Trötterstund har snark i mun

Alicia Johansson: Hästägare. Låter onekligen väldigt bra. Funderar skarpt på att trycka upp visitkort bara för att! Funderar dock på om man skulle skriva Alicia Johansson - Hästägare eller Hästägare - Alicia Johansson. Hmm. Tåls att tänkas på. Innan dess blir det nog en skylt att sätta på boxdörren.

Som man kanske kan förstå så skrevs det under papper idag så allt är fixfärdigt! Känns jättehärligt, drömmar är ingenting man räknar med ska gå i uppfyllelse men ibland har man turen att leva i en Askungensaga.

Det var en ganska rörig start på dagen. Igår var jag och handlade massa ditt och datt men mest dutt som man kan behöva ha för att ta hand om en fyrbening. Kände mig sedan som den mest händige personen i hela världen efter att själv ha skruvat ihop en trähylla till stallet med, hör och häpna, en skruvdragare! Händighetspoäng till mig. Den vinglar som en fjortonåring i stilettklackar men den står upp och det är ju ändå det som räknas. Allt detta skulle dock till stallet idag så efter att pustande ha tryckt och tryckt på bakluckan (silvertejpen brände i bakfickan) fick spännbanden dras fram och bilen rullade backen upp med fladdrande plastpåsar och hyllben viftandes efter sig.

Danica visade en ny sida av sin personlighet idag med, hon är uppenbarligen väldigt morgontrött och klockan tio på morgonen på en söndag är uppenbarligen en mycket ohuman tid för att komma sättandes med grimskaft till hagen. Min vanligtvis sjusovandesyster hade mycket stor förståelse för detta men jag som är uppe och snurrar vid sex varje morgon och redan hade hällt i mig två enorma koppar kaffe studsade på tårna. Detta bekom inte pållen det minsta utan efter att vi diskuterat ett tag om hur man bäst får upp 400 kg hästmage från marken och kommit fram till att lite puffar på halsen skulle vara en bra början hade Danica inga planer på att vakna utan drog istället förnöjt igång en snarkkonsert och la sig tillrätta. Längst ner kan man se hur världens tröttaste häst ser ut.

Danica sov vidare tills dess att hennes ägare kom men då knäpptes grimskaftet på och hon fick lunka med till stallet. Undrar hur hästar hade reagerat på koffein? Man kan alltid mala ner en ask tabletter i vattenhinken och se vad som händer, men tror inte att jag skulle ha lust att rida på någon månad efter det.. Borde vara ganska effektivt innan tävling men det kanske syns på blodprov.. Borde ta och kolla upp det här. Annars skulle man kunna starta ett eget träningsstall med kaffeknarkande travare och strunta i allt vad ingenjörsutbildning heter. Måste säga att tanken är ganska så lockande.

Medan jag pratade med ägaren började vanja reda upp tösens långa man som jag inte riktigt haft ork att ta tag i under veckan. Det tog ganska så exakt en hel timme för min ytterst pedantiska syster att få den i ett så glänsande skick som hon kunde vara nöjd med, någon som då inte var nöjd var en ytterst otålig Danica som stod helt stilla men gav vanja en bestämd puff i magen med jämna mellanrum, bara för att! Det är inte lätt att bli väckt för tidigt.

Som tur var så fanns hagen kvar och den som missar sovmorgon har ju i alla fall alltid förmiddagsvilan, eftermiddagsluren, siestan och nattsömnen att se fram emot.

Don't follow the lights!!!

Dags för en liten ridtur igen och det fick bli samma lilla runda för att kolla om ponnierna fortfarande lömskade runt på andra sidan den smala tråden till staket. Det gjorde de men idag hade de dagen till ära varsitt täcke på sig i grälla färger och dååå är det ju ingen fara. Självlysande ponnier är ju lika ofarliga som morötter, coola bananer!

Vad jag kom på ungefär 200 meter försent var dock att det hade regnat hela natten och den smala skogsstigen hade därmed snabbt förvandlats ifrån grönskande tunnel med mjuka barr på marken till ett officiellt träsk där varje snudd mot ovanhängande grenar gav upphov till nya störtskurar, naturligtvis rakt ner längs min oskyddade nacke, gulligt värre -.-' Som tur var såg vi inte till några ljus längs träskmarken, slapp trilla ner bland döda orcher och klarade oss mer eller mindre torra från tuva till tuva. Danica klaffsade lätt missnöjd vägen fram och frustade länge och otroligt nöjt när vi kom ut till asfalten igen. Det är en liten stadszebra jag fått hem till stallet, får hon välja själv är det bara asfalt som gäller. Där finns det ju dessutom bilar och att försöka springa ikapp med de som passerar är ett mycket roligt sätt att liva upp de sega skrittpassen, tjoho!

Har även införskaffat det mesta i utrustningsväg förutom sadel och regntäcke nu med. Tränset ser enormt ut till hennes lilla nos men jag får testa imorgon så får vi se. Blir en period av promenader nu innan sadeln kommer också. Tusan också, jag visste att jag skulle bli tvungen att skaffa mig något av acceptabel kondition när jag gav mig in i det här..

Första ridturen

Med Myrans sadelgjord spänd på de yttersta hålen satt sadeln där den skulle idag (kom ihåg att myran är 165 cm hög med 25 % ardenner i sig..!) och ut i skogen var det som gällde, både traktorn och markbommen har tydligen bestämt sig för att bosätta sig i paddocken. Mamma fick sig en rejäl morgontur halvspringandes bredvid medan jag latade mig på hästryggen med långa tyglar, livet är inte alltid rättvist ^^

Helt själv traskade Danica förbi bilar, träd, buskar och hästgårdar. Vi gick under granar som nästan sopade mig av hästryggen utan att hon tvekade och vägskyltar i skarpa färger med. Men sen.. ojojoj. Det står två små, små ponnyer i en hage bredvid vägen. Finns det något så läskigt som små ponnyer som skiter fullständigt i en och bara betar gräs? Bäst att stanna och frusta riktigt ordentligt åt dem, de är ju luriga de där små liven. Det var skönt att komma tillbaka till stallets vrå och den mjuka tröstande borsten efter den upplevelsen, då kan man ju även passa på att hämnas lite lätt med att bajsa i stallgången igen innan man nöjt lufsar ut i hagen.

Spänningsproblem á la upprepning

Idag skulle det varit premiär. Första ridturen nu jäklar! Eller tja.. en skrittrunda i paddocken var tanken iaf. Tills jag glatt visslande svängde in min överlastade cykel (fastspänd låda med ridhjälm, säkerhetsväst, grimskaft och allmänt gojs räknas som grov överbelastning!) på gårdsplanen så står det en traktor i paddocken. I en vanlig paddock hade man nog fått plats men i denna paddocken så tog den halva av hela ridbara ytan. Men man kan ju kanske rida ändå tänkte jag och tog lite sakta upp visslingen igen och började projektet flytta lasten från stackars liten cykel till ekande tomt lagringsutrymme i stallet.

Vem tror att planen gick i stöpet? Grattis, du har just vunnit högst vinsten! För det visade sig att jag inte hade behövt ägna traktorn en tanke utan det verkliga problemet är att hästen spänner upp magen på ett helt abnormt sätt och då kan man bara drömma om att kunna spänna sadelgjorden! Trixy som Gollum skulle sagt. Och ja.. gröngräset gjorde kanske sitt med men det säger vi inte högt, hästar ska vara mulliga mkeyy!! Undrar dock vad de andra i stallet säger om jag fick för mig att smyga in x antal paket med actimel i hagen för att motverka uppsvällda magar..?!

Fick bli en liten promenad i paddocken och titta på traktorn (fast det var inte den jättestora illröda traktorn som skulle visa sig vara monstret där utan den lilla lilla vita björkstammen som fungerar som markbom i vanliga fall. Denna lilla pinne fick nu befodran till översta mördarträd men vi överlevde som tur var även om det var på håret) och sedan lite extra mys i stallet innan Myran, nästan avliden av separationsångest, lycklig fick återse sin nya vän. Så ingen ridtur men vem kan klaga när man får mer tid att göra absolut ingenting annat än att klappa hästen på halsen medan den njuter av en enda liten sommarsolstråle? Ibland är det bra att planer går i krash. Så där fick min f.d engelskalärare så hon teg, citat: "failing to plan is planning to fail", snacka om feltänk!

Spänningsproblem

Idag var det bara borstning som stod på schemat, fantasifullt till max. Men det var väldigt skönt att kunna gå fram till henne i hagen, klappa henne och sätta på grimskaftet utan problem.

På tal om grimskaft, snacka om att köpa fel lina! Jag ville ha ett 3,5 m långt bomullsgrimskaft för jag har snöat in i texter om NH och som glad amatör ska jag nu utsätta min stackars häst för tarvliga försök till kommunikation. Typ: Fint väder idag eller hur?! Hon kommer officiellt avsky mig. Men ändå. För att över huvudtaget börja med detta så behöver man alltså den här sortens grimskaft så jag åkte till hööks och de hade faktiskt en variant, vit av alla färger man kan ha på en sak man slänger i den ytterst rensopade stallgången -.- Linan är bra, finemang, inga problem (utom färgen då) men knäppet. Skoja min doja.. man behöver en tvåhandsfattning för att rubba öppningen och när man med ett segdraget uuuuuuff får upp spännet har hästen sedan länge tröttnat och vankat bort till andra änden av hagen med grimma, huvud och allt. sen kan man ju springa där och vifta med ett öppet grimskaft i båda händerna tills man återigen får komma nära hästen och då har det jäkla spännet sedan länge smällt ihop igen med ett hånande klick.

Inne i stallet var det iaf en mycket lugnare häst som stod, verkar inte som att veterinärens pillande gav några bestående men som tur var. Paddocken fick hon titta på i några varv, den var ytterst läskig och man gjorde bäst i att ta sig därifrån så snabbt som möjligt. Så mycket för att hästar vet precis vad man menar när man lutar sig lite bakåt på hälarna och lugnt drar i skaftet, tss...